Var stenen en meteorit eller inte?

Svar av Jenny Andersson, jourhavande geolog, Naturhistoriska riksmuseet:

Stenen som hittades vid Lindängsbadet i Malmö den 27 juli 1993 finns faktiskt här i våra samlingar på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm – se foto här intill. Den är registrerad som en ”förment meteorit”, det vill säga en sten som har påståtts vara en meteorit. Men redan vid första anblicken ser man att det inte är en meteorit. Bland annat saknar den smältskorpa.

Ett objekt som färdas mot jorden i hög hastighet börjar glöda av friktions­värmen, som uppstår vid inbromsningen i mötet med jordens atmosfär, och får en tunn och tät smältskorpa där enskilda mineral inte kan urskiljas. Stenen från Lindängsbadet har en skrovlig yta med tydliga kristallytor. Den är också relativt kantig och saknar de rundade former som dominerar bland meteoriter.

Stenen består av amfibolit, en vanlig bergart i den svenska berggrunden, med ursprung i magmor från jordens inre. Dessa magmor är kiselfattiga och därför kvartsfattiga, men rika på järn och magnesium, som bildar mörka och tunga bergarter. Namnet kommer av det höga innehållet av amfibol, ett vattenhaltigt mineral som är mycket ovanligt i meteoriter. Men stenar av amfibolit misstas ofta för att vara meteoriter.

Det finns i dag bara 19 kända svenska meteoriter, varav några härrör från samma nedslag. I tio fall har nedfallet observerats – det senaste skedde 2020 i Enköpingstrakten. De meteoriter vars nedfall inte observerats bedöms vara mellan 800 000 och 500 miljoner år gamla. Utsikterna för att hitta meteoriter i Sverige är med andra ord mycket små.

Så varifrån kom amfiboliten som hittades vid Lindängsbadet? Stenen har samma storlek och form som krossat bergmaterial under järnvägsräls, så kallad järnvägsballast. Den skulle kunna komma från någon av bergtäkterna i Romeleåsen – amfibolitgångar är särskilt vanliga i stenbrottet strax sydost om Dalby. Hur den hamnade på Lindängsbadet är oklart. I medierapporteringen från 1993 hänvisas till krosskador i gatubeläggningen på fyndplatsen samt ögonvittnen som observerat ljussken och ett fallande föremål på himlen.

Naturhistoriska riksmuseet får återkommande in föremål som hittats i gropar, på tak och i trädgårdar, inte sällan i samband med iakttagelser av ljusfenomen och krosskador på fyndplatsen. Hittills har alla dessa stenar haft ett solklart ursprung i jordskorpan.