Einstein och surrealismen

I filmen Oppenheimer läser fysikern som kom att leda arbetet med den första atombomben poeten T.S. Eliots Det öde landet, lyssnar på Igor Stravinskys Eldfågeln och beundrar Pablo Picassos kubistiska konst. Filmens regissör Christopher Nolan ville betona Robert Oppenheimers relation till samtida revolutionära kulturyttringar. Han fascinerades av att en vetenskapsman som Oppenheimer ”höll på att omvärdera själva strukturen i vår värld”, precis som författare, konstnärer och musiker gjorde samtidigt inom konsten – men med en stor skillnad.

– Revolutionen inom kvantfysiken är oåter­kallelig. Efter att de kluvit atomen finns det ingen återvändo. Världen var för evigt förändrad, sade Christopher Nolan när jag intervjuade honom i samband med filmens premiär 2023.

Filmen bygger på Kai Birds och Martin J. Sherwins Pulitzervinnande biografi American Prometheus: The triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer (2005), som nu finns på svenska med titeln Oppenheimer (Fri tanke, 2024). I boken kan man läsa att Robert Oppenheimer hade en litografi av Pablo Picasso på väggen i sin lilla lägenhet i Berkeley Hills i Kalifornien. Och T.S. Eliot blev inbjuden till Berkeleyinstitutet under en termin, eftersom Oppenheimer tyckte så mycket om diktverket Det öde landet, men att han blev besviken för att den brittiske poeten mest ägnade tiden i Kalifornien åt att festa.

En som intresserat sig för relationen mellan 1900-talets landvinningar inom konsten och inom fysiken är Bengt Gustafsson, professor emeritus i astronomi. I sin bok Närda av samma längtan: När modernismen mötte den nya fysiken (Fri tanke, 2024) korsläser han landvinningarna inom fysik och astronomi med konst, musik och litteratur. Bengt Gustafsson instämmer i bilden av Robert Oppenheimer som kulturellt bevandrad.

– Han var ju väldigt språkintresserad. Samtidigt var han en mycket framstående fysiker. Vi använder fortfarande Born-Oppenheimer-approximationen, och hänvisar till hans arbeten om stjärnkollaps mot vad som sedan kom att kallas svarta hål, men främst kanske han var en framstående pedagog, säger  Bengt Gustafsson.

– Han var en av de första teoretikerna som verkligen hade en grupp med unga forskare omkring sig och som jobbade väldigt mycket med informella möten och det var ofta provokativa frågor som de tog sig an.

Bengt Gustafsson har lagt sitt fokus på de tre första årtiondena under 1900-talet, då både konsten och vetenskapen skapade radikalt nya sätt att se på världen. Ett centralt datum är den 6 april 1922, då det franska filosofiska sällskapet arrangerade en debatt mellan den franska filosofen och sedermera litteraturpristagaren Henri Bergson, som skrivit Tiden och den fria viljan, och Albert Einstein. Bengt Gustafsson sammanfattar mötet med orden: ”Intrycket ett århundrade efteråt är att de två talade förbi varandra och det är tveksamt om de över­huvudtaget lyckades förstå varandras argument.”

Einstein bröt med Isaac Newtons tidsuppfattning enligt vilken tid rör sig likformigt, oberoende av något annat. Till skillnad från Newton var Einsteins tid relativ och kunde gå olika fort, både beroende på gravitationen och beroende på hur fort en betraktare rör sig i förhållande till en annan. Tiden var inte längre något absolut och det var i och med Einstein som forskarna började tala om rumtid. 

Henri  Bergson menade dock att Einstein fokuserade för lite på den filosofiska dimensionen av tid. För honom var tiden något som handlade mer om en intuitiv upplevelse. Han såg också tiden som ett flöde, durée réelle, där dåtid, nutid och framtid samverkar. Han vände sig emot tanken om att mäta avgränsade tidpunkter med en klocka, även om han sade sig förstå detta som en nödvändighet för att ett samhälle skulle fungera.

– Bergson har en poäng. Hans grundidé är att tiden har en kontext, och det innebär att den innehåller något av det som varit och något av det som kan komma. Ungefär som att ett musikstycke knappast får mening om man bara spelar ett ackord. Det är en grundidé han har, och så bygger han en idé om den fria viljan på det, och den blir populär för det var ju skönt att höra att vi har en sådan.

För egen del var Bengt Gustafssons tidigt intresserad av både musik och fysik, och deltog på 1960-talet i seminarier i estetik för idé- och konsthistorikern Teddy Brunius tillsammans med doktorandkollegan Peter Nilson, den blivande författaren.

– Seminarierna blev viktiga för mig eftersom vi gick djupt in i texterna, på ett sätt som naturvetare sällan har tid att göra, utom möjligen i nyckeltexter på den teoretiska sidan. Brunius älskade att man diskuterade länge.

Men att Bengt Gustafsson skulle skriva en bok om musik, konst och litteratur, satta i relation till fysik och naturvetenskap, är inget han planerat särskilt länge.

– Det bara blev så. Jag har ett stort forskningsintresse och ville i all min blygsamhet försöka förstå sammanhangen. Vissa av mina yngre medarbetare är ovana vid att se att det vi sysslar med i våra ämnen också är en humanistisk verksamhet. Relativitetsteorier och annat är inget som hämtas ur någon evig sanning, det är mänskliga konstruktioner. Jag kanske tänkte på det när jag skrev den här boken.

Så på sätt och vis är Bengt Gustafssons bok också ett sätt att försöka överbrygga klyftan mellan naturvetenskap och humaniora. Han citerar språkfilosofen Ludvig Wittgensteins rader om föreställningen om att ”vetenskapsmännen finns för att instruera” och ”poeter, musiker etc. för att underhålla”.

– Jag har ganska svårt med den synen. Att konst, musik och litteratur är något slags dekoration, medan den verkliga verkligheten går att mätas i naturvetenskapen. All kultur, konst och vetenskap är jätteviktig ur ett bredare perspektiv än det snävare nyttoperspektivet.

I år har det gått hundra år sedan den franske författaren André Breton publicerade Surrealismens manifest, där han definierade surrealismen som ”en tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning”. Han lyfte fram den fria drömmen och skrev automatiska texter, vilket innebar att de skulle skrivas utan för mycket intellektuell kontroll. För att tala med psykoanalystisk terminologi skulle det undermedvetna få träda fram, medan överjaget förpassades till bakgrunden. Breton hyllade även barnet och lekfullheten och ville upphäva gränsen mellan objektivitet och subjektivitet.

100-årsjubileet märks bland annat på Moderna museet i Stockholms där utställningen Den underjordiska himlen: Surrealism i Moderna museets samlingar invigdes i slutet av oktober. En av de framträdande surrealisterna i samlingen är den spanske konstnären Salvador Dalí. Bengt Gustafsson konstaterar att Dalí hade ett starkt vetenskapligt intresse. I Dalís efterlämnade bibliotek ryms psykoanalysens skapare Sigmund Freud vid sidan av böcker om kvantmekanik, relativitetsteori, katastrofteori och molekylärgenetik. I Närda av samma längtan citerar Bengt Gustafsson ur Dalís Antimateria­manifest där den spanske konstnären skriver om att han lämnat ”Fader Freud”: ”Min far i dag är doktor Heisenberg”, med hänvisning till den tyske fysiker som mottog Nobelpristet 1932 för sina bidrag till kvantmekaniken. Men Bengt Gustafsson är skeptisk till att det går att se spår av Werner Heisenbergs teorier i Dalís målningar.

– Salvador Dalí var en posör och att han uttrycker sig så är nog mer för att göra sig intressant. Men visst bestod hans stora bibliotek av mycket litteratur om modern vetenskap.

Bengt Gustafsson tycker dock att man kan se vetenskapliga spår i Dalís konst. Han hänvisar till den spanske surrealistens målning Korsfästelse (Crucifixion), där krusifixet består av en hyperkub, utplattad i tre dimensioner.

– Den fyrdimensionalitet som främst upptog den abstrakta konstens pionjärer och kubisterna är ju tydlig där. Det är ju en typisk idé från avancerad geometri. Men jag vet inte hur djup denna påverkan var.

Konsthistorikern Paul M. Laporte har förvisso prövat tanken att det finns vissa analogier mellan kubismen och relativitetsteorin. I essän Cubism and relativity, publicerad i Art Journal år 1945, skrev han bland annat om att det traditionella sättet att observera kropp eller massa övergavs, sam­tidigt som sättet att observera inte längre togs för givet – och att fokus snarare lades på relationer och att flera vyer samtidigt var möjliga.

Fera andra musiker, författare och konstnärer som Bengt Gustafsson tar upp verkar ha varit djupt influerade av ett vetenskapligt arbetssätt och landvinningarna som gjorts inom fysiken. Samtidigt utgjorde dessa inget kollektiv. En tysk ton­sättare som Arnold Schönberg eller en brittisk poet som T.S. Eliot kan möjligen uttrycka sig på liknande sätt, men arbetssättet behöver inte för den sakens skull påminna om varandra. Oavsett om de båda var influerade av vetenskap och fysik eller ej.

– De arbetar alla väldigt olika. Men Arnold Schönberg är ett exempel på en kompositör som, i mina ögon, är ute efter en teori som skapar ett slags ordning och reda. Han vänder sig bort från den enorma friheten som finns i den sen­romantiska musiken och närmar sig ett nästintill vetenskapligt system. Frågan är varför det var så viktigt för honom. Till viss del tror jag att det är en reaktion mot samhällets och krigets vansinne. Att han ville bygga något stadigare.

Men en sak verkar ändå de personer som Bengt Gustafsson tar upp ha gemensamt. De är alla väldigt upptagna av att utforska tid, rum och rörelse – och möjligen kan man därigenom se en påverkan från Einstein och andra fysiker.

– Jag skulle lägga till att de också, precis som vetenskapen vid den här tiden, är mycket upptagna av begränsningen av frihet. När Beethoven tog in en kör i en symfoni var det banbrytande, men runt 1900 verkar allt möjligt. Då började andra i stället att försöka hitta begränsningar.

Här ser Bengt Gustafsson en parallell i vetenskapen.

– Ta kosmologin, där det hade gått att smäcka ihop vad man ville nästan, för det fanns så få observationer. Men man gjorde inte det, utan forskarna förhöll sig kritiskt till spekulation av det fria slaget. Även om vissa av de modeller som fanns visade sig vara helt orealistiska, dristade man sig inte till att införa en massa fria parametrar. Det hade varit möjligt och det görs ofta i dag. Men dåtidens forskare envisades med ett slags purism med sina rena modeller.

Möjligen, säger Bengt Gustafsson, har konst, litteratur, musik och vetenskap formats av det som i tyskan kallas Zeitgeist, tidsandan.

– Det är ju en tes i boken att det egentligen mest handlar om en samtidighet i konst och vetenskap och att det har att göra med den gemensamma tidsandan, som påverkats av teknologiska innovationer, första världskriget, demokratins genombrott och spanska sjukan, bland annat. Det var en ny tid, även om exempelvis Einstein och Schönberg också ansåg sig stå i en klassisk tradition.

Av de författare som Bengt Gustafsson porträtterar verkar det vara den brittiska Virginia Woolf som allra starkast är påverkad av sin tids vetenskapliga framsteg.

– Det är ju är svårt att säga hur mycket hon förstod av relativitetsteorin, men jag tror att hon hade läst mycket om den. Uppenbarligen läste hon populära böcker om vetenskap.

Bengt Gustafsson hänvisar till Virginia Woolfs kontakt med filosofen Bertrand Russell som 1915 publicerade Relativitetsteorins ABC och James Jeans och Arthur S. Eddington, som var två av sin tids främsta astrofysiker. James Jeans publicerade populärvetenskapliga böcker som trycktes i massupplagor och som även kommenterades av Virginia Woolfs make Leonard Woolf, i en tidskrift där båda makarna medverkade.

– Hon hade personlig kontakt med Russell och sannolikt också med Jeans och Eddington. 

I sin bok undersöker han också på vilka sätt Virginia Woolf gestaltar tid. Möjligen för att hon varit och lyssnat på Henri Bergson under ett föredrag i London.

– Det är intressant att Woolf ställer olika tidsbegrepp mot varandra, exempelvis i romanen Mrs Dalloway. Det behöver ju inte betyda att hon hade stor kännedom om Einsteins relativitetsteori, men jag tycker det verkar så.

Mrs Dalloway utspelas under en dag, då läsaren följer Clarissa Dalloway och en rad personer i hennes omgivning. Virginia Woolf skriver fram deras tankar genom en stream-of-consciousness-teknik som också styr tiden. Den är så att säga unik för varje person i boken. Som en kontrast mot detta återkommer London-klockan Big Bens regelbundna slag – som en symbol för den mekaniska tiden. Bengt Gustafsson skriver att ”tiden som ohjälpligt går är den andra huvudpersonen i boken”. Tid är också ett centralt tema i Virginia Woolfs minst lika kända Mot fyren – där hon drar ut på vissa skeenden över många sidor med detaljerade beskrivningar, för att sedan sammanfatta ett världskrig med en rad.

Många har läst Virginia Woolfs hantering av det för henne centrala temat tid som just en litterär version av de tankar som Henri Bergson hade om en intuitiv upplevelse av tid, som är väsensskild från den tid som Big Ben i Mrs Dalloway och andra klockor mäter. Bengt Gustafsson förklarar Bergsons nuflöde som ”en sammanhängande helhet” och, skriver han, visst påminner denna uppdelning i en mer mekanisk och en mer indi­vidu­ell tid om Einsteins tidsuppfattning, men ”Einsteins tid styrs av allmänna naturlagar medan Bergson i grunden är subjektiv”.

Följer man den argumentationen är det nog avgjort så att Woolf var mer influerad av Bergson än av Einstein. Men säker kan man förstås inte vara.

Går inspirationen även i den andra riktningen? Påverkades dåtidens naturvetenskapliga pion­järer av den modernistiska musiken, konsten och litteraturen, som regissören Christopher Nolan vill visa var fallet med Robert Oppenheimer? Bengt Gustafsson hänvisar till hur fysikern Murray Gell-Mann döpte ”de tunga elementar­partiklar som då till att börja med hypotetiskt ingick trefalt i protonerna och neutronerna” med en term hämtad från den irländske författaren James Joyces bok Finnegans wake: ”quark”. Och än i dag talar fysiker om kvarkar. Finnegans wake inne­håller också anspelningar på Einstein och passager som får läsaren att tänka på den fyrdimensionella rumtiden.

Bengt Gustafsson påpekar också att Max Planck kan ha funnit sig i kvantmekanikens utrymme för slumpen sedan han till sin besvikelse upptäckt att hans körer (han var körledare på sin fritid) inte sjöng ”absolut” rent utan mer anpassade sig till en kompromiss, en ”tempererad” stämning. Ytter­ligare ett exempel är hur den konstintresserade fysikern Niels Bohr kan ha inspirerats av kubismens sätt att anlägga olika perspektiv i samma bild när han formulerade sin ”komplementaritetsprincip”: att olika mot­sägelse­fulla beskrivningar av ett fenomen kan vara nödvändiga samtidigt för att ge en fullständig bild av fenomenet.

– Jag tror att en gemensam påverkan mellan vetenskap och konst låg i ambitionen att tränga bortom det skenbara, att gå på djupet och finna en hållbarare teori eller ”en underliggande verklighet”.

Bengt Gustafsson säger att detta kanske kan tillskrivas tidsandan: Man sökte något nytt att bygga upp under den här epoken.

– Men det är också troligt att fysikens radikala grepp i detta avseende verkligen direkt påverkade konsterna och tvärtom, att fysikerna verkligen tog intryck av denna radikala strävan hos abstrakt konst och kubism, av modernistisk litteratur och atonal musik i sin egen hållning till verklighetens natur och vetenskapens uppgifter.

 Att bevisa en sådan direkt påverkan är förstås inte lätt, men Bengt Gustafsson tycker det vore synd att bara se till ytliga fenomen som namngivningen av kvarkarna.

– Även om den referensen är välfunnen av Gell-Mann!

Så det är, menar Bengt Gustafsson, mycket svårare att se hur vetenskapen influerats av konsten än vice versa:

– Frågan är hur mycket det hänger samman med kunskapsteori, att vi inte ska låta de subjektiva, emotionella konstnärliga uttrycken påverka oss. Vetenskapen ska stå för den objektiva, mätbara sanningen. Men jag tror ju att Einstein också var påverkad. Han var i alla fall väldigt musikintresserad.

– Han spelade fiol. Men han skriver själv att musiken inte har påverkat hans forskningsarbete, även om de är ”närda av samma slags längtan”.