Praktsvärdet från tidigt 500-tal hittades i en gravhög i Högom utanför Sundsvall med bland annat många vapen och redskap, sköld och hästdon. Stridsutrustningen av kontinentalt snitt tillhörde härskaren över småkungadömet Mellannorrland.
Bild: Gunnel Jansson / Sundsvalls museum

Nu skrivs Norrlands historia om

En koloni styrd från Mälardalen, med ett inland kontrollerat från kusten. Så har Norrlands historia nedtecknats söderifrån. Men arkeologiska fynd visar på en region som tidigt stått på egna ben.

Premium
Publicerad

Sommaren var het. Arkeologerna hade fullt sjå med att försöka skönja skiftningar i marken innan den torkade. Spår av hål för bärande stolpar till ett hus kunde anas, men de var bleka och diffusa. Det fanns även tecken på en större eldhärd.

Men så kom regnet. Det bara vräkte ner.

Efter skyfallet trädde en tydligare bild fram. Här hade stått stolpar på rad, ett långhus. Intill hittades stolphål från ett hus till. En kilometer norrut upptäcktes spår av ännu ett par hus.

Lämningarna var de första av stolpbyggda långhus från bronsåldern som hittats norr om Uppland. Det är också den senaste större arkeologiska upptäckten i norr, som bidragit till att skriva om landsdelens historia. Den visade att det fanns bofasta människor tidigare än man trott, inte enbart kringflyttande jägare och samlare.

Bild: Johan Jarnestad

Sju folkland i norr

– Det var helt otroligt! Att hitta flera stolpbyggda hus, här utanför Umeå, var en supernyhet. Vi har rösen längs kusten och andra lämningar, så vi visste ju att det funnits folk. Men vi hade inte hittat husen, säger arkeologen Anna-Karin Lindqvist, som ledde grävningarna tillsammans med Västerbottens museum då en ringled skulle byggas kring Umeå år 2012–2014.

Anna-Karin Lindqvist vid Umeå universitet grävde 2012–14 ut Norrlands första hittade bronsåldershus.

Första stenåldershuset längs Norrlandskusten

Som verksam vid Umeå universitet hade hon bland mycket annat grävt ut en stormannagård från tidig järnålder vid Gene söder om Örnsköldsvik. Hon hade också grävt ut de första stenåldershusen som hittats längs Norrlandskusten, vid Bjästa en bit söderut.

Fram till Gene var det oklart om det funnits fast bebyggelse i tidig järnålder så långt norrut. Med huslämningarna i Umeå vreds sedan tiden tillbaka till bronsåldern. Det är dock oklart om odling förekom då – de pollen som daterats kom från 500-talet.

Det var en lyckoträff att husen i Umeå kunde hittas tack vare ett ringledsbygge. I norr är stora infrastrukturprojekt lätt räknade, och de sker oftast längs kusten. I inlandet är exploateringar väldigt sällsynta – de senaste stora var vattenkraftens utbyggnad på 1940–1960-talen. Men senare exempel finns: Den 10 600 år gamla boplatsen vid Aarevaara, mellan Övertorneå och Karesuando, hittades vid ett planerat järnvägsbygge 2009.

Även om kunskapen har ökat tack vare projekt som järnvägen Botniabanan, har mer än halva Sverige en förhistoria som bara varit känd i glimtar.

Bronsåldern är ganska diffus i det arkeologiska materialet. Gravplatser har hittats, medan boplatserna vilar mer anonyma under förnan. Det har även gällt den tidiga järnåldern. Men fynd har gjorts – som Gene i slutet av 1970-talet.

Per Ramqvist vid Umeå universitet har lanserat teorin om sju folkland i Mellannorrland, jämställda med förstadierna till dagens landskap i södra Sverige.
Bild: Mats Karlsson

– Ingen hade väntat sig att hitta boplatser från äldre järnålder i norra Ångermanland. Det blev en chock när platsen daterades till ungefär år 100–600! Det sågs sedan som ett unikt försök till bosättning i en tid när alla var jägare och samlare. Men 20 år senare hittades lika gamla hus när Högakustenbron skulle byggas, säger Per Ramqvist, professor emeritus i arkeologi vid Umeå universitet, som grävde ut Gene 1977–1988 med Anna-Karin Lindqvist.

Centralbygden låg en bit söderut, vid Sundsvall. Det var redan då kärnan i dagens Medelpad, ett av sju folkland – ett äldre ord för landskap – i Norrland som Per Ramqvist identifierat.

Kung styrde från Högom

Ett kluster av sådana folkland, Mellannorrland, styrdes av en kung i Högom. Platsen ligger en bit väster om Sundsvall och har fått namn efter fyra storhögar, som började undersökas i slutet av 1940-talet. Fynden har sedan dess analyserats i flera omgångar. I en av högarna, från 500-talet, låg kungen. Gravgåvorna var överdådiga och visade på långväga kontakter, förklarar Per Ramqvist. I kungagraven hittades pälsverk från alla nordliga pälsdjur, ett praktsvärd av kontinentalt snitt, glas och Europas största samling av agraffknappar, en tidig variant av manschettknapp.

– I ett nedbrunnet hus under en annan hög fanns det tredje största fyndet i Europa av så kallade guldfoliespännen, säger Per Ramqvist.

Sådana tillverkades bara på Rhodos, av guld som plundrats när romarriket föll. Bland mycket annat fanns även spannar av keramik, en typ som inte hittats i Mälardalen. Området var alltså självständigt från Mälardalen, fram till dess att härskarna där började utvidga sin maktsfär, bland annat norrut, under 500–600-talen.

Mellannorrlands maktposition byggde på järn från Jämtland och pälsverk, som såldes ända ner till kontinenten. Men de politiska, ekonomiska och militära allianserna sträckte sig västerut mot Norge, är Per Ramqvists slutsats.

Denna smältugn för framställning av järn med sjö- och myrmalm hittades i Sangis väster om Haparanda. Dateringen till 300–200 före vår tideräkning var sensationell.
Bild: Carina Bennerhag / Norrbottens museum

Oberoendet visas också av att folkmängden var störst kring dagens Sundsvall, och minskade åt alla håll. Hade det rört sig om kolonisation från söder skulle folkmängden ha ökat söderut, menar han.

Den äldsta graven i Högom dateras till 400-talet, 150 år före högarna i Gamla Uppsala. Men på 600-talet upphörde självständigheten, då Gamla Uppsalas makt ökade. Samtidigt minskade järnproduktionen i Jämtland, medan den ökade i Dalarna.

Långväga östliga kontakter

Tack vare ännu ett järnvägsprojekt, Haparandabanan längs Norrbottenskusten, hittades kring millennieskiftet spår av mycket tidig järnframställning i norr – några århundraden före vår tideräkning. Det väckte mycket uppmärksamhet, då jägare och samlare inte ansetts ha haft kunskap eller behov av att tillverka järn.

De smältugnar för järn som hittades i Sangis, i Kalix kommun, pekade på långväga östliga kontakter. Liknande ugnar har hittats även i Finland och i Ryssland, så långt som 200 mil bort.

Carina Bennerhag är arkeolog vid Norrbottens museum och doktorand vid Luleå tekniska universitet.
Bild: Luleå tekniska universitet

Väldigt många måste ha varit involverade i produktionen, anser Carina Bennerhag, arkeolog vid Norrbottens museum och doktorand vid Luleå tekniska universitet.

– Tidigare trodde man att järn började produceras i Norrbotten först med 1600-talets bergsbruk. Men vi hittade både järnföremål och slagg på en boplats som var över 2000 år gammal. Analyser pekar på att flera hushåll varit inblandade i produktionen. Runt 80 kilo järn beräknas ha framställts med en ugn, vilket räckte till 40 gårdar under ett helt år.

Sveriges nordligaste gravhög

En liknande plats hittades 2017 i Vivungi längre norrut. I sitt doktorandarbete har Carina Bennerhag identifierat ytterligare sådana kring Arjeplog och Arvidsjaur. Gamla fynd i norra Sverige under 1900-talet kan i ljuset av detta antas komma från platser där man framställt eller smitt järn.

– I Vivungi skulle vi gärna vilja hitta smidesplatsen där man förädlade järnet, säger Carina Bennerhag.

Vid Sangis hittades 1923 också Sveriges nordligaste gravhög, 50 mil norr om den näst nordligaste utanför Örnsköldsvik. Mannen som gravlades på 600-talet hade fått rika gåvor. Troligen kom han söderifrån – kanske var han en viktig handelsman från Mellannorrland.

Även om de flesta exploateringar görs längs Norrlandskusten finns också fynd som skriver om inlandets historia. Carina Bennerhag konstaterar till exempel att järn hanterats mycket tidigt även i inlandet.

– Jag tror att smidesplatserna var centrala. Dit fördes järn som framställts på flera olika platser. Det krävde stora resurser att hämta malm ur sjöar och myrar, hugga ved till kolning och samla material till ugnar och smideshärdar. Sådan kunskap och organisation har järnforskare inte trott att jägare och samlare haft. Men vi har gjort flera sådana fynd.

Liknande samspel mellan inland och kust ser arkeologer vid Silvermuseet i Arjeplog, som 2012–2018 genomförde forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien 500–1500 e.Kr. Att kusten och inlandet traditionellt setts som två skilda sfärer beror på att forskare förr utgått ifrån att odling kopplas till fast bebyggelse och en kolonisation söderifrån.

Ingela Bergman är forskningsledare på Silvermuseet i Arjeplog och har lett arkeologiska projekt i nordligaste Sveriges inland.
Bild: Bertil Sundkvist

Det har visat sig vara helt fel, berättar Silvermuseets forskningschef, Ingela Bergman.

– Vi ser tidiga och tydliga spår av odling i inlandet. Det motsäger tanken på att den infördes först med kolonisation och permanent bebyggelse.

Arkeologerna har sett spåren i klassiska samiska miljöer. De är alltså inte kopplade till kustbor som bedrivit så kallat träskfiske i inlandet och rört sig längs älvdalarna. Odlingarna var små och kopplade till tillfälliga boplatser.

Däremot finns kopplingar mellan samer och kustbor som bedrivit storskaligt laxfiske nära kusten. Silvermuseet har studerat stora kokgropar vid älvarnas utlopp som upphör vid tiden för kolonisationen. Det tolkas som att centralmakten tog kontroll över laxfisket.

Men arkeologerna har kunnat följa det nästan tillbaka till stenåldern.

– Det var en sofistikerad metod där man hade ved i botten av groparna och kolade den. Sedan lades sten ovanpå där fisken torkades och röktes samtidigt – samma metod som samer använt i sen tid, säger Ingela Bergman.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Den svenska centralmakten expanderade under 1300-talet sitt inflytande i norr till att omfatta hela Norrlandskusten. Till slutet av 1500-talet hade hela dagens Norrland knutits till Sverige. Men långt innan kolonisationen bedrev så kallade birkarlar handel med samerna inom ett stort nätverk. Nätverken har kunnat följas till tidig järnålder, och är troligen ännu äldre. Det har framställts som att birkarlarna utnyttjat samerna hänsynslöst, men även den bilden är fel, enligt Ingela Bergman. Först senare städslades vissa birkarlar, inte alla, som statens ”lappfogdar”.

– Tittar man närmare på systemet ser man att det bygger på kontakter och nätverk från långt tillbaka. Till exempel finns indikationer på att skattelanden, som kronan införde, följde gamla hävdvunna strukturer för markanvändning.

Odling, bosättning, järn och handel

Den sammantagna bilden av norra Sverige, som träder fram tack vare arkeologiska fynd och analyser under 2000-talet, är en region med odling, fast bosättning, järnframställning och handelsnätverk etablerade långt innan kolonisationen från Gustav Vasas tid. En i efterhand uppfattad kulturell gräns mellan kust och inland har suddats ut. Kontakter och samspel mellan olika grupper sträckte sig åt alla håll: framför allt västerut mot dagens Norge och österut mot Ryssland, men också norrut mot Nordkalotten och söderut mot Mälardalen.

Denna mer komplexa bild har varit svår att nå ut med, beklagar Ingela Bergman. Långdragna processer om rätten till användning av mark på samiskt område har inte gjort det lättare. Hon betonar att materiella fynd inte kan knytas till etnicitet, utifrån dagens situation. Näringsfång och tekniker kan mycket väl ha delats av olika grupperingar som rört sig i området.

– Det har blivit en så förenklad syn på vad kultur och identitet är. Men de är inte synonyma med genetiska uppsättningar.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor