På spaning efter slemmiga ålar

En tidig kväll i Malmö står tolv personer på Ribersborgs­stranden iförda varsin våtdräkt. Vi är här för att delta på ålsafari. Om någon timme börjar det att skymma och ålen är nattaktiv. Från mina handleder hänger ficklampa, snorkel och cyklop, och i ena arm­hålan har jag klämt fast ett par neoprenskor. Någon tycker att vi är som hämtade ur den amerikanska science fiction-serien Star Trek.

Under ytan breder ärtgröna ålgräsängar ut sig över havsbotten, i gott sällskap med både blåstång och sågtång. Undervattensdjungeln dansar i takt med vågorna. Det är berusande vackert. En och annan krabba rusar förbi och ljuskäglorna från alla ficklampor syns allt tydligare i takt med att det blir mörkare ute.

Biljetterna till ålsafarin säljer slut lika snabbt som ett Bruce Springsteen-släpp, men så kostar de bara 10 kronor styck – inklusive hyra av utrustning. Att människor står i kö för att få se en slemmig ål är ändå inte självklart. Michael Palmgren ser det som ett kvitto på att han i någon mån har lyckats.

Som verksamhetschef för Naturum Öresund vill han inget hellre än att fler ska förälska sig i havet och alla som bor där. Den enda kostnaden som deltagarna betalar är den administrativa avgiften som kulturförvaltningen i Malmö stad tar ut. Han är övertygad om att ännu fler skulle gilla ålar och andra havslevande djur om de fick se dem med egna ögon. Av samma anledning har han också ägnat hela sin karriär åt havspedagogik och marina utvecklingsprojekt.

Öresund har inte alltid varit så välmående som nu. Så sent som på 1980-talet var sundet en ekologisk katastrof. Restavfall från industrin spolades rakt ut i havet och renings­verken fungerade dåligt. Sälar och fiskar dog. Att spana efter ål hade varit lönlöst.

35 år senare har torsken återvänt. Även delfiner, tumlare och blåfenad tonfisk trivs här. På havs­botten finns ett av världens finaste bestånd av ålgräs, trots att havsområdet fort­farande är ett av världens mest trafikerade, med 35 000 fartyg om året. Även ålen lever här.

Michael Palmgren beskriver det som en solskens­historia, och en viktig sådan. Han är över­tygad om att det är nödvändigt att också sprida hopp i tider av klimatförändringar och omfattande förlust av biologisk mångfald. När många ekosystem mår allt sämre finns det också exempel på ekosystem som frodas på nytt.

Inne bland utställningarna på Naturum Öresund kryllar det av fler goda exempel. Här berättas till exempel om Stella Bowles som var elva år gammal när hon fick reda på att toalettavfall från fastigheterna längs Lahave river i Kanada släpptes ut i floden orenat. Hon tog kontakt med lokala forskare och kunde visa att halten e. coli-bakterier från mänsklig avföring var skyhöga. Nyheten spreds som en löpeld i sociala medier och politikerna i delstaten ställdes till svars. För ett par år sedan avsatte kanadensiska myndigheter över 110 miljoner kronor för att lösa problemet.

Samtidigt som Öresund frodas är Östersjön fortfarande ett av världens mest förorenade innanhav. Övergödning, miljögifter, fiske och klimatförändringar är bara några av problemen. Tillståndet väntas förbättras på sikt, men insatserna tar tid.

Fler goda exempel lär inte skada. Just nu finns det planer på att göra Öresund till ett modell­område för hållbar utveckling, ett så kallat bio­sfärs­område, i syfte att lyfta fram lokala lösningar på globala problem. Att det går att både snorkla, dyka och fiska mitt i en storstad är helskönt.

Bara två av deltagarna har turen att se ål under kvällens ålsafari. Själv ser jag krabbor, maneter och en liten abborre, men ingen ål. När solljuset träffar maneterna reflekteras regnbågens färger igenom dem. Under ytan blir till och med maneterna praktfulla.