Kom jordbruket till Norden med våld eller i samförstånd?

Han var inte som andra. Kanske stack han ut med mörkare hy, annorlunda kläder och en annan syn på världen. Kanske talade han ett språk som var svårt att förstå. Han var en kvarleva från äldre tider. För 5 200 år sedan företog han, en jägare och samlare från norr, en lång färd till bondetrakter i Danmark. Där slogs han ihjäl med synnerligen kraftigt våld.

Mannens kvarlevor hittades 1915 vid torvbrytning i Vittrup på Jylland. Hans skalle hade krossats med minst åtta slag och splittrats i bitar. Döden bör ha varit omedelbar. Intill knotorna hittades en träklubba, det troliga mordvapnet. Om det var bönderna som dödade honom, eller kanske fränder, är lika okänt som motivet. En teori är att han och andra offrades för att blidka gudarna, då det var orostider med stora omvälvningar.

Före bönderna levde här jägare och samlare som mest livnärde sig på kustfiske. De hade en gång kommit från söder, men försvann när de första bönderna kom. Mindre grupper kan ha stannat i små enklaver, fast när Vittrupsmannen kom 800 år senare var inga kvar.

Han kom från kallare trakter, troligen norra Sveriges eller Norges kustbygder, visar analyser av isotoper av strontium, syre och kväve i hans tänder och tandsten. Som barn åt han fisk och kött från säl och val, för att i tonåren övergå mer till skogs- och insjödiet. Som vuxen åt han detsamma som bönderna: spannmål, mjölkprodukter och kött. Med dem levde han i 10–20 år.

Vittrupsmannen tillhörde en grupp jägare och samlare som ogärna skaffade barn med bönder, men anammade trots det bondelivet. Kanske tillhörde han en grupp handelsmän som bedrev långväga utbyte av varor, och möjligen människor. Så spekulerar forskarna bakom en dansk-svensk studie publicerad i tidskriften Plos One i februari 2024. Den följde upp en kvartett genstudier om tiden kring jordbrukets ankomst till Norden av delvis samma forskare, som publicerades i tidskriften Nature föregående månad.

Men varför han dödats på det brutala sättet kan varken hans gener eller knotor ge svar på.

Att det var en våldsam tid råder det ingen tvekan om. Men betyder det att de första bönderna, som kom till Norden för 6 000 år sedan, slog ihjäl jägarna och samlarna på några få generationer? Krävde jordbruket så mycket plats att det inte fanns utrymme för andra?

Bilden av vad som hände under neolitikum, eller bondestenåldern, ändrades radikalt med två dna-studier i Nature, i mars och juni 2015, som visade att jordbruket kom i två vågor med inflyttande människor och inte, som forskare länge ansett, genom överförda idéer och kunskaper. I över 50 år hade de flesta forskare antagit att övergången skett frivilligt i fredlig samexistens, en tolkning som delvis var en reaktion på nazisternas vurm för bilden av att överlägsna arier – indoeuropéer – erövrat Europa.

Sedan ett tiotal år betonas snarare tidens våld, utifrån både gamla och nyare fynd. Men samtidigt har en rad genetiska, osteologiska och arkeologiska studier nyanserat bilden.

Vittrupsmannen kom från en miljö som inte nåtts av jordbruket. Han var en ”mesolitiker”, bar gener som var vanliga i perioden mesolitikum, jägar­stenåldern, före jordbruket. Så var det i norr ännu 700–800 år efter bonderevolutionen i söder. Från Jämtland och norrut bredde den så kallade skifferkulturen ut sig.

I mellersta och södra Norrland hade jägare och samlare däremot utbyte med bönder. Att de bara skulle ha mötts våldsamt tror inte Karl-Göran Sjögren, docent i arkeologi vid Göte­borgs universitet, som varit med och gjort de naturvetenskapliga analyserna av Vittrups­mannen.

– Det finns ganska många skelett från tiden i Danmark, och mossfynd som visar tecken på våld. Men att det skulle ha varit konflikter mellan just bönder och jägare-samlare finns inget som tyder på.

Den så kallade Dragsholmsmannen är ett annat danskt exempel på att individer med jägar-samlar-gener bytt livsstil. Han begravdes med yxor och keramik förknippade med tidiga bönder. Det visar att en del anammat bönders livsstil, kanske hade boskap eller odlade. Andra höll fast vid det gamla. I bland annat Norrland och Norge levde jägare och samlare på sina håll kvar i flera hundra år, innan jordbruket till sist fick fäste även där.

Men det fanns också de som blandade de gamla och nya livsstilarna, bedrev jakt och fiske med inslag av odling och djurhållning. Kanske gjorde många det redan innan jordbruket kom till Norden, resonerar Karl-Göran Sjögren.

– Ser man ut över Europa är det en mer varierad bild, där det inte är så tydligt att genetiken gått åt ena eller andra hållet. Det finns ganska kraftigt blandade kulturer i södra Frankrike och centrala Tyskland. Bilden blir alltmer komplicerad ju fler individer som analyseras.

Tiden när jordbruket kom till Norden för 6 000 år sedan är en av de våldsammaste perioderna i förhistorien. Kring vart tionde skelett av vuxna människor som analyserats osteologiskt bär spår av våld – världen över, enligt en studie i PNAS 2023.

Att jägarna och samlarna försvann mycket fort från dagens Danmark visar dna tydligt. Men det är vanskligt att säga om tidens våld förekom mellan vissa grupper i Norden, som bönder mot jägare-samlare, eftersom skelettmaterialet är magert. På kontinenten finns däremot massgravar, vilka en del forskare tolkar som vittnesbörd om de första krigen.

En annan förklaring kan vara att bönderna bar med sig en annan bakterieflora, med djur som höns, grisar och får. För jägarna och samlarna kan mötet ha blivit ödesdigert, enligt Torbjörn Ahlström, professor i osteologi vid Lunds universitet, som deltog i våldsstudien 2023.

– Vi har gravar med fem–sex individer – män, kvinnor och barn – som inte bär tecken på våld. Det kan ha varit infektioner som tog livet av dem. Det hade varit spännande att leta efter mikro­organismer, fast de bevaras tyvärr inte särskilt väl. Men de kan ha råkat ut för samma sak som människor i Amerika när européerna kom.

Oavsett om hotet kom från mikrober eller våldsamma bönder kan många jägare-samlare ha valt att fly fältet. Kustfiskarna i Danmark hade god sjövana och kunde enkelt nå inte bara Sverige, utan även södra Norge. Där finns spår av jägare-samlare i enklaver vid sidan av tidiga bönder, förklarar Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, som deltog i de danskledda genstudierna i Nature.

– Min teori är att några kan ha slagits ihjäl, medan andra dragit sig tillbaka till enklaver på bland annat Själland i någon generation, men många var smarta nog att dra norrut. De ville inte underkasta sig bönderna.

Några av dem for till Norge redan innan bönderna kom, enligt en norsk studie. Då hade de redan handlat med bondegrupper i norra Tyskland i flera hundra år. De kände varandra väl; att jägare och samlare bytte till sig keramik och yxor mot skinn är ett tänkbart scenario.

– Vi har inte hittat många skelett med skador och har ingen evidens för att de drabbats av sjukdomar. Jag tror att många av jägarna och samlarna drog norrut i god tid. Bara mindre grupper blev kvar i kanske två–tre generationer, säger han.

Efter omkring 1 000 år var jordbruket väl etablerat i Norden. I en del områden fanns bara bönder, i andra levde de sida vid sida med jägare och samlare och i vissa områden uppstod hybridkulturer. Nordbornas gener är än i dag en mix av gener från trattbägarkulturen, gropkeramikerna och stridsyxekulturen.

Denna sistnämnda tredje komponent i genmixen kom in mycket snabbt, cirka år 2 800 före Kristus. Den innebar ett skifte av större mått än jordbrukets gradvisa etablering. Det var en kolonisation i större skala, där boplatser övergavs och nya etablerades av grupper som sannolikt talade indoeuropeiska språk.

Nykomlingarna tillhörde ett större kultur­komplex som kallas snörkeramiker, med en mängd skilda kulturella uttryck i olika delar av kontinenten och Norden. De hade alla genetiskt ursprung från både bönder och den så kallade jamna-kulturen, eller yamnaya, från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet. Det var en herdekultur som förknippats med framför allt hästar, vilket dock är omstritt. Men de var rörliga, patriarkala och våldsamma.

Den nordiska delen kallas i Sverige stridsyxe-kulturen, eller båtyxekulturen, efter båtformade yxor som hittas i deras gravar. Redan med gropkeramikerna hade det också kommit en ny sorts pilar, avsedda för att döda människor snarare än för jakt. Våldet ändrade karaktär.

– I snörkeramiska stridsyxegravar ser vi ganska mycket dödligt våld. I en grav i Tygelsjö hittades ett hjässben genomborrat av ett huggvapen av horn, i Viby fanns också kvarlevor av en människa som dödats med våld. I Östra Torp hittades en individ med två läkta skalltrauman, säger osteologen Anna Tornberg vid Lunds universitet.

Alla tre gravarna finns i Skåne och dateras till mellan 2800 och 2300 före Kristus. De har analyserats i ett projekt om våld i den snörkeramiska kulturen, framför allt i Norden, som drivs av Anna Tornberg och hennes danska kollega Helle Vandkilde. Genom arkeologiska och benkemiska analyser försöker de förstå om våldet kan kopplas till vad som framkommit i de genetiska studierna och till mobilitet och identitet i allmänhet. De studerar cirka 60 snörkeramiska individer från Sverige och några från Danmark.

– Det är mycket skånskt material eftersom väldigt lite är bevarat från tiden i både resten av Sverige och Danmark på grund av jordmånen, säger Anna Tornberg.

I studien ingår totalt 200 skandinaviska individer och lika många från Tjeckien och Polen. Materialet sträcker sig från de första bönderna till bronsåldern, som började kring 1 800 före Kristus. Det dödliga våldet har troligen förekommit mer i konflikter mellan grupper, och våld med läkta skador inom grupper, resonerar osteologerna. Så var det redan innan bönderna kom.

Bland de få skelettfynden från jägarstenåldern finns människor som dödats av pilar och andra som skalperats. Från tidig bondestenålder finns också få skelett, men väldigt många har utsatts för våld. Det gäller också mosslik, men det är oklart om de som offrats – eller ”bara” mördats – är representativa eller tillhörde speciella grupper.

Att nykomlingar i två vågor, kring år 4000 före Kristus respektive 2800 före Kristus, skulle ha dödat alla som fanns på plats, har Anna Tornberg svårt att tro. Att stora delar av genuppsättningen ersatts innebär inte att alla individer försvunnit. Bara hot om våld kan ha räckt för att tvinga andra att anpassa sig.

– Många kan ha levt som jordbrukare oavsett genetisk bakgrund. Men jag tror att många fortsatte som jägare och samlare, för det var en extrem resurs att leva längs kusterna. Det var både vanskligt och onödigt att lära sig något nytt så länge de kunde försörja sig.

Kanske behövde inte heller snörkeramikerna slå ihjäl så många. Ett par hundra år tidigare härjade pesten i Europa. Gener från pestbakterien Yersinia pestis har enligt en studie från 2018 hittats i skelett över ett stort område från Ryssland i öst till Tyskland i väst och Ungern i söder. Spår hittades också i en gånggrift i Falbygden med 79 individer, begravda 1 000 år tidigare.

Samma sak kan ha hänt som vid digerdöden långt senare, då en stor andel av befolkningen dog och många hemman lades öde. Spår av smittor och sjukdom är dock svårare att hitta än tecken på våld.

Kanske är det nästa uppgift för forskarna. I väntan på nya skelettfynd tittar arkeologer, osteologer och genetiker på äldre fynd, med nya metoder.

– Att bara välja en förklaringsmodell för de här genskiftena kan bli fel. Vi måste kanske välja att se det på ett mångfacetterat sätt. Det är fortfarande en ganska trasslig bild vi har, säger Paul Wallin, professor i arkeologi vid Uppsala universitets Campus Gotland.

Fler studier som den om Vittrupsmannen är att vänta. Paul Wallin medverkar i en pågående studie av uppemot 90 individer från ett stort gravfält i Ajvide, genetiskt och arkeologiskt. Tack vare den kalkrika berggrunden är skeletten ytterst väl­bevarade. Det ger arkeologerna en annan bild.

Här levde gropkeramiska jägare-samlare sida vid sida med först trattbägarkulturens bönder och hade sedan relationer till det boskapshållande stridsyxefolket, i flera hundra år. Kanske var det så även i delar av landet där material saknas.

– Vi vill se släktskap och strukturen i samhället, vilka sjukdomar de hade. Vi vill se relationer som fanns mellan människor, de sociala banden. Men frågan är om vi någonsin kommer att kunna lösa frågan om varför en del kommer och andra försvinner, säger Paul Wallin.

Den troligaste anledningen till att jägare och samlare försvinner ur det genetiska materialet är assimilering, att de ganska snart blandats med andra grupper, oavsett hur de första mötena sett ut, anser genforskaren Mattias Jakobsson, professor vid Uppsala universitet och Evolutionsbiologiskt centrum.

– Det finns inga tecken på att en grupp systematiskt skulle ha syftet att utrota en annan grupp som de möter, eller att det ens vore möjligt. Om bönderna var fyra gånger så många som jägarna och samlarna behövde de inte slå ihjäl en enda människa. När de blandades skulle vi ändå få den mix som vi ser i nordbornas gener i dag.

Att försöka koppla genetik till uttryck som teknologi, keramik, gravskick eller näringsfång är mycket vanskligt, då gener inte bestämmer hur en individ lever, framhåller Mattias Jakobsson.

– Chansen att hitta rätt förklaring till varför jägarna och samlarna försvann är som att singla slant. De senaste tio–tolv årens forskning visar att vi hamnar någonstans mitt emellan att de ersattes och assimilerades. Det är egentligen mycket mer intressant. Men vi saknar i dag verktygen att skilja på gråskalorna.