Kan basinkomst få oss att jobba mer?

När Daniel Helldén tillträdde som språkrör för Miljöpartiet i november 2023 var ett av hans första utspel att efterlysa en utredning av hur AI-utvecklingen påverkar behovet av en garanterad inkomst åt alla utan motprestationskrav. Mänsklig arbetskraft ersätts av artificiell intelligens på allt fler områden och då kan en så kallad basinkomst tyckas nödvändig för att inte många ska ställas helt utan försörjning. En och annan tänkte stilla: Har vi inte hört det förut? Och jo, visst har vi det.

För ungefär ett halvsekel sedan debatterades olika varianter av basinkomst intensivt i USA. Flera storskaliga experiment med en sådan inkomstgaranti sjösattes i landet från 1960-talets slut och pågick under en stor del av 1970-talet. Även i Kanada genomfördes ett ambitiöst experiment med en villkorslös inkomstgaranti (”Mincome”) under 1974–1979. Förslag om ett stadigt inkomstgolv åt alla förespråkades av många inflytelserika nationalekonomer, såsom Milton Friedman och James Tobin, och lämnade tydliga avtryck i upptakten till det presidentval som stod mellan Richard Nixon och George McGovern 1972.

I primärvalen tog demokraten McGovern ställning för ett allmänt folkbidrag (en ”demogrant”) men tvingades lägga förslaget åt sidan efter att ha misslyckats att förklara sin finansieringsplan i en mycket svag debattinsats mot sin motkandidat Hubert Humphrey. McGovern kom sedan att förlora stort. Men även den sittande presidenten, republikanen Nixon, var tydligt influerad av kraven på ett mer heltäckande skyddsnät och förordade en mer behovsprövad typ av inkomstgaranti avgränsad till barnfamiljer i sin Family assistance plan (”FAP”). FAP var snubblande nära att genomföras men stötte till sist på för stort motstånd i senaten under valåret 1972. Motståndet kom både från demokrater, som inte fann inkomstgarantin tillräckligt långtgående, och från republikaner, som oroade sig över hur den skulle påverka arbetsmoralen.

Farhågor om att maskinerna tar våra jobb var då inte det mest inflytelserika motivet till förslag om basinkomst, men fanns med som en viktig underström i debatten. Den amerikanske ekonomen Robert Theobald argumenterade tidigt och konsekvent för att automatisering och den ”elektroniska” tidsåldern oundvikligen skulle leda till att grunden för människors försörjning rycks bort. Men med en garanterad inkomst åt alla skulle denna framrusande utveckling kunna bli en nyckel till frigörelse. Människor skulle då få tid och kraft att engagera sig i de aktiviteter de själva fann mest angelägna och den hisnande produktivitetsutvecklingen skulle ställas i frihetens tjänst.

Då som nu var dock huvudmotivet i debatten en strävan efter att hitta mer heltäckande, enklare och praktiskt välfungerande sociala skyddsnät. Konventionella trygghetssystem nådde inte fram till alla som behövde dem, och lämnade många nödställda utan förutsägbar social trygghet. Systemen verkade krångliga, överbyråkratiska, stigmatiserande och förde med sig olika typer av fällor som lätt kunde avskräcka mottagarna från arbete. Att försöka förbättra sin situation med extraarbete när bidragen trappas ner i samma takt som arbetsinkomsterna ökar blir som att kämpa sig uppför en nedåtgående rulltrappa. Då vore det väl bättre med allmän inkomstgaranti som friare kan kombineras med arbetsinkomster?

Denna våg av intresse för basinkomstliknande lösningar, den första med ett bredare politiskt genomslag, passerade inte obemärkt förbi Sverige, men lämnade inga tydliga spår.

Med vilka skäl avfärdades då basinkomst som tänkbar reformväg för den svenska välfärdsstaten? I en kärnfull artikel av sociologiprofessorn Walter Korpi i Socialmedicinsk tidskrift 1974 (”Behovsprövad socialhjälp eller garanterad minimiinkomst?”) argumenterade han ungefär så här: Varje djupgående omstrukturering av ekonomin för med sig en oro för vad som väntar på den andra sidan, men hittills har produktivitetsrevolutioner alltid lett till att vi arbetar med nya saker och på andra sätt, inte till att jobben försvinner. En basinkomst hög nog att ge fullgod försörjning verkar fasligt dyr, ansåg Korpi. Skulle den inte omöjliggöra eller tränga ut andra välfärdssatsningar och oundvikligen leda till en sänkt ambitionsnivå i välfärdspolitiken? Med knappa resurser är det bättre att satsa på ett träffsäkert och rejält inkomstskydd när det behövs, i stället för en trygghetsinsats på låg nivå som ineffektivt smetas ut brett över befolkningen, och kanske delvis till personer som inte behöver – eller förtjänar – den. Och framstår inte grund­hållningen bakom förslaget som defensivt inriktat på att lindra nöd med brödsmulor, snarare än att offensivt ta sig an den sociala ojämlikhetens grundorsaker?

Så resonerade Walter Korpi då.

Men i dag är läget på flera sätt annorlunda och det är inte självklart att argumenten mot basinkomst fortfarande har samma kraft. Trots påfallande likheter med den debatt som fördes för ett halvsekel sedan, när Korpis artikel publicerades, finns avgörande skillnader mellan dagens och dåtidens diskussion som nog gör det klokt att hålla basinkomstdörren på glänt.

För det första finns i dag redan generella fördelningssystem utan motprestationskrav. De är etablerade och testade i praktisk politik, och de verkar fungera ganska bra. Under senare år har AI-entreprenörer som Sam Altman och Elon Musk, båda i Theobalds anda, argumenterat för att AI kommer göra mänsklig arbetskraft överflödig, även för mer kvalificerade arbetsuppgifter. Men, säger Open AI:s Altman, den ger oss samtidigt produktivitetsvinster av sådan massiv omfattning att detta växande välstånd kan förse alla med en rejäl basinkomst inom 10 år – om vi bara konstruerar nya sätt att fördela dessa vinster. Medan Robert Theobald på 1960-talet var hänvisad till teoretiska skisser, så utvecklar Altman sina teser mot en fond av pågående praktiska experiment och omfattande basinkomst-aktivism på gräsrotsnivå. Altman själv är en pådrivande kraft bakom ett omfattande basinkomstförsök i USA, vars första resultat förväntas senare under 2024. Men detta är bara ett i en lång rad av experiment som genomförts i en mängd olika länder, med högst varierande förutsättningar.

Det första basinkomstexperimentet på riksnivå, riktat till ett statistiskt urval av deltagare, genomfördes i Finland 2017–2018. 2 000 arbetslösa personer i åldern 25–58 år över hela landet fick då en bas-inkomst i stället för vanlig arbetslöshetsersättning, och jämfördes med en kontrollgrupp bestående av arbetslösa personer som omfattades av det vanliga trygghetssystemet. I Nederländerna inleddes vid ungefär samma tid lokala basinkomstinspirerade experiment i nio olika kommuner med att ta bort motprestationskrav och tillåta mottagare att mer fritt kombinera ekonomiskt bistånd med egna inkomster. I USA pågår eller utvärderas över 100 småexperiment med basinkomstliknande stödformer. De flesta amerikanska experiment genomförs på stadsnivå inom ramen för paraplyorganisationen ”Mayors for a guaranteed income”, som tog form i samband med Black lives matter-rörelsen och hämtar inspiration från Martin Luther Kings basinkomst-kampanj från slutet av 1960-talet. Organisationen och dess experiment fick också en skjuts framåt av behoven och erfarenheterna av direkta utbetalningar under pandemin.

Men i dag finns också exempel där basinkomst inte bara har testats i pilotprojekt och experiment, utan i blygsamma former är fullt genomförd politik. I staden Maricá utanför Rio i Brasilien skalades i slutet av 2023 ett existerande basinkomstprogram med lokal valuta upp för att nå omkring 91 500 personer. I Alaska i USA har årliga avkastningsandelar ur delstatens oljefond utbetalats utan motprestationskrav till varje fast bosatt invånare ända sedan 1982, ett initiativ drivet av den republikanske senatorn Jay Hammond. Indien, Kenya och Sydkorea är andra länder där basinkomstinspirerade program har prövats i olika former, och sedan 2022 pågår basinkomstförsök till specifika kategorier i Irland, där målgruppen är ett urval av 2 000 kulturarbetare, och i Wales, där basinkomsten går till unga vuxna. Frågan har med andra ord tagit stora kliv närmare den politiska verkligheten sedan 1960-talets skrivbordsutopier.

En andra viktig skillnad mot detta tidiga skede av debatten, när många såg en allmän inkomst­garanti som ett möjligt alternativ till välfärds­staten, är att basinkomstförslag i dag oftast framförs som ett blygsamt fundament på vilket andra trygghetslösningar kan verka, inte som en ersättning av inkomstrelaterade socialför­säkringar eller riktade stödformer för särskilda behov. I denna mognare, konstruktivt prövande fas av debatten rör det sig alltså sällan om en ”antingen eller”-logik. Den lösning som prövades i Fin­land innebar till exempel att basinkomsten skulle fungera som en stadig grund för arbete och produktivt deltagande, och komplettera – inte ersätta – vanliga inkomst­relaterade social­försäkringar för trygghet utöver grundnivån.

Basinkomstförslagens traditionella strävan att befria människor från byråkratiska fällor och hinder för jobb, företagande och frivilligarbete, och att underlätta övergångar mellan till exempel studier och anställningar, har samtidigt fått för­nyad relevans. Hur ska vi våga ställa om, eller se med optimism på teknologisk förändring om vår ekonomiska trygghet är helt och hållet knuten till ett specifikt jobb som nu riskerar att ryckas ifrån oss?

Om jobbens framtid är det nog klokt att inte ha tvärsäkra uppfattningar. Men vad som är desto mer tydligt är att det inte bara är AI-revolutionen som påverkar våra arbeten. Även den gröna omställningen, som hotar anställningar i miljöskadliga verksamheter, och en mer konfliktfylld omvärld, ställer nya krav på att underlätta omställning och beredskap. I dag lever en stor andel av befolkningen dessutom utanför den fasta heltidsanställningens norm. En klassisk referenspunkt i svensk debatt om hur välfärdsstatens trygghet kan underlätta rörlighet på arbetsmarknaden har varit den socialdemokratiske ekonomen Gösta Rehns metafor om ”vingarnas trygghet”. Behöver vi likt musslor söka oss till ”skalets trygghet” och klamra oss fast vid det vi har i en hård och osäker värld? Eller kan vi med välfärdsstatens hjälpande hand blicka upp mot vidare horisonter med den vingarnas trygghet som kan hjälpa oss över mörka vatten till en bättre plats?

En tredje viktig skillnad är att debatten om träffsäkra bidrag och rättvisa i dag har andra förtecken än för 50 år sedan, när Walter Korpi formulerade sina argument. Ett halvsekel efter basinkomstens första betydande politiska våg är våra samhällen avsevärt rikare, men sedan 1970-talets slut har denna rikedom i allt högre grad kommit att koncentreras i samhällets ekonomiska toppskikt. Den ekonom som mer än någon annan studerat denna tendens – Thomas Piketty – menar att detta riskerar att omvandla våra demokratier till oligarkier, alltså fåtalsvälden, där växande välstånd och makt koncentreras i händerna på ett fåtal, och att politiken ytterst kidnappas av ekonomiska särintressen. En gemen­sam nämnare för de argument som uttrycks av så skilda röster som Altman och Piketty, republikaner i Alaska och socialister i Brasilien, är att vissa allmänningar, såsom naturresurser och de kollektiva produktivitetsvinster som möjliggörs av vår ekonomiska infrastruktur är ett gemensamt arv som alla har rätt att ta del av, men också en skyldighet att förvalta åt kommande generationer.

Ett av Pikettys föreslagna motmedel är att förse alla medborgare med en arvsandel genom att införa nya sätt att beskatta samhällets rikaste. Om basinkomsten ses som att den är finansierad genom en skatt på hårt arbetande personers surt förvärvade slantar och skickas till alla, även arbetsföra personer som är ”frivilligt” arbetslösa, framstår den för många som uppenbart orättvis. Men om syftet i stället är att tillförsäkra var och en hans eller hennes rättmätiga andel av resurser, som i moralisk mening kan sägas tillhöra alla, framträder en annan bild: Basinkomsten blir då ett slags arvs- eller avkastningsandel av gemensamma tillgångar. Liknande resonemang förs i dag om naturresurser och miljön. När vår miljö belastas och vårt klimat förstörs av att vissa tar mycket mer än sin rättmätiga andel av vad som tillhör alla, då krävs miljöskatter och avgifter som skyddar dessa allmänningar och återför deras värde till alla medborgare.

Det är en rättvisetanke som tidigt framfördes av upplysnings­tänkaren och revolutionären Thomas Paine, central opinionsbildare under den amerikanska frigörelsen från Storbritannien och USA:s grundande. I boken Agrarian justice (1796) utgick Paine från hur privatisering av mark och naturresurser, som tidigare varit fritt tillgängliga för alla, berövade övriga medborgare någonting som alla har samma rätt till. Hans slutsats var därför att privatiseringen medför rättvisekrav på kompensation för detta intrång, bland annat i form av ett grundkapital åt varje person. När Andrew Yang, som kandidat i de demokratiska primärvalen i USA 2020, lanserade sin kampanj för basinkomst var det därför ingen tillfällighet att han kallade den för en avkastning på gemensamma tillgångar – en ”Freedom Dividend”. Hillary Clinton har uttryckt liknande tankegångar. En gemensam nämnare för de populära systemen i Alaska och Maricá är just att man här har kunnat förlita sig på stora naturtillgångar i form av oljefyndigheter. I denna tanke finns samtidigt uppen­bara risker. Syftet kan ju inte vara att kompensera för miljöförstöring eller en mer hänsynslös kapitalism genom basinkomster, som ett slags hyschpengar eller plåster på såren. Som del av en rimlig rättvisestrategi, där social och ekologisk hållbarhet går hand i hand, måste basinkomsten bidra till en uthållig förvaltning genom att sätta ett pris på att nyttja våra allmänningar, i stället för att ge bort dem gratis. Och att – med Korpi i åtanke – hantera orsaker till fattigdom genom att bättre sprida vinsterna av samhällets kollektiva arv i en bredare strategi, för att utrusta människor jämlikt för livet.

Vilka slutsatser kan vi då hittills dra av alla basinkomst-försök? En vägledande tanke bakom flera av de aktuella experimenten – inte minst i Nederländerna – är att fattigdom och fattigdomsrelaterad oro försämrar våra kognitiva förmågor. Att ovanpå detta lägga byråkratiska labyrinter, krångliga regler och krävande motprestationskrav, kan ofta innebära ytterligare distraktioner som försvårar snarare än underlättar för människor att förbättra sin situation. Det är så att säga svårt att lösa ett besvärligt matematiskt problem med en bisvärm runt huvudet! En konkurrerande hypotes är samtidigt att människor riskerar att bli passiva med en allmän inkomstgaranti, på ett sätt som kan vara skadligt för deras hälsa och sociala liv, och i förlängningen även för samhällsekonomin.

Den bild som så här långt framträder i utvärderingar av experimenten är att människor tenderar att använda pengarna på ett sätt som tydligt förbättrar deras tillvaro och välmående. Ett återkommande mönster i rapportfloran är att depressioner och stressrelaterad ohälsa minskar, medan upplevd autonomi och välmående ökar. Från både Finland och Nederländerna rapporteras också att basinkomst-grupperna uttrycker större tillit till samhället – även till offentliga institutioner. I Finland arbetade basinkomstmottagarna lite mer än övriga arbetslösa, som mottog vanliga stödformer med aktivitetskrav kopplade till sig. Tecken finns samtidigt på att man arbetar på andra sätt. I Kenya, där ett omfattande program prövas av organisationen Give directly, ingår en stor grupp om 5 000 personer i 44 byar som får basinkomst under en 12-årsperiod. Där har basinkomsten inte påverkat hur mycket människor arbetar, men däremot lett till en kraftig ökning av eget företagande, vilket också har bidragit till att driva upp lönerna, eftersom konkurrensen om arbetare har tilltagit.

Hur är det då med Walter Korpis observationer från 1974? Vad Open AI:s vd Sam Altman än säger är det nog fortfarande svårt att införa en basinkomst helt utan motprestationskrav på en nivå som är tillräcklig för fullgod försörjning. Åtminstone inom en överskådlig framtid. Och med den mer mogna debatten i åtanke är det kanske heller inte önskvärt. En basinkomst på grundnivå kan inte på egen hand ge oss ett tillräckligt inkomstskydd vid omställning, arbetslöshet och sjukdom – för detta behöver vi även fortsättningsvis förlita oss på traditionella lösningar. Men basinkomstens nya våg har burit med sig välkomna frön av praktisk utopism – experiment som kan inspirera och vägleda strävanden mot en mer inkluderande, överskådlig och frigörande typ av socialpolitik. Den har gett oss bättre förutsättningar att komplettera och vidareutveckla våra välfärdsstater på evidensbaserad grund, i en tid när vi famlar efter nycklar till hopp och framtidstro.