Asbest stoppar arkeologisk forskning om norra Sverige

Norrbotten och Västerbotten är de län som utforskats minst arkeologiskt då det genomförs få exploateringsprojekt där, frånsett kring kuststäderna. Däremot gjordes stora undersökningar på 1940–1980-talen inför regleringen av älvar för vattenkraft.

Men de flesta av dessa fynd är oåtkomliga för forskning, eftersom de förvaras i backar tillsammans med asbesthaltig keramik i Historiska museets magasin. För tio år sedan plastades förvaringsbackarna in av skyddsskäl – på köpet låstes även de asbestfria fynden i backarna in. Konsekvensen har blivit att kunskapen om förhistorien i norr är mycket liten jämfört med södra Sverige. Det framhåller arkeologen och teknikhistorikern Carina Bennerhag vid Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet, LTU.

– Det är sorgligt, för det är två tredjedelar av Sverige där vi har dålig kunskap om förhistorien, säger Carina Bennerhag.

Genom banbrytande analyser har hon visat att järn framställdes i Norrbotten redan kring Kristi födelse – något som togs emot som en sensation. Hennes forskning bygger på fynd som gjordes inför reglering av sjöar och älvar i Norrland. Men i keramiken från de här platserna finns ofta asbest, vars funktion var att göra lergodset mer hållbart och värmetåligt. Problemet nu är att den här asbesten gör att Carina Bennerhag och hennes kollegor inte kan analysera slagg, malm och annat material från järnframställning, eftersom det ligger i samma lådor som asbestkeramiken.

– Vi bad att få titta på det 2022, men fick nej av Historiska museet. Sedan dess är det stopp, säger Carina Bennerhag. 

Mycket av materialet samlades in i en tid då riskerna med asbest var mindre kända. Dessutom hade utgrävningarna dokumenterats dåligt. Det innebär att forskare behöver söka igenom lådor med allehanda fynd för att hitta det de söker.

I ett mejl medger Elisabet Regner, enhetschef för den arkeologiska samlingen, att en alternativ hantering kunde ha varit att sanera övriga föremål i backarna. ”Stora delar av de aktuella materialen är ännu inte digitaliserade eller katalogiserade på sådan detaljnivå att asbestförekomsten är fullt ut känd, och en inventering av samlingarna är en av de åtgärder som vi vill genomföra”, skriver hon.

För det finns andra sätt att hantera problemet med asbest i forntida keramik.

I andra forskningsprojekt har Carina Bennerhag arbetat med museer i Finland och Norge. Även där reglerades sjöar för vattenkraft vid samma tid, men det material som togs till vara finns tillgängligt för forskning.

– Vi har tittat på material från närmare 40 platser i norra Finland. Tack vare att Museiverket i Helsingfors har rutiner för forskning på material med asbest har det gått utan problem. Vi har sett spår efter mycket tidig järn- och stålframställning samt smide, säger Carina Bennerhag.

Även keramikexperten Ole Stilborg, som samarbetar med Carina Bennerhag, har studerat asbestkeramik i andra projekt. För att se om asbesten funnits naturligt i leran eller tillsatts då krukorna tillverkades har han låtit utländska labb förbereda proverna. De har strukit epoxylim på skärvorna, skurit dem i skivor och slipat dem tunna. Sedan har Ola Stilborg studerat dem i mikroskop hemmavid.

– På så sätt säkrar man att det inte lossnar asbestfibrer. Proverna har tagits fram i Slovakien och Tyskland, för i Sverige har geologerna slutat att använda den analysformen. Kompetensen finns inte längre kvar här, säger Ole Stilborg.

Fast man behöver inte ge sig utomlands. Även Norrbottens museum i Luleå har rutiner för asbest, med ett särskilt rum för hantering av asbesthaltigt material som inreddes 2019. Där tar man fram en fyndback ur magasin, täcker den med en plastsäck och tar på skyddskläder. Backen tas till arbetsrummet, materialet studeras i ett dragskåp med ventilation som drar luft ut ur byggnaden. Där finns mikroskop och en dator som aldrig lämnar rummet. Det är en omständlig procedur, men nödvändig om man ska kunna forska på asbesthaltigt material.

När museets asbestrum skulle byggas mättes asbesthalterna i magasinet.

– De enda ställen där vi fick utslag var i fyndaskarna med skärvor av asbestkeramik. Då fick vi svart på vitt att det inte var någon luftburen asbest, säger arkeologen Nils Harnesk, chef för museets samlingar.

Asbesten i den här keramiken är inte finmalen som industriasbest, utan har långa fibrer som sitter fast i godset.

– Du ska ha näsan nere i askarna för att riskera att få i dig något, säger Nils Harnesk.

Ett fåtal paragrafer i Arbetsmiljöverkets föreskrift berör forskning på asbesthaltiga material, medan de är mycket detaljerade för dem som sågar eller borrar i asbest i byggsektorn.

När Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet 2021 ville analysera fettavlagringar på bitar av asbestkeramik sökte de tillstånd från Arbetsmiljöverket. Arbetsgången, lokalerna och utrustningen var snarlik de Norrbottens museum använder.

Arkeologen Sven Isaksson, som skulle göra analyserna, hade genomgått erforderlig utbildning. Materialet skulle hanteras i sluten påse med inbyggd plasthandske, vilken sedan kasseras. Han lämnade in en mycket utförlig riskbedömning, där alla moment noga beskrevs.

Skyddsombudet ansåg att planer och lokaler uppfyllde alla krav. Men Arbetsmiljöverket höll inte med, utan avslog ansökan. Analys ska ske i dragskåp, påpekade verket. Det ordnades och verket inspekterade, berättar laboratoriets chef, professor Kerstin Lidén.

– Dragskåpet godkändes inte för att det finns ett filter på taket där luften går ut där asbest skulle kunna fastna. Vi föreslog att ordna engångsdragskåp, märkt med varningstejp för asbest. Men Arbetsmiljöverket sade att plasten kunde gå sönder. Då slutade vi analysera keramikhaltig asbest, säger Kerstin Lidén.

Från Arbetsmiljöverkets sida lyfts riskerna även med mycket små mängder asbest fram.

– Finns det damm på en låda där asbestmaterial förvaras kan det röras upp av en liten rörelse, så det är en bra idé att plasta in som Historiska museet gör. Med dragskåp som har utsug på exempelvis taket – som på Arkeologiska forskningslaboratoriet – kan man bli utsatt för asbesthaltig luft vid takarbeten, säger Gustaf Bäck, sakkunnig om asbest på Arbetsmiljöverket.

Förutom fettavlagringar i krukor vill Arkeologiska forskningslaboratoriet titta på pil- och harpunspetsar, knivar och mängder av andra föremål som hittats i norr – men förvaras i samma inplastade lådor som asbestkeramik på Historiska museet.

– Jag är så arg på detta! Vi går miste om möjligheterna att lära oss mer om Norrlands förhistoria, säger Kerstin Lidén.

Historiska museet bjöd 2022 in Norrbottens museum för att se hur de arbetade. Norrbottens museum erbjöd sig att låta forskare analysera det nu inlåsta materialet i Luleå i stället. Men fick ett nej tack, då det ändå måste hanteras i Stockholm för att skickas iväg.

– Men det går ju att lösa med skyddskläder och särskild transport. Jag tycker det är ohållbart att man inte kan hantera det alls, säger Nils Harnesk och efterlyser att frågan lyfts till en högre nivå där kulturarvets betydelse markeras, som till exempel Riksantikvarieämbetet eller samarbetsorganet Sveriges museer.

Carina Bennerhag instämmer:

– Det känns som att det inte är ett prioriterat material.

Historiska museet menar att forskning på delar av materialet inte alls är omöjlig, men att det behöver bedömas från fall till fall, enligt Elisabet Regner.

”Vi har dock konstaterat att det finns ett behov av att utreda riskerna kring det som inte är inplastat, samt genomföra åtgärder som möjliggör en säker hantering till exempel vid forskarbesök. Vi är nu inne i en planeringsfas vad gäller inventering”, skriver Elisabet Regner. Hon poängterar att museet är ”angelägna om att våra samlingar ska beforskas”.

Det kan då tyckas anmärkningsvärt att materialet legat inplastat i tio år utan att någon lösning hittats.

”Våra arkeologiska samlingar är dock mycket stora, och omfattar totalt ungefär 10 miljoner föremål. Vi har sedan den första insatsen gjordes identifierat ytterligare förekomster av föremål som kan innehålla asbest, samt sett att detta innebär att vi behöver utreda förutsättningarna kring den fortsatta hanteringen”, skriver Elisabet Regner.