Skänninges galgbacke oväntat långlivad

Mördare, barnadråpare och tjuvar – alla mötte de döden på galgbackar. De flesta hängdes eller halshöggs med yxa, men var man högättad användes svärd. Då kunde man också få begravas i kista, medan de som var längre ned på samhällsstegen lades i enkla gropar. Ibland kom benen lite huller om buller, eller lades demonstrativt fel. Även självspillingar, alltså personer som begått självmord, kunde begravas på platsen, då de inte fick ligga i vigd jord vid kyrkan.

Galgbacken Tjuvalyckan låg 300 meter söder om Skänninges medeltida gräns och där avrättades människor långt innan Skänninge blev riksmetropol på Birger Jarls tid. Skänninge hade sin storhetsperiod på 1200–1300-talen. Gravfynd visar att galgbacken började användas redan på 1000- eller 1100-talet och togs ur bruk på 1600-talet. Åtminstone en del av dem som avrättats begravdes på platsen, enligt grävrapporten.

– Att galgbacken anlades så tidigt är en väldigt stor överraskning. Skänninge var visserligen en centralort med mäktiga människor på stora gårdar runtomkring, men hade ännu inte fått stadsprivilegier, säger arkeologen Emma Karlsson vid Östergötlands museum, som ledde utgrävningen 2020–21.

Två av de elva begravda var kvinnor. En av dem var begravd i sina kläder och bar en fingerring och skor. Med sig fick hon också en väska med knappar.

– Det hörde till bödelns naturaförmåner att få ta föremål från de avrättade. Så att hon fått behålla sina kläder och smycket är mycket oväntat. Kanske hade hon tagit sitt liv, och därför begravts här. Det fanns ett tabu mot att ta saker från självspillingar, säger Emma Karlsson.

Den andra kvinnan som begravts på platsen hade blivit halshuggen, kanske för barnamord. Det nämns i en dombok från början av 1600-talet. Men dateringen är för oprecis för att bekräfta att det är just hon.

Emma Karlsson har tidigare grävt ut galgbacken i Vadstena, som på 1400-talet övertog Skänninges ställning som östgötsk centralort. Tillsammans ger de två grävningarna mycket kunskap om hur galgbackar användes på medeltiden. Bara ett fåtal andra är utgrävda i landet, och mycket kunskap saknas fortfarande.

– Vi trodde vi visste hur det ser ut på sådana här platser, men de här två ser helt olika ut. Gravarna i Vadstena låg tätt ihop, men i Skänninge ligger de utspridda över en stor yta. Vi vet inte om det beror på hur landskap och topografi ser ut, eller om det beror på vad markägare valt att sätta undan, säger Emma Karlsson.

Av de elva begravda som undersökts var en uppvuxen i andra trakter, visar strontiumanalyser. Det ska jämföras med två till tre av fjorton individer i Vadstena. Men om det är en stor andel är okänt, det skulle kräva jämförande analyser av människor begravda på kyrkogårdar. Över huvud taget saknas ett tillräckligt stort sådant referensmaterial för att förstå vad som skilde begravningar på galgbackar från dem på kyrkogårdar.