”Att återlämna kvarlevor kan berika forskningen”

REPLIK. I en kommentar om repatriering och återbegravning av mänskliga kvarlevor publicerad den 5 maj, skriver osteologen Caroline Ahlström Arcini att ”historien blir fattig utan skelett” och att utgrävda kvarlevor är del av en gemensam historia som tillhör oss alla. Några dagar senare organiserades Sijddasim – en konferens om återlämnandet av samiska kvarlevor av Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum, i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Sametinget, på uppdrag av Kulturdepartementet.

Det är tydligt att frågan är aktuell i Sverige. Samtidigt är det oklart var forskarna står och hur de institutioner som förvaltar kvarlevor ska förhålla sig. I sin kommentar menar Caroline Ahlström Arcini att den mest ansvarsfulla hållningen är att vara restriktiv.

Som forskare med internationell erfarenhet av debatten och av forskning där repatriering, återbegravning och delaktighet varit en integrerad del av arbetet, vill vi nyansera denna bild av forskarsamhällets position. Vi ifrågasätter att historien blir fattigare utan skelett, och ser i stället repatriering som en möjlighet att berika historien på ett nytt sätt genom att gå de människor till mötes vars kultur och historia vi har privilegiet att studera.

Repatriering innebär återförandet av mänskliga kvarlevor och kulturellt betydelsefulla föremål till kulturer och grupper där de har sitt ursprung, och från vilka de ofta tagits på ett sätt som i dag skulle uppfattas som oetiskt. Vid en första anblick kan repatriering verka handla om att samlingar, efter påtryckningar, töms på det som blivit en belastning, som en form av gallring. Men repatriering är mer än en materiell transaktion. Genom återlämnandet kan de människor som berörs återupprätta en relation med sina döda, och återfå rätten att definiera sig själva, sin kultur och sin historia.

Vad som händer med kvarlevorna är upp till den mottagande gruppen. I vissa fall handlar det om återbegravning, som i repatrieringen av 25 individer från flera statliga museer för begravning vid Gammplatsen i Lycksele 2019. Men den mottagande gruppen kan också besluta att kvarlevorna ska vara tillgängliga för forskning, som i ”Utimut”-projektet där Danmark och det grönländska självstyret delade upp samlingar mellan sig. Det centrala för repatriering är alltså att överlåta beslutsprocessen. 

Att överlåta kontrollen innebär vissa förluster för forskningen. Där har Caroline Ahlström Arcini helt rätt. Repatriering kan innebära att forskning inte kan bedrivas i framtiden, och begravning innebär också att olika nedbrytningsprocesser i jorden påskyndas – skelett som en gång grävts upp bevaras generellt inte i marken om de begravs igen.

Som forskare har vi ansvar att försvara det vetenskapliga värdet, inte minst då denna typ av forskning kan ge betydelsefull information om marginaliserade gruppers historia. Samtidigt är det inte möjligt att vi genom vår forskning fortsätter att kränka människor (vilket det i många fall kan uppfattas som) vars historia vi studerar. Kan vi kompromissa? Här ser vi flera möjligheter, men de bygger på att forskarsamhället upphör att avvisa repatriering och i stället aktivt engagerar sig i processen genom dialog. 

Rent praktiskt behöver vi en utarbetad praxis för återföring och återbegravning som integreras i forskningsprocessen. Goda internationella exempel på detta finns där kvarlevor undersöks och dokumenteras grundligt innan återbegravning och små prover sparas för framtida analys. Detta gjordes till exempel i samband med repatrieringen av 975 skelett i Kilkenny i Irland 2010. Det har inneburit att forskning — inklusive användandet av nya metoder — har kunnat pågå sedan dess, och att kunskap systematiskt har delats med befolkningen i Kilkenny som har känt sig respekterad och delaktig i forskningen. Detta hade inte varit möjligt om inte forskarsamhället hade respekterat och engagerat sig i processen från början. 

Men ibland är inte all forskning möjlig, och det måste vi också acceptera. Generellt menar vi att forskarsamhället måste sluta fokusera på den information som förloras och i stället se de nya möjligheter som öppnar sig. Mänskliga kvarlevor är inte neutrala och kan inte betraktas enbart som ”skelettmaterial”. Många uppfattar dem som människor och förfäder som ska vila i frid, inte undersökas eller ställas ut, och det måste vi som arbetar med kvarlevorna förstå.

Att enbart argumentera för värdet av forskning utifrån den ”historiska kunskap” som vi kan få fram ur skeletten är inte längre försvarbart. Forskningen måste förankras genom samtycke och samarbete rörande hantering, frågeställningar och syftet med forskningen. Här har Sverige mycket att lära från framgångsrika samarbeten i länder där repatriering har praktiserats länge, till exempel USA, Australien och Nya Zeeland. Dessa samarbeten driver forskningen framåt, inte bara mot att bli mer demokratisk, inkluderande och hållbar, utan också mot högre kvalitet, eftersom ny kunskap genereras. Genom samarbete kan framtidens forskning växa sig starkare, både inom och utanför forskarsamhället.