Allt som existerar – galaxer, äppelträd, mikrovågsugnar, atomer, kvarkar – ja rubbet, är i själva verket upplevelser. Det är kärnan i en meta­fysisk världsbild som kallas idealism.

För många är den svårsmält. I en klassisk tappning av idealismen måste saker och ting upplevas av ett med­vetande för att över huvud taget existera. Den irländske filosofen och biskopen George Berkeley menade att gud spelar en viktig roll i sammanhanget. Tack vare att allt finns i hans medvetande kan det existera.

Den nederländske filosofen och dataingenjören Bernardo Kastrup före­språkar ett annat slags idealism, som inte kräver någon gud. Hans senaste bok är ett försök att lansera vad han kallar analytisk idealism som den enda rimliga teorin om hur världen ytterst är be­skaffad.

I hans bild av vad som är rimligt ingår att mitt medvetande i själva verket är en ”dissocierad” del av universums medvetande. Här drar han en parallell till något som kallas dissociativ identitetsstörning, ett tillstånd där en och samma individ kan ha flera personligheter (del­identiteter) som tror att de är separata.

Visst låter det skruvat. Men Bernardo Kastrup är värd att ta på allvar. Han har skrivit många akademiska texter om sin analytiska idealism. Den nya boken är ett försök att lansera den brett. Alla kommer inte att bli övertygade, men det är spännande att sätta sig in i hans radikala idé om att allt är mentalt.