En ensam ek skuggar inte långt

Utanför min lågstadielänga tronade en ståtlig ek. Det sades att söderbacken som skolan byggts på i början av 1950-talet varit full av stora och vackra ekar, varav en skulle fällas. Något missförstånd måste ha skett, för när arkitekten kom och skulle inspektera bygget så hade alla ekar som skulle sparas sågats ner – och bara den utanför lågstadielängan stod kvar.

Anekdoten dök upp i minnet när jag läste Anna Liljemalms reportage om hur den svenska byggnads­konsten måste tänka om. På våra breddgrader har vi designat för att stänga ute kylan på vintern – men med ett varmare klimat bör vi också skapa miljöer som skyddar mot stark hetta. Särskilt gäller det platser där barn, äldre och sjuka tillbringar mycket tid.

På 1950-talet fanns det, om man får tro historien om ekarna, inte många som prioriterade svalkande trädkronor framför gigantiska asfaltsplaner, som den där jag kom att tillbringa mina skolraster i början av 1980-talet. Men en förändring tycks alltså vara på gång nu, tack vare forskning som får konkret tillämpning i samarbete med framsynta kommunala förvaltningar, som den i Göteborg dit Anna rest med fotografen Linn Bergbrant.

Om du följt Forskning & Framsteg under våren har du säkert läst Per Snapruds granskning av en Världsnaturfonden-finansierad studie om visenters påstådda klimatnytta. Den lät för bra för att vara sann – och var det också. Här summerar Per de osannolika forskningsresultatens väg från ett genant räknefel vid Yale university till en publicering i den brittiska dagstidningen The Guardian.

En annan forskningsolycka får sägas ha skett vid institutionen för astronomi och teoretisk fysik vid Lunds universitet. Institutionen finns nämligen inte längre, vilket är ett inte helt ovanligt sätt för lärosäten att lösa konflikter – i det här fallet kring ett professorspar som agerat på ett sätt som gått ut över andra. Vad den här historien säger om hur svenska lärosäten fungerar i stort, och hur det drabbar forskningen, granskar Anna Davour här.

God läsning!