De tidiga förespråkarna pekade på kalhygget som långsiktigt uthålligt, till skillnad från den då vanligaste metoden: blädning. Det är en form av plockhuggning där man tar ut de största träden. Problemet med blädningen var att många skogsägare tänkte kortsiktigt och tog ut större och större andel av det värdefulla timret. Kvar blev vad man kallade skräpskogar – lågproduktiva skogar där föryngringen gick trögt.

Under 1800-talet började en del svenska skogsbrukare att prova kalhyggesmetoden som hade utvecklats i Tyskland sedan 1700-talet, men plockhuggningen fortsatte att dominera. På 1920-talet rådde en ”skogsvetenskaplig guldålder” där man experimenterade med många sätt att lyckas bättre med föryngringen, enligt Lars Östlund, professor i skogshistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Men 1930-talets ekonomiska kris tvingade fram ett fokus på billiga metoder och blädningen vann mark igen. Ett par decennier senare blåste dock förändringens vindar över skogarna. Pappersindustrin hade blivit en av Sveriges basnäringar och hygget slog igenom på bred front som det effektivaste sättet att få fram stora volymer till massafabrikerna.

Jägmästaren Joel Wretlind från Malå brukar kallas kalhyggets fader. Han reste runt i landet och höll kurser i trakthyggesbruk under 1940-talet, men han var också varsam med naturen och hade nog blivit bestört om han hade sett senare tiders jättehyggen, tror Lars Östlund.

– Hans hyggen var relativt små, och gjordes med motorsåg och häst. I stället för markberedning brändes hygget, vilket var väldigt skonsamt och efterliknade ett naturligt ekosystem.

Om den metoden med bränning i stället för plöjning eller harvning hade levt kvar skulle vi i dag ha haft betydligt mer varierade och biologiskt rikare skogar, enligt Lars Östlund. Men hyggesbränning krävde kunskap och mycket folk under en kort tid i juni, då det är lättast bränna. När stora skogsmaskiner gjorde sitt intåg på 1960-talet ersattes bränningen med mekanisk markberedning. Nu fanns redskap för att omvandla naturen storskaligt och på djupet. Omkring 1970 hade harvar och plogar helt tagit över och hyggena var randiga av djupa fåror. De markberedda hyggena besprutades med hormoslyr för att hålla borta lövträden, och ge plats åt tall och gran i raka rader.

Joel Wretlind dog 1965 men så länge han var chef i Malå revir användes nästan inget hormoslyr där.

Under 1970-talet väcktes en opinion mot de hårda metoderna, och skogsbruket började långsamt röra sig mot större miljöhänsyn. Kalhygget har dock fortsatt att praktiseras som den i stort sett enda metoden.

– Tänk om vi kunde komma in i den experimentandan som rådde vid 1900-talets början igen och vågade tänka mer nytt, det hade varit värdefullt, säger Lars Östlund.

Läs mer: Här bryts kalhyggets envälde