Ljuset faller brungult över stubbar och knastertorra rishögar. Den öppna ytan bredvid skogsbilvägen är förvillande lik ett kalhygge. Men enligt Skogsstyrelsens definition är detta bara en lucka eftersom den är mindre än 0,25 hektar, det vill säga en halv fotbollsplan eller två ganska stora villatomter.

Här ska inga kalhyggen finnas, eftersom vi befinner oss i statliga skogsbolaget Sveaskogs försöksområde för hyggesfritt skogsbruk, några kilometer söder om Jönköping.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, har länge varit i stort sett den enda metod som använts för avverkning i Sverige. Men de senaste åren har något hänt. Nästan hälften av medlemmarna i Sveriges största skogsägarförening Södra är intresserade av att prova hyggesfria metoder, enligt en färsk undersökning, och sedan i höstas erbjuder Södra för första gången sina drygt 50 000 medlemmar tjänsten hyggesfri avverkning.

I en rapport från 2023 föreslog Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att staten ska bruka sina skogar med 20 procent hyggesfria metoder, för att värna både skogens mångfald av arter och människors naturupplevelser. Det handlar också om att skydda rennäringens lavmarker och att en varierad skog är mer motståndskraftig mot klimatförändringarnas effekter. Flera nya forskningsprojekt har sjösatts för att förstå hur den hyggesfria skogen brukas bäst. Men skogen är en långsam försökskanin och det tar många år att få fram resultat. Försöksområdet här utanför Jönköping inrättades 2010 och är ett av landets äldsta.

Framför den brungula luckan som inte är ett kalhygge förklarar Peter Ask på Sveaskog att storleken har betydelse, både för upplevelsen av skogen och för lokalklimatet.

– Det verkar hända något när man kommer över 0,25 hektar. Då får man den typiska hyggesvegetationen med hallon och gräs, som vi inte har fått här.

Även för mykorrhizasvampar som kantareller spelar storleken roll. När träden avverkas dör svamparna omkring dem och då inte bara fruktkropparna, de som vi plockar, utan hela de underjordiska svampindividerna. Ju mindre luckan blir desto fler svampar kan överleva längs kanterna, och desto snabbare går det för dem att återkolonisera skogen.

Fast om svamparna själva fick välja skulle nog de allra flesta föredra skogen på andra sidan om vägen, med tjock mossmatta mellan granarna – här känns det som om en rumpnisse skulle kunna trivas. Mellan mjuka tuvor sticker den lilla orkidén knärot upp. Liksom mykorrhizasvamparna tar den lång tid på sig att komma tillbaka efter kalhuggning. Knäroten har hamnat i stridslinjen för konflikten mellan skogsproduktion och naturvård eftersom den är strikt skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

I den här skogen pågår ett annat hyggesfritt försök, med plockhuggning eller ”måldiameterhuggning”, där man avverkar med jämna mellanrum och tar ut de träd som nått över en viss diameter. Här och där syns stubbar efter träd som avverkades 2012. Trots rumpnissepotentialen är Peter Ask bekymrad.

– Visst, det är en trevlig skog att gå i men det enda som har kommit upp på tolv år är de här, säger han och pekar på några spretiga granar i knähöjd.

Tall- och granfrön har svårt att gro i det tjocka mosstäcket, och tallplantor som ändå lyckas ta sig upp har klarar sig dåligt i skuggan av de stora träden, tror han. Det märks att Peter Ask började sin bana som skogsforskare. Han går med en plastkasse full av vetenskapliga artiklar som han då och då fiskar upp något ur, exempelvis en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, som säger att andelen gran ökar i försök med hygges­fritt skogsbruk.

Desto nöjdare är Peter Ask med nästa stopp, en så kallad överhållen skärm. ”Skärmen” är stora tallar som blir kvar för att fröa av sig och detta är en variant på så kallad skärmställning som ibland används även i hyggesbruk. I den överhållna skärmen får de stora tallarna stå kvar längre än vad som egentligen är nödvändigt för att sprida frön. Här avverkades två tredjedelar av träden 2016 och de som blev kvar står nu i ett hav av små granar, tallar och björkar.

– Det är faktiskt jättefin föryngring här! Vi tänker oss att överhållen skärm blir en huvudmetod för att få upp tall.

Fotografen Sara Mac Key och jag tittar mer skeptiskt ut över mattan av småträd mellan storträden. Nästa steg är att avverka de flesta av de stora. Om tio år är detta en tät ungskog med jämngamla träd där en svampplockare knappt kan ta sig fram – och förmodligen inte heller har något att hämta.

– Hyggesfritt behöver inte innebära att det i alla stadier är en trevlig skog. Om man tittar lite på håll är det väl mycket finare än ett hygge, säger Peter Ask, men får inget rungande bifall.

Inom några år ska nästan nio av tio träd avverkas, för att inte hämma tillväxten i den unga generationen. 25 träd per hektar kommer att bli kvar, men när ungskogen har blivit tio meter hög kan det hända att även många av dessa ska bort.

Vad som uppfattas som kalhygge skiljer sig mellan olika personer, men hygge eller inte hygge är inte det avgörande, enligt Peter Ask.

– Jag tycker att det finns en övertro på att hyggesfritt löser alla problem. Det är ingen garanti för naturhänsyn, säger han. Den som vill kan till exempel fortfarande gödsla, avverka kantzoner mot vatten och inte lämna tillräckligt med hänsynsträd.

Just så kallade hänsynsträd, som får stå kvar och bli gamla medan omgivande träd avverkas, är viktiga för många hotade skogsarter. Att hålla ordning på vilka träd som ska få stå kvar för alltid som evighetsträd kan bli svårare i ett hyggesfritt skogsbruk, eftersom de inte sticker ut lika tydligt som på ett hygge, tror han. Även om det inte är omöjligt om man märker ut dem i ett digitalt kartskikt.

På dagens nästa hyggesfria yta blir det ganska lätt att identifiera hänsynsträden, tror Peter Ask. Här gjordes en så kallad schackrutehuggning förra året. Från ovan ser skogen ut som ett stort schackbräde, där de vita rutorna är avverkade och de mörka är skogbevuxna. Varje ruta är 30 gånger 30 meter, så ingenstans blir det några större öppna ytor. Fördelen är att det är lätt att hålla reda på vad som ska avverkas nästa gång.

En nackdel är att skogen blir stormkänslig, eftersom kanten mellan höga träd och öppna ytor blir lång. Själva tanken på en rutig skog känns inte så inbjudande och rumpnissepotentialen är just nu ganska låg, men eftersom marken är böljande kullig känns rutigheten inte uppenbar. I de fyra hörnen av varje ruta står ett träd med tre snitslar och utan dem hade det inte varit lätt att se var gränserna går mellan olika rutor.

Vägen till dagens sista område går genom en granplantering av den mest tragiska sorten, där grenarna står ut som arga spikar åt alla håll runt stammen, som överdrivna nithalsband. För sju år sedan försökte Sveaskog skapa en mer varierad skog här genom att gallra bort de mellanstora träden och lämna de största och de minsta. Men det syns ingen större skillnad – träden är fortfarande väldigt jämnåldriga, konstaterar Peter Ask.

Det är i stort sett omöjligt att skapa en flerskiktad skog, det vill säga med träd i alla åldrar, på annat sätt än att låta naturen ha sin gång och vänta in att de yngsta träden blir gamla, enligt Lars Lundkvist. Han har forskat sedan 1980-talet vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå om blädningsskogsbruk som är en form av plockhuggning.

– När jag började på Skogshögskolan var ordet blädning ungefär som Voldemort i Harry Potter-böckerna: ”han vars namn man inte får nämna”.

Det dåliga ryktet kom sig av att blädning dominerade i början av 1900-talet och många avverkade för hårt, utan omsorg om framtiden. Om blädning görs på rätt sätt kan det fungera bra, men bara i skogar där det finns träd i alla åldrar, enligt Lars Lundkvist.

– Många tänker att om man glesar ut kommer det nya träd underifrån, men det går oerhört långsamt. I en skog med träd i alla åldrar så ersätts de största träden inte av små plantor utan av de näst största träden. Förrådet måste fyllas på successivt. Att försöka med blädningsbruk i en likåldrig skog är ungefär som att försöka få ett samhälle med bara spädbarn och pensionärer att fungera.

Resultatet blir att man gallrar ut mer och mer av träden för att få fart på tillväxten, tills det är så lite kvar att det är lika bra att kalhugga och börja om på nytt, menar han.

Efter 70 år av kalhyggesbruk är största delen av Sveriges skogar likåldriga och därför lämpar sig mindre än fem procent för blädningsbruk, enligt Lars Lundkvist.

Återstår alltså då bara olika ”hyggeslika varianter” med luckor eller överhållen skärm för resten av skogsmarken?

– Nej, det finns andra vägar att gå, säger Martin Jentzen, som sedan 2008 har jobbat som konsult inom ”naturnära skogsbruk”, även om han inte skriver under på Skogsstyrelsens förslagna definition av naturnära, som tillåter upp till fyra hektar stora hyggen.

Han jobbar mest med så kallad måldiameterhuggning och förklarar att man då tar ut träden när de är som mest lönsamma att avverka.

– Mitt mål är att styra skogen så lite som möjligt. I skandinaviska skogar är det sällan helt jämnt, utan skogen föryngrar sig efter olika störningar så att det ofta blir grupper av träd i samma ålder. När man tar ut träd av en viss dimension efterliknar det naturskogens naturliga ”luckdynamik”, och skapar variation.

Resultatet blir ofta något som liknar både blädning, luckor och skärmar, men i en småskalig blandning utifrån grundläget på plats. Martin Jentzen vill efterlikna ekosystemet så långt det går när man samtidigt tar ut träd, och då är det svårt att följa ett exakt skötselprogram, menar han.

– Folk vill gärna ha färdiga recept, men det är svårt eftersom skogar ser så olika ut.

Dagens sista område utanför Jönköping liknar en av de sällsynta flerskiktade skogarna, med träd i olika åldrar. För åtta år sedan gjordes en måldiameterhuggning då Sveaskog tog ut alla träd med en diameter över 34 centimeter. Det blev ungefär en tredjedel, med undantag för de äldsta träden som ska stå kvar som hänsynsträd. Metoden påminner om blädning men i en blädningsskog tar man ut träd i alla dimensioner, så att skogen som blir kvar fortfarande har samma storleksspridning som tidigare.

Här skulle både rumpnissar och tomtebobarn kunna passa in, mellan mossiga gråstensblock och fårade gamla tallar. Trattkantareller sticker upp här och där. De har uppenbarligen klarat att en tredjedel av deras samarbetspartner försvann. Nästa avverkning sker om 15–20 år och de stora skogsmaskinerna kommer att rulla in längs samma linjer, som ligger med ungefär 20 meters mellanrum.

I en liten glänta står små tallar uppställda som för en förskolegruppbild. Men Peter Ask känner sig osäker även här på hur ungtallarna kommer att klara sig på sikt, i skuggan av de stora träden.

Tallen är en knäckfråga. Skogsstyrelsen har slagit fast att andelen tall behöver öka för att klara omställningen till ett framtida klimat, eftersom det behövs mer torktåliga trädslag än gran. De anser också att andelen hyggesfritt behöver öka, också delvis av just klimatskäl, för att en mer varierad skog är mer motståndskraftig. Samtidigt verkar hyggesfria metoder leda till mindre tall. Hur ska det gå ihop?

– Problemet med granen beror mycket på att den har planterats på för torra marker i södra Sverige, där det naturligt skulle ha vuxit tall. Det är där man får torkskador och barkborreutbrott, säger Carl Appelqvist på Skogsstyrelsen.

Granar som växer upp i en skog med blandade åldrar och trädslag får ofta en större levande krona än granar i en tät likåldrig skog. De blir därmed mer vitala och motståndskraftiga mot olika skador, förklarar han.

Med metoderna överhållen skärm och luckhuggning hoppas Carl Appelqvist att tallen ska få tillräckligt mycket ljus för att ta sig upp. Men det är en av de frågor som behöver beforskas mer.

– Sedan 1950-talet har kalhyggesbruket varit i stort sett den enda avverkningsmetoden i Sverige och det har knappt forskats om några alternativ, säger Johan Sonesson som leder ett forskningsprogram om hyggesfritt på Skogforsk, ett forskningsinstitut som finansieras av staten och skogsnäringen.

För att fylla detta kunskapsglapp har Skogforsk startat Hyggesfrittkollen. Idén är att skogsägarna rapporterar var de gör hyggesfria avverkningar och forskarna följer resultatet på slumpvis utvalda punkter. Ungefär på samma sätt som Riksskogstaxeringen har följt Sveriges skogar sedan 1923, men med den viktiga skillnaden att Hyggesfrittkollen startade först i år. När det gäller hyggesbruk har över 100 års forskning och erfarenhet finslipat metoderna in i minsta detalj. Att ställa om till hyggesfritt kräver en omställning av både teknik och tankemönster, enligt Johan Sonesson. Men det är inte självklart att hyggesbruket är mer ekonomiskt lönsamt.

– En fördel med hyggesfria system är att man varken behöver plantera eller gallra och på så sätt sparar pengar. Men å andra sidan blir det fler och mindre avverkningar som kostar.

För en stor skogsägare som har egna massaindustrier kan det vara mer lönsamt med hyggesbruk eftersom man snabbt och effektivt får ihop stora volymer, medan en liten skogsägare kan tjäna på att sälja de största träden och få jämnare inkomster, enligt Johan Sonesson. Vad som blir lönsamt i längden beror också mycket på hur räntan utvecklar sig, förklarar han.

– Höga räntor gynnar hyggesfria system med kontinuerliga inkomster där man inte behöver låna till stora investeringar, medan låga räntor gynnar en hög framtida vinst från ett hygge.

Man kan dock inte räkna sig fram till vad som är rätt, sammanfattar han.

– Vi forskare kan förse politiker och skogsägare med underlag, men vi kan inte tala om hur Sveriges skogar ska brukas.

Johan Sonesson tror att den pågående ökningen av hyggesfritt skogsbruk kommer att fortsätta, men han tror inte att hyggets tid är förbi.

– Däremot tror jag att skogsbruket kommer att förändras på flera sätt. Vi kommer att behöva ta mer hänsyn till sådant som vatten och biologisk mångfald. Och spara mer död ved, gamla träd och lövträd. Men inget av det löser vi enbart med hyggesfritt skogsbruk.

Läs mer: ”Kalhyggets fader hade nog blivit bestört”