COP29: ”Prutandet kommer att slå tillbaka på oss själva!”

FN:s klimattoppmöte COP29 i Baku, Azerbadjan, kallades i förväg för Finans-COP:en då det för första gången på 15 år var dags att sätta ett nytt ekonomiskt mål för att stödja utvecklingsländernas klimatarbete. Men när det nya målet beslutades under natten mot söndagen möttes det av ilska och besvikelse från utvecklingsländernas representanter. Enligt FN:s expertkommitté hade minst 1 000 miljarder per år behövts för att de fattiga länderna ska kunna genomföra sina klimathandlingsplaner.

– Jag är besviken på både processen och resultatet, säger Katherine Browne som forskar om klimatfinansiering vid Stockholm Environment Institute.

Hon har varit med som expert i flera av FN:s arbetsgrupper inom klimatfinansiering som har jobbat fram mot just COP29 under tre års tid. 

Det tidigare målet från 2009 är 100 miljarder per år för klimatbistånd. Det nya målet på 300 miljarder dollar kan låta som en tredubbling, men med hänsyn till inflationen är det snarare en dubblering. Mer pengar går till stöd för fossila bränslen än till klimatåtgärder, enligt Världsbanken.

Dessutom har behoven vuxit kraftigt, förklarar Katherine Browne. Under sin egen forskning om klimathjälp i Namibia har hon mött människor som saknar tillgång till rent dricksvatten, och besökt byar på Madagaskar där folk svälter för att regnen har blivit så oförutsägbara att skördarna slår fel. Hjälp till de här människorna hamnar under kategorin ”klimatanpassning”, som hon gissar kommer att prioriteras ner ytterligare när pengarna inte räcker.

– Jag hade hoppats på ett speciellt mål för hur mycket som ska gå till anpassning, men det blev inte så. Det betyder att väldigt många människor kommer att fortsätta lida, säger Katherine Browne.

Det finns redan en tendens att många finansiärer hellre satsar på projekt inom utsläppsbegränsning. Det är lättare att se egna vinster i att minska utsläpp genom exempelvis solceller. Privata aktörer visar större vilja att bidra till klimatfinansiering men just när det gäller anpassning är det svårt att motivera företag, säger hon.

Utifrån rapporteringen från COP29 har det låtit som ett prutande, där de rika länderna har lyckats ganska väl med att hålla nere sina bud. Så de rika länderna verkar inte vara så lätta att motivera heller?

– Nej. Vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa dem som drabbas utsläpp som vi har orsakat, men länder hjälper sällan andra länder av altruism. Och alla har inte förstått att vi är sammanbundna, att vi alla har mycket att vinna på klimatanpassning i fattiga länder, säger Katherine Browne.

Hon pekar på att klimatförändringarnas konsekvenser inte kommer att stanna i fattigare länder.

– Vi kommer att se effekter över hela jorden, och de kommer att drabba oss alla om vi inte investerar nu. Dessutom kommer flyktingströmmarna mot Europa att växa om Afrikas obeboeliga delar växer.

Ser du något hoppfullt som kom ut av COP29?

– Det är en dålig tidpunkt att fråga mig. De här mötena bygger på konsensus, så man kan inte vara mer ambitiös än sin minst ambitiösa länk, som i år var Saudiarabien. Men vi har i alla fall en överenskommelse. Vad som sedan händer beror de nationella regeringarna, och många gör väldigt mycket.

Som ett positivt resultat från förhandlingarna om klimatfinansiering nämner Katherine Browne ändå en ny formulering om att förenkla processerna för ansökningar om klimatbistånd, och att arbeta för att pengarna ska nå ut bättre lokalt. I dagsläget når bara omkring 17 procent av klimatbiståndet fram till dem som verkligen behöver det, enligt en rapport från FN:s miljöprogram UNEP.

Varför når inte mer av pengarna fram?

– Det är min huvudforskningsfråga! Det handlar bland annat om att regeringar har svårt att släppa taget om pengar till lokala organisationer på plats.

Katherine Browne jämför det globala klimatarbetet med att svänga med en trög jumbojet.

– Det tar lång tid men processen är igång. Jag är bara rädd att det går för långsamt för att undvika katastrofala konsekvenser, säger Katherine Browne.