Svar av: Henrik Gerding, professor i antikens kultur och samhällsliv, Lunds universitet

Veckan skiljer sig från andra tidsindelningar genom att vara helt och hållet artificiell i den bemärkelsen att den inte är kopplad till ett astronomiskt fenomen. Trots det hittar vi motsvarigheten till vår egen vecka i många olika kulturer genom historien.

Egyptierna och grekerna hade en tiodagarsvecka och de tidiga romarna en åttadagarsvecka. Sjudagarsveckan brukar ofta tillskrivas de gamla babylonierna och sägs ha använts i Mesopotamien från början av andra millenniet f.Kr. Den förekommer också i den judiska traditionen, där den bland annat figurerar i skapelseberättelsen i Första Moseboken. Babylonierna var framstående astronomer och associerade de sju för blotta ögat synliga himlakropparna (solen, månen och fem planeter) till gudomligheter. Dessa kopplades i sin tur till olika dagar. Det finns dock inga entydiga bevis för en generell och enhetligt tillämpad veckocykel om sju dagar. Detsamma gäller den tidiga judiska traditionen. Vi vet helt enkelt inte om alla judar firade sabbat på samma dag, även om det inte kan uteslutas. Den judiska sjudagarsveckan dyker upp i samband med kalendrar – det vill säga som ett verktyg för tideräkning – först på 100-talet f.Kr.

Idén om en sjudagarsvecka an­am­mades också i en annan del av Medelhavsvärlden, troligen under inflytande av babylonisk astronomi, eller via judiska grupper i förskingring. I slutet av första århundradet f.Kr. (under Augustus styre) började sjudagarsveckan användas i Rom vid sidan av den gamla åttadagarsveckan. Romarna gav dagarna namn efter sina egna gudar, som även de kopplades till himlakropparna. Vid denna tid var astrologi mycket populärt i Rom, vilket kan ha bidragit till intresset för den nya ”planetära” veckan.

Sannolikt spelar även Caesars kalenderreform (införandet av den julianska kalendern) en viss roll. De två systemen – sju- respektive åttadagarsveckan – existerade parallellt i flera hundra år och det dröjde ända till 321 e.Kr. innan den nya veckan blev formellt institutionaliserad av Konstantin den store. Den kristna kyrkan tog över sjudagarsveckan men försökte frigöra den från kopplingen till hedniska gudar genom att beteckna dagarna med nummer, enligt den judiska traditionen. I de flesta språk har dock gudarna/planeterna levt kvar i dagarnas namn, med undantag för söndag (solens dag), som i stället blev Herrens dag (dock ej så i svenskan).

Vår vecka kan således sägas vara densamma som introducerades i Rom vid Augustus tid. Det fåtal datumangivelser (med veckodag) som vi har bevarade från denna tid tyder på att lokala avvikelser existerade, men den regelbundna följden av veckodagar tycks ha löpt obruten åtminstone från slutet av första århundradet e.Kr. Även när den julianska kalendern ersattes av den gregorianska (vilket skedde vid olika tidpunkter i olika länder) och datumföljden gjorde vilda hopp, bibehölls sekvensen av veckodagar. Det enda undantaget verkar vara när USA köpte Alaska av Ryssland 1867. I samband med köpet flyttades datumgränsen, varför en fredag kom att följas av ännu en fredag i just denna del av världen.