Antarktis stabila is visar tecken på att smälta

Tusen nyanser av vitt. Nästan som att befinna sig på en annan planet. Så beskriver Ninis Rosqvist miljön på den östra delen av Antarktis. Området är kallare än andra delar av Antarktis och har därför antagits vara mindre påverkat av klimatförändringar.

– Man känner sig både liten och sårbar här, samtidigt som det är otroligt vackert. Isen är tusen meter tjock. Den är otroligt stabil, men kanske inte så stabil som vi har trott. Det känns i magen, säger Ninis Rosqvist.

Hon är professor i geografi vid Stockholms universitet och i mer än två månader har hon och över 20 kollegor varit på expedition till Östantarktis. Målet är att undersöka hur inlandsisen reagerar på klimatförändringarna och hur det påverkar havsnivåhöjningen.

Forskarna har utgått från Riiser-Larsenisen. Det är en shelfis, en isplatta som bildas när glaciäris pressats ut i havet över kontinentalsockeln. De flytande shelfisarna fungerar som en broms för den bakomliggande inlandsisen. Om shelfisarna smälter skulle inlandsisens is också smälta och bidra till höjningar av havsninvån.

Ninis Rosqvist och hennes forskarkollegor har bland annat borrat 20 meter långa snökärnor uppe på den del av inlandsisen som rör sig ut mot shelfisen. Snökärnorna används för att identifiera årslager och räkna ut om det fallit mer eller mindre snö mellan åren, och om temperaturen har ändrats.

– Det är för tidigt att säga något om resultaten, men vi har sett bevis på att det smälter. Det finns ordentliga smältlager, särskilt närmare kusten, säger Ninis Rosqvist.

Området är inte särskilt välstuderat. Tidigare har man trott att den östantarktiska isen är så stabil att den inte börjat smälta ännu, men med hjälp av markradar har forskare också kunnat identifiera mystiska smältvattensjöar 30 meter under isen.

Liknande fenomen har observerats i andra delar av Antarktis och har i vissa fall kopplats till en försvagning, eller till och med kollaps, av ishyllor. Just för Riiser-Larsenisen ser forskarna inga tecken på att en kollaps skulle vara aktuellt inom den närmaste framtiden.

Ninis Rosqvist konstaterar att det är av yttersta vikt att forskarna samlar in fältdata.

– För att förstå hur mycket havsnivån stiger om isen på Antarktis smälter behöver vi klimatmodeller. Men de är inte tillräckligt bra än. Vi behöver fylla dem med mer data. Vi behöver veta mer om hur isen reagerar, säger hon.

När jag pratar med Ninis Rosqvist väntar hon på piloten som ska flyga forskarna hem från Antarktis. Vädret är inte helt optimalt. Telefonen är det i alla fall inget fel på och vi pratar på en förvånansvärt stadig linje. Det bryts bara en gång, men fungerar felfritt efter att hon ställt sig intill tvättstugan på den svenska forskningsstationen Wasa, som etablerades 1989.

– På 1980-talet var forskarna nyfikna på att beskriva den här miljön. Hur mycket snö kom det? Var kom det mest? Nu finns det en helt annan vakenhet. Håller mönstren på att förändras och hur ska vi kunna beräkna framtida effekter? De frågorna har ställts på sin spets under min tid som forskare. Därför har jag heller inte varit så intresserad av att åka hit förrän nu. Jag har jobbat på andra ställen där det hände mer, säger Ninis Rosqvist.

Under 16 års tid var hon chef för Tarfala forskningsstation i Kebnekaisemassivet. År 2019 gick Kebnekaises nordtopp för första gången om sydtoppen som Sveriges högsta punkt. Nordtoppen består av fast berg, medan sydtoppen är täckt av en krympande glaciär.

– När Kebnekaises sydtopp smälte reagerade hela världen. Sedan blev det bara tyst. Det var en stor insikt för mig. Alla bergslaciärer kommer sannolikt att smälta bort, det går inte att göra något åt, säger Ninis Rosqvist.

Hon ser vissa likheter mellan en klimatforskare och en brottsutredare. Kanske är det extra viktigt som klimatforskare att leverera sakliga och bra data utan att övertolka något, konstaterar hon.

– Det är nästan som att samla bevis till en rättegång. Det här målet måste vi vinna.

Forskningsprojektet pågår till år 2030 och kommer att bestå av fler expeditioner. Resultaten kommer bland annat att användas av FN:s klimatpanel IPCC.

– Unga människor måste förstå att det är deras framtid vi pratar om, men det går samtidigt inte att bara fokusera på katastroferna. I det avseendet kan Antarktis faktiskt också vara ett positivt exempel. Det finns fortfarande tid att minska utsläppen så att den här fantastiska platsen kan få finnas kvar. Det är inte för sent. Det finns fortfarande hopp, säger Ninis Rosqvist.