Så skapas konspirations­teorier

Det var en märklig syn när en man utklädd till schaman var med och intog Kapitolium i Washington DC efter förra presidentvalet i USA. Han påstod sig vara del av Qanon-rörelsen, som hävdar att det finns ett hemligt internationellt satanistiskt nätverk som mördar barn och dricker deras blod, och som har förgreningar in i den ”djupa staten”. Tankar från Qanon-rörelsen har nått de högsta styrande organen i en av världens mäktigaste stater. Flera nära medarbetare till president Donald Trump har uttryckt sympatier för rörelsen, och till och med sagt sig vara en del av den. Sådana märkliga idéer utgör därmed en betydande maktfaktor. Därför är det viktigt att förstå hur de uppstår.

Min forskargrupp vid Karolinska institutet driver ett projekt som går ut på att kartlägga hur olika processer i hjärnan hänger samman med mer eller mindre säregna idéer om hur världen är beskaffad. Qanon-rörelsen är bara ett av många exempel.

Forskningsstudier pekar mot att konspirationsidéer är mycket vanliga. Det är svårt att ange exakt hur stor andel av befolkningen som har sådan idéer, men studier visar att upp till en tredjedel tror på de mer utbredda varianterna. Exempel från amerikanska studier är idén om att utomjordingar har haft kontakt med människor, men att denna information medvetet döljs av staten. Eller att myndigheter medvetet undanhållit behandlingar mot cancer och andra sjukdomar efter att de pressats av läkemedelsföretag.

Mellan 10 och 20 procent av befolkningen tror på något mer ovanliga konspirationsidéer, som att månlandningen var påhittad och aldrig har ägt rum, eller att myndigheter och medier lägger till hemliga signaler i tv-sändningar som kontrollerar människors medvetande.

Samtidigt ska man ha klart för sig att även om något är en konspirationsidé, så kan det finnas någon form av bakomliggande sanning. Det handlar snarare om att kunna bedöma sannolikhet på grundval av den information som finns runt omkring oss, men också om att ifrågasätta sina egna modeller av hur världen är beskaffad och kunna uppdatera dem.

Konspirationsidéer är mycket beroende av kontext och kultur, både vad gäller själva innehållet och vad de flesta klassar som normalt. Intressant nog verkar det inte som att konspirationsidéer har ökat över tid. Och även om de varierar starkt mellan individer är de relativt stabila inom samma individ.

Så hur ”sanna” är dina egna tankar och övertygelser? Hur objektivt upplever du världen? Varför har du ”rätt” och de andra ”fel”? Kan du också bli manipulerad? Och kan ens tankar och upplevelser av världen vara så pass annorlunda att det blir en del av en psykiatrisk diagnos?

Inom psykiatrin talar man ofta om vanföreställningar, som kan ha många likheter med konspirationsidéer. Begreppen är delvis överlappande. Båda kan handla om mer eller mindre osannolika idéer som är svåra att förändra trots att mycket talar emot dem. Båda kan vara möjliga i princip, men också bisarra ibland. Båda kan kvarstå över lång tid, kanske över en hel livstid. Så hur är konspirationsidéer relaterade till vanföreställningar?

Konspirationsidéer brukar man diskutera inom socialpsykologisk forskning, som regel utifrån ett samhällsperspektiv. En viktig aspekt är det specifika innehållet, idéer som många gånger fått fäste i en hel grupp. Vanföreställningar är ett begrepp som snarare tar fasta på symtom hos den enskilda individen, och som ofta används inom klinisk psykiatri.

Med utgångspunkt i det vi vet om vanföreställningar inom psykiatrin blir det lättare att förstå hur och varför, samt hos vem, konspirationsidéer uppkommer. Vanföreställningar är vanliga hos patienter med schizofreni och andra psykossjukdomar, men även vid mer kortvariga psykotiska tillstånd. Svensk ordbok definierar vanföreställning som en ”orimlig och ologisk föreställning hos person”. Enligt Psykologilexikon handlar det om en ”tankevilla, falsk uppfattning om något, en besynnerlig idé som inte bygger på förnuft eller iakttagelse och som i regel inte låter sig korrigeras med förnuftsskäl eller kontrolliakttagelser”.

Just att vanföreställningen inte låter sig korrigeras är centralt. En avgörande aspekt är också det faktum att någon från början har tagit till sig vanföreställningen.

Vanföreställningar kan handla om många olika teman, till exempel den egna kroppen, svartsjuka, storhetsvansinne eller en övertygelse om att någon är förälskad i en. Paranoida vanföreställningar är dock vanligast. De innebär att man upplever att någon spionerar eller hotar en själv eller närstående. Vanföreställningarna kan vara diffusa och vaga, men också intensiva, precisa och komplexa. De kan då till exempel handla om att man är övertygad om att mikrofoner och kameror är monterade i ens lägenhet, eller att man är övervakad av en mäktig organisation.

Paranoida vanföreställningar om hotfulla krafter gör att de ofta är nära kopplade till konspirationsidéer. Vanföreställningar är vanliga vid psykossjukdomar, men liknande idéer förekommer även hos individer som inte har någon psykiatrisk diagnos.

För att symtom ska klassas som ett psykiatriskt tillstånd måste det finnas en funktionsbrist. Det betyder att symtomen har så allvarliga konsekvenser att man inte klarar av jobbet eller skolan, att man inte kan upprätthålla sina sociala kontakter, att man är farlig för sig själv eller andra samt att man lider kraftfullt.

Om man inte uppfyller dessa krav är idéerna bara en del av personligheten. Sådana personlighetsdrag är relativt vanliga i befolkningen. De kan förekomma i högre eller lägre grad. Denna personlighetsfaktor kallas för psykosbenägenhet (när den gäller en rad olika psykotiska symtom) eller vanföreställningsbenägenhet (när den gäller specifikt vanföreställningar). Det är viktigt att betona att vi alla är någonstans på denna personlighetsskala, och att det också kan finnas evolutionära fördelar med att ha höga värden på skalan. Det har till exempel diskuterats att psykosbenägenhet är kopplad till ökad kreativitet. Och vanföreställningsbenägenhet kan vara en viktig överlevnadsfaktor i farliga samhällen, som i Hitlers Nazityskland eller i Sovjet­unionen under Stalin.

Även om psykosbenägenhet endast är en personlighetsfaktor finns en något ökad risk att utveckla en psykossjukdom om man har hög grad av psykosbenägenhet. I dag anser forskare att kopplingen mellan psykossjukdomar och hög psykosbenägenhet beror på att information bearbetas på ett liknande sätt – men betydligt mer extremt vid psykossjukdomar.

Trots alla likheter mellan vanföreställningsidéer och konspirationsidéer har det varit oklart hur de hänger ihop – både när det gäller beteende och bakomliggande mekanismer, alltså hur hjärnan bearbetar information.

Jag och mina medarbetare har under en längre tid studerat informationsbearbetningen vid psykosbenägenhet. För fem år sedan startade vi ett nytt projekt där vi med hjärnavbildning bättre skulle förstå processerna vid psykosbenägenhet.

Allt började bra. Vi annonserade efter försökspersoner med webbannonser som också riktade sig till forum där man kunde anta att det finns en ökad psykosbenägenhet över lag. På så vis lyckades jag och mina kollegor Alexander Lebedev och Kasim Acar inkludera över tusen personer. Tanken var att vi från denna grupp skulle rekrytera ett femtiotal personer med antingen hög eller låg grad av psykosbenägenhet till vår hjärnavbildningsstudie. Vi fick fram mycket grunddata från deltagarna, bland annat vad gäller personlighet, psykosbenägenhet och droganvändning. Vi lyckades också studera några av försökspersonerna från gruppen med hjärnavbildning.

Sedan kom ett oväntat bakslag. Covid-19 slog till. Plötsligt var det omöjligt att genomföra hjärnavbildningsexperimenten. Vi blev tvungna att avsluta en studie som vi satsat mycket tid och pengar på.

Men i stället för att ge upp bytte vi inriktning. Vi bestämde oss för att följa den stora forskningsgruppen på över tusen individer som vi hade mycket data om, för att förstå hur psykosbenägenhet och uppkomsten av nya konspirationsidéer hänger ihop. Vi konstruerade därför ett självskattningsformulär som mätte konspirationsidéer gällande covid-19-pandemin och vaccineringen.

Vi följde sedan gruppen i flera år och såg hur personlighetsegenskaper som deltagarna uppvisade före pandemin var kopplade till utvecklingen av specifika konspirationsidéer något år senare. Vi fann då att ju mer psykosbenägenhet de hade innan pandemin, desto fler konspirationsidéer kring covid-19 konstruerade de under pandemin. Kopplingen var relativt stark och kvarstod efter att man justerat för psykiatriska diagnoser, samt benägenhet för adhd och autism.

Dessutom lät vi deltagarna göra ett digitalt test som mäter tankemässig stelhet i synen på hur världen hänger ihop (bias against disconfirmatory beliefs, bade). Testet bygger på att först skapa en idé hos försökspersoner om hur olika saker hänger ihop. Därefter får de ny information som motsäger denna idé. Individer med psykos eller hög grad av psykosbenägenhet har svårt att ändra sitt initiala tankemönster, något som liknar den okorrigerbarhet man ser vid vanföreställningar.

Individer som utvecklat hög grad av konspirationsidéer mot covid-19-pandemin fick också höga resultat i bade-testet. Individer som utvecklat nya konspirationsidéer hade alltså svårt att släppa nya idéer generellt – något som man tidigare visat vara kopplat till vanföreställningar och vanföreställningsbenägenhet.

Efter denna studie fortsatte vi att följa gruppen i flera år tills alla som kunde och ville vaccinera sig hade fått möjlighet att göra det. Då utförde vi det sista steget i projektet. Vi kontaktade deltagarna ytterligare en gång och inhämtade information om huruvida de hade vaccinerat sig, när de hade vaccinerat sig, och hur de motiverade sitt beslut.

Analyserna visade att de som inte hade vaccinerat sig hade högre grad av vanföreställningsbenägenhet (mätt före pandemin). Och bland dem som tagit vaccinet hade psykosbenägenheten också en tydlig effekt. Ju högre psykosbenägenhet de hade, desto längre tid gick innan de kom i väg och tog sin spruta.

Vi kunde också visa att hög psykosbenägenhet ledde till mer konspirationsidéer om covid-19, vilket i sin tur ledde till att man inte vaccinerade sig.

Pandemiprojektet tyder på att en benägenhet för vanföreställningar också leder till att nya och specifika konspirationsidéer utvecklas, samt att de har verkliga konsekvenser för framtida beteenden. Men vilka är då de underliggande mekanismerna i hjärnan som gör att konspirationsidéer kan uppstå?

För att förstå det behöver vi diskutera en grundläggande teori om hur hjärnan arbetar, så kallad hierarkisk prediktiv kodning. Teorin utgår från att hjärnan innehåller lagrade modeller av hur världen runt omkring oss och den inre världen (alltså kroppen) är konstruerad. Modellerna jämförs hela tiden med inkommande signaler från bland annat ögonens synnerver, öronens hörselnerver, luktnerver i näsans luktbulb och nerver från hudens receptorer för beröring, smärta och andra förnimmelser.

Varje gång modellerna inte stämmer överens med signalerna från omvärlden skapas en så kallad felsignal. Dessa felsignaler informerar hjärnan om att vi inte har förstått omvärlden på ett optimalt sätt, och sätter i gång flera processer som syftar till att ge oss en klarare bild av vad som händer.

En sådan process uppdaterar modellerna så att de stämmer bättre med signalerna från omgivningen. En annan process justerar hur vi bearbetar den inkommande informationen så att den bättre motsvarar modellerna. Med andra ord sker ett slags jämkning mellan hjärnans modeller och de signaler som når oss utifrån.

Denna jämkning sker i flera steg genom en hierarkisk struktur. Signalerna rör sig i nerv­banor från områden som bearbetar grov information till områden som bearbetar mer komplex och abstrakt information. Signaler från omvärlden når först primära per­ceptuella områden (såsom primära syn- och hörselområden). Redan där finns enkla modeller om hur omvärlden är konstruerad (till exempel vilken vinkel ett föremål som ett träd har). Om modellens förutsägelser skiljer sig från sinnesintrycken skapas en felsignal som skickas uppåt i hierarkin, och jämförs med mer komplexa modeller av omvärlden. Om dessa modeller inte heller kan förklara avvikelserna, konstrueras ytterligare en felsignal som skickas upp till en ännu högre nivå och så vidare.

Högst i denna hierarkiska konstruktion finns pannloberna. De innehåller de mest komplexa och abstrakta modellerna om den yttre världen och kroppens inre tillstånd. Dessa högre model­ler är mycket svåra att förändra. Men om felsignalerna är starka och precisa har de en möjlighet att också förändra de mest abstrakta modellerna. Detta kan ske mycket plötsligt och leda till en helt förändrad förståelse av om­världen. Men modellerna kan även förändras långsamt om fel­signalerna är mindre tydliga men pågår under lång tid. De nya modellerna kommer då åter att vara lika starka och svårföränderliga som tidigare.

Vid schizofreni och andra psykossjukdomar antar man att den hierarkisk prediktiva kodningen inte fungerar normalt. På grund av svaga (eller oprecisa) modeller i de lägre hierarkierna skapas överdrivet starka (eller precisa) felsignaler, som indikerar att vi inte förstått världen på ett optimalt sätt. En konsekvens är att man då upplever världen som konstig eller annorlunda. Väldigt enkla stimuli kan få mycket stor betydelse. Detta är vanligt tidigt i utvecklingen av psykossjukdomar.

Starka upplevelser skapade av yttre och inre stimuli kräver en förklaring. Med andra ord behöver man skapa mycket starka högre modeller som kan förklara upplevelserna, och därmed neutralisera felsignalerna. Till exempel kan en individ med en tidig psykos, eller psykosbenägenhet, tycka sig höra oförklarliga ljud i lägenheten och ge dem mycket stor betydelse på grund av starka felsignaler. Ett sekundärt antagande – som också kan utvecklas till en vanföreställning – skulle kunna vara att personen får för sig att det rör sig om en illasinnad granne som gör detta för att personen inte ska bo kvar i sin lägenhet, vilket är en form av paranoida tankar.

Ibland kan sådana högre modeller te sig väldigt annorlunda och ologiska. Men det är i sammanhanget mindre viktigt. Det viktiga är att de kan förklara de mycket starka upplevelserna av omvärlden. Det är på detta sätt man tror att vanföreställningar skapas. De är således ett slags tilltvingad förståelse av en mängd konstiga och starka upplevelser.

Människor med hög grad av psykosbenägenhet tycks alltså vara extra mottagliga för konspirationsteorier. Det verkar som om de bearbetar information på ett sätt som liknar det som sker i hjärnan hos en person med en psykos, men i en lägre grad så att det inte leder till klinisk funktionsbrist. En idé är därför att de som utvecklar konspirationsidéer härbärgerar många och frekventa felsignaler som måste förklaras, vilket gör världen oförutsägbar och svårförståelig. Därför behöver de tydliga modeller som också kan förklara avvikelserna. I den jakten är det lätt att snubbla över konspirationsidéer.

Vi vet att psykossymtom – inklusive vanföreställningar – är relativt vanliga i befolkningen, och att detta personlighetsdrag också kan ha haft evolutionära fördelar. Även om vi har en del hypo­teser kring bakomliggande mekanismer är det mycket kvar att förstå. En viktig fråga för framtida forskning är att belysa hur denna grupp lättare kan nås då det gäller beslut om till exempel vacciner och andra viktiga frågor för enskilda individer, och för samhället i stort.