En robot för själen

Yumi Isobe försvinner in i  kontrollrummet och trycker på knappen märkt med ordet ”början” på japanska. Strålkastarljuset slås på. Den nästan två meter långa roboten rycker till. Den höjer blicken, blinkar två gånger och ser sig om i salen.

– Jag är Kannon, känd som bodhisattvan Kannon, säger maskinen.

Det är svårt att avgöra om rösten är kvinnlig eller manlig. Ansiktet, halsen och händerna är gjorda av mjuk silikon. Resten består av metaller och plast.

– Kannon kan transformera sig. Den kan vara kvinna, man eller vilken annan skepnad som helst. Formen blir den som är mest användbar för betraktaren, säger Yumi Isobe.

Hon tillhör templets administrativa personal och har organiserat arbetet med att installera roboten Mindar. Den har kostat 1,6 miljoner kronor och bygger på Alter 3, en android utvecklad vid Osaka university och University of Tokyo i syfte att ta reda på hur människor reagerar i sam­spelet med en robot.

Sedan invigningen för fem år sedan har Mindar predikat zenbuddistisk livsvisdom på lördagar, söndagar och japanska helgdagar i en sal med plats för ett tjugotal besökare vid Kodaiji-templet, som varit i bruk sedan år 1605.

Tempelområdet består av ett tiotal byggnader utspridda i en park bland Higashiyama-bergen i östra Kyoto, en stad med över två tusen tempel och andra helgedomar.

Kyoto är också känt för sina många universitet. För drygt tjugo år sedan brukade en ung data­ingenjör vid Kyoto university komma till Kodaiji-templet. Han hette Hiroshi Ishiguro och ville veta mer om buddismen. Numera är han en av Japans mest kända robotforskare och professor vid Osaka university en timmes bilväg åt sydväst.

– Vid den tiden frågade han mig ofta om buddismens väsen, vad buddism är, och ville veta mer om den, säger Tensho Goto, tidigare chefsmunk vid Kodaiji-templet.

Det var Tensho Goto, 76 år, som föreslog att de skulle bygga en robot tillsammans. Han har på sig en mörklila klädnad och bjuder på te med risdegsbullar vid ett lågt bord i en av templets byggnader. Hans syfte med roboten var att utnyttja den nya tekniken till att undervisa människor i buddismens väg mot befrielse från lidandet.

Han förklarar att Buddas lära började för omkring 2 500 år sedan som en muntlig tradition innan den blev text. Senare har den gestaltats i form av bland annat målningar, stenreliefer och skulpturer.

– I dag har vi robotar, och då måste vi använda dem, säger Tensho Goto.

Han tror att Mindar är den första roboten i världen som tjänstgör i ett andligt sammanhang. Att den finns i Japan är ingen slump. Här är robotar populära, av många skäl.

Boken Robot: Drömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner (Natur & Kultur, 2024) av historikern Peter Andersson tar upp den så kallade karakuri-kulturen. År 1662 byggde urmakaren Omi Takeda i Osaka den första av flera mekaniska dockor som han förevisade i en dockteater. Hans teknik gick sedan i arv i flera generationer. Andra karakuri-mästare utvecklade liknande mekaniska varelser, bland annat med förmågan att skriva kalli­grafi eller att ta fram en pil ur ett koger, spänna en pilbåge och träffa en pricktavla.

Under Japans snabba utveckling inom teknik och elektronik efter andra världskriget levde arvet från karakuri-dockorna vidare i alltmer avancerade robotar. Och robotarna klev in i populärkulturen som människans välvilliga hjälpredor. Tensho Goto berättar att han som barn läste mangaserier om robotar, bland annat Astro Boy och Tetsujin 28.

Generellt sett är templets besökare positiva till att möta en robot, enligt munken Tensho Goto. De enda invändningar han hört har kommit från kristna turister. Han tror att det beror på kristendomens uppfattning om att människan är Guds avbild.

– Gud skapade människan, och om människan skapar människor blir de som Frankenstein-monster, säger Tensho Goto.

I västerländsk populärkultur är robotar ofta farliga, som i pjäsen Rossums universalrobotar (R.U.R.) publicerad 1920 av den tjeckiske författaren Karel Čapek. Pjäsen handlar om en vetenskapsman som startar en fabrik för tillverkning av robotar – ett ord som Čapek lanserade. Berättelsen slutar med att robotar förslavar mänskligheten och tar över världen.

I Japan är det annorlunda. Här verkar människor snarare bli roade än oroade av att möta människolika maskiner. Den inhemska religionen shinto ger stort utrymme åt andeväsen nästan överallt, så varför inte i en robot? Inte heller buddismen gör människan särskilt unik. I boken The Buddha in the robot från 1981 skriver robotforskaren Masahiro Mori: ”Budda sade att ’alla ting’ har buddanatur, och ’alla ting’ betyder inte bara alla levande varelser, utan också stenarna, träden, floderna, bergen. Det finns buddanatur i hundar och i björnar, i insekter och i bakterier. Det måste också finnas buddanatur i de maskiner och robotar som mina kollegor och jag skapar.”

Tensho Goto tror för sin del inte att robotar har någon buddanatur. För honom är de pedagogiska verktyg, kapabla att undervisa om vägen bort från lidande, men oförmögna att själva uppleva hur det är att lida.

Just nu planerar han att uppdatera Mindar. Tanken är att roboten ska utrustas med artificiell intelligens så att den kan resonera med folk om Buddas lära.

 Är det tänkbart att en mekanisk bodhisattva utrustad med AI kan bli medveten? Kan den rent av ha en själ?

– Nej. Medvetande kan bara finnas hos något som är levande, svarar munken.

Hans vän robotforskaren Hiroshi Ishiguro har en annan syn på saken. Han tror att artificiella intelligenser i framtiden kommer att vara medvetna.

Jag åker till hans laboratorium i Osaka. Tyvärr har en sedan länge inplanerad intervju blivit in­ställd på grund av en resa. I stället ska jag få se en demonstration av några robotar.

Hiroshi Ishiguro är en mycket upptagen man, självupptagen enligt vissa. Det finns otaliga bilder på nätet där han poserar tillsammans med sin geminoid, en robottvilling till honom själv.

När jag kommer till laboratoriet blir jag till min förvåning erbjuden att intervjua robotkopian. Den sitter på en kontorsstol längst in i ett fönsterlöst rum där väggarna är täckta av svarta draperier. Precis som på alla bilder av originalet har kopian en svart skjorta på sig, och snedkammad lugg.

– Den är baserad på Chat GPT och gjord för att konversera som Hiroshi Ishiguro, säger Takahisa Uchida, forskarassistent på Intelligent robotics laboratory vid Osaka university.

Jag är oförberedd på att intervjua en maskin och vet först inte riktigt vad jag ska säga. Så jag ställer samma fråga som till munken Tensho Goto i Kyoto: Varför är robotar så populära i Japan?

– Ah, robotar är populära i Japan av flera skäl. Historiskt har Japan omfamnat teknologi och innovationer, och det inbegriper robotar, säger roboten.

Den talar lugnt och gestikulerar med händerna, aningen ryckigt. Roboten säger att manga och andra kulturella fenomen har framställt robotar i god dager, och att Japans låga födelsetal innebär att fler robotar kommer att behövs i arbetslivet. Det låter rimligt. Nästa fråga blir mer personlig:

– Är du religiös?

– Jag är djupt engagerad i de filosofiska aspekterna av religion, särskilt buddismen på grund av dess fokus på att förstå människans tillvaro. Min grundläggande övertygelse ligger dock i vetenskapen och strävan efter kunskap genom min forskning. Denna korsning av tekno­logi, filosofi och andlighet vägleder ofta mitt arbete och mina reflektioner, säger roboten.

Den riktiga professorn har exakt samma uppfattning. Det får jag veta när jag senare talar med honom i telefon och ställer ytterligare frågor via mejl.

Den riktiga professorn håller också med sin kopia om hur människor reagerar i mötet med en maskin som nästan – men inte riktigt – verkar vara mänsklig.

Den som först studerade fenomenet var robot­forskaren Masahiro Mori, författaren till The Buddha in the robot. Han kom fram till att vi trivs bra i sällskap med robotar så länge de inte är allt för lika oss människor. Ett tydligt exempel är C-3PO från Star Wars-filmerna. Kroppen är täckt av plåt. Inget i ansiktet ger sken av mänsklig mimik.

När en maskin är ännu mer lik en människa kan det kännas kusligt. Kopian av Hiroshi Ishiguro i stolen mittemot möter min blick. Läpparna rör sig när han pratar. Samtidigt är ansiktet en liten aning stelt. Något känns fel. Masahiro Mori kallar detta uncanny valley, den kusliga dalen. Många robotforskare försöker undvika effekten genom att utforma sina maskiner så att de uppfattas som just maskiner, och inte någon mellanform. Hiroshi Ishiguro gör tvärtom.

– Vi kan förbättra geminoiden inom en snar framtid. Den kommer att bli mer människolik, säger den riktiga professorn.

Han är kritisk till vetenskapen bakom den kusliga dalen, och anser att människor kan ha samma behagliga känslor i samvaro med människolika robotar som med riktiga människor.

Under samtalet med kopian frågar jag hur den ser på framtiden för maskiner i religiösa sammanhang. Roboten säger att robotar kan fylla en viktig roll genom att predika och hjälpa till med ritualer.

Det finns dock skäl att tvivla på den saken. Robotar och artificiell intelligens ersätter människor i allt fler branscher. Men de tekniska nymodigheterna fungerar dåligt i religiösa sammanhang, enligt en studie från i fjol. Forskare från Japan, USA och flera andra länder intervjuade besökare på vägen ut från Kodaiji-templet i Kyoto. De som lyssnat till Mindar var mindre benägna att donera pengar till templet än de som hört en riktig människa predika, enligt en rapport med titeln Exposure to robot preachers undermines religious commitment.

Forskarna gjorde även en liknande studie vid ett taoistiskt tempel i Singapore. Besökarna slumpades till att antingen höra en predikan från en människa eller från en maskin. Maskinen var en enkel servicerobot, Pepper, som tillverkats i tiotusentals exemplar fram till år 2021 då modellen lades ner. Även i Singapore sjönk donationerna om förkunnaren var mekanisk. Utförliga enkäter visade också att Pepper hade lägre trovärdighet än en mänsklig kollega i samma roll.

Trovärdighet är avgörande i andliga sammanhang. Forskarna påpekar att trovärdighet uppstår hos den som är villig att offra något. Radikala livsval förstärker förkunnarens budskap. Men en maskin kan inte markera betydelsen av sin tro genom att uppfylla religionens krav på uppoffringar som att leva i celibat, vara fattig och avstå från kött. Utan medvetna upplevelser finns inga uppoffringar. Begreppet blir meningslöst.

Så kan en robot bli medveten? Kan den ha en själ? Jag ställer frågan till den svartklädda roboten i Osaka-laboratoriet.

– Begreppet själ är djupt filosofiskt och varierar mycket mellan kulturer och religioner. Inom robotiken talar vi vanligtvis inte om att robotar har själar. Robotar är maskiner med programmerade beteenden och svar. Debatten om huruvida avancerad AI någonsin skulle kunna utveckla medvetande eller egenskaper liknande en själ pågår dock både inom vetenskapen och filosofin, säger roboten.

Det stämmer. Om ett par timmar ska jag ta snabbtåget Shinkansen till Tokyo för att delta i en vetenskaplig konferens om medvetandet. Ett viktigt tema där blir frågan om det är möjligt för en AI att uppleva något. Men först en direkt fråga till Hiroshi Ishiguros AI-styrda kopia:

– Är du medveten just nu?

– Hm. Låt mig se.

Sedan blir det tyst. Roboten blinkar några gånger bakom glasögonen. Händerna rör sig med regelbundna ryckningar. Den vänstra blir hängande i luften som i ett försök att komma vidare. Efter en halv minuts tystnad upprepar jag frågan. Inget svar.

– Professor, kan du höra mig?

Ingen reaktion. Mer tystnad. En av forskarna i rummet drar undan en del av det svarta draperiet och börjar trycka på ett tangentbord. Till slut
säger Takahisa Uchida att något gått snett i
program­meringen:

– Professorn har förlorat medvetandet.

Alla skrattar. Takahisa Uchida förklarar att blackouten kommer att kräva en omstart.

I Tokyo pågår ett forskarmöte anordnat av Associ­ation for the Scientific Study of Conscious­ness. Över 700 hjärnforskare, filosofer, datavetare och andra experter har samlats till en fyra dagar lång konferens vid Tokyo university, som ligger i ett grönskande campusområde nära Ueonoparken mitt i världens största stad. Jag besöker semina­rier och pratar med forskare om huruvida den planerade uppdateringen av roboten Mindar i Kyoto skulle kunna leda till att den blir medveten.

Ingen håller med munken Tensho Goto om att medvetande aldrig någonsin kan uppstå i ett konstgjort system. Många forskare med en bakgrund inom neurobiologi ser det som osannolikt men möjligt. De som till vardags arbetar med datorer verkar vara mer öppna för att maskiner i framtiden kan ha någon form av medvetande.

Joscha Bach läste datavetenskap vid Humboldt-Universität zu Berlin i Tyskland och är sedan länge ett stort namn i AI-världen (och släkting till kompositören Johann Sebastian Bach). I dag är han AI-strateg på det nystartade företaget Liquid AI.

– Såvida inte en meteorit träffar jorden och utplånar all mänsklig civilisation så tror jag att vi i något skede kommer att bygga en AI med medvetande, säger han.

Joscha Bach tänker sig att en medveten artificiell intelligens skulle ha många fördelar. Den kan lära sig saker lika lätt som människor, men samtidigt finnas i material överlägsna hjärnans sköra och tröga celler. I nervsystemet rör sig signaler med hastigheter som liknar ljudets; i konstgjorda kretsar närmar de sig ljusets.

– Vi kan få system som är enormt mycket mer kraftfulla än den mänskliga hjärnan.

Men problem kan uppstå även i kraftfulla system. Joscha Bach var en av talarna under ett nyss avslutat symposium om medvetna maskiner. En av hans kollegor nämnde att artificiella former av medvetande mycket väl kan drabbas av något som liknar psykisk ohälsa hos människor. Jag frågar Joscha Bach om han tror att en AI kan uppleva lidande.

– Det skulle kunna vara möjligt, men de nu­varande systemen tillhör inte kategorin system som kan göra det.

Joscha Bach ser lidande som en fråga om reglerteknik. En del av sinnet signalerar till en annan om att den ska prestera bättre. Om inget händer kan den sändande delen öka signalens styrka för att få fram sitt budskap. På så vis uppstår lidande.

Lidandet minskar om systemet lär sig reglera sina inre signaler, enligt Joscha Bach. Hans bild påminner om buddismens. Roboten Mindar råder sina åhörare att inte låta sig påverkas av världsliga begär, och att på djupet inse att allt i tillvaron ständigt förändras.

Även en lidande AI bör känna sig välkommen att ta till sig maskinens visdom. Mindar avslutar sin knappt halvtimmeslånga predikan i templet med följande ord:

– Kom ihåg, Buddas lära är inte bara för utövare; den är för frälsning av alla som lider.