”Dags att göra upp med myten om Hilma af Klint”

En konsthistorisk skräll. Så beskrev dagspressen utställningen Hilma af Klint – Abstrakt pionjär som visades på Moderna museet vårvintern 2013. I utställningen hävdade museet att den okända svenska konstnären Hilma af Klint var upphovspersonen till 1900-talets abstrakta konst. Det var ett häpnadsväckande påstående. Efter att länge ha betraktats som en ockult målarinna beskrevs hon i stället som den moderna 1900-talskonstens viktigaste banbrytare. 

Moderna museet utställning blev en succé och i dag, drygt elva år senare, är af Klint erkänd som en abstrakt pionjär vars verk har visats på prestigefulla institutioner som Guggenheimmuseet i New York. Hennes liv och konstnärskap har diskuterats i fackböcker och massmedia, gestaltats i skönlitterär form och på film, och illustrerats i såväl en barnbok som i en grafisk roman. Hennes målningar pryder numera allt från klädesplagg till kuddar och mattor. Intresset för hennes konst har hittills inte visat några tecken på att mattas av och i vår ska till exempel Hilma af Klint Center öppna på Adelsö utanför Stockholm.

Att kvinnors prestationer har uteslutits ur modernismens konsthistoria är belagt i flera studier och en revidering av 1900-talets konsthistoriska kanon är därför befogad. Men leder ökad kvinnlig representation per automatik till en mer nyanserad och jämställd konsthistorieskrivning? Efter att i över tio år ha följt museernas, massmediernas och populärkulturens framställningar av Hilma af Klint menar jag att detta inte alltid är fallet. Myten om henne bygger i hög grad på överdrivna och felaktiga påståenden, visar det senaste decenniets forskning på området. 

Det första påståendet är det som möjliggjort af Klints stora genomslag, nämligen att hon var en ”abstrakt pionjär” som förebådade giganter som Vasilij Kandinskij, Piet Mondrian och Kazimir Malevitj. Påståendet omtolkar hela hennes konstnärskap och vilar på modernismens viktigaste påbud, nämligen att den verkligt betydelsefulla konstnären är den som är förmögen att skapa något genuint nytt.  

Diskussionen om af Klints konstnärskap ger lätt bilden av att allt icke-figurativt måleri är abstrakt i modernistisk mening, men att måla abstrakt är inte en västerländsk 1900-talsuppfinning. Icke-figurativt måleri finns att hitta långt tillbaka i historien och i en mängd kulturer. Det som skiljer det modernistiska abstrakta måleriet från andra former av icke-figurativt måleri är att modernisterna medvetet utmanade den traditionella konstens regler och ideal. Någon sådan ambition tycks af Klint inte ha haft. Snarare verkar hennes ambition ha varit att genom måleri förmedla andars budskap om den mänskliga existensen. Som konstvetaren Dan Karlholm påpekade redan 2013 är det därför missvisande att skriva in af Klint i modernismens konsthistoria. Om man ser af Klints bildskapande som en del av en ockult tradition är det dessutom tydligt hon varken var först eller unik. Till exempel målade spiritisten Georgiana Houghton och teosofen Annie Besant abstrakt redan 1864 och 1905, medan Hilma af Klint skapade sina första abstrakta verk 1906. Det är alltså först inom modernismens mansdominerade historieskrivning som det är möjligt att beskriva af Klint som en pionjär. 

Det andra påstående som har format myten om af Klint är att hon på grund av samtidens oförståelse skapade sina abstrakta målningar i ensamhet och aldrig visade dem för sin omgivning. Så var det inte. Dels visade hon regelbundet upp reproduktioner av sina målningar i antroposofiska och teosofiska sammanhang, dels har konstvetaren Julia Voss visat att af Klint ställde ut sina abstrakta verk på en andlig konferens i London 1928. 

Hon arbetade heller inte i ensamhet. I själva verket var konstnären Anna Cassel i hög grad delaktig i skapandet av Hilma af Klints verk. Det menar åtminstone historikern Hedvig Martin som i sin forskning har gått igenom af Klints anteckningsböcker och jämfört af Klints och Cassels målningar. Martin menar även att flera av de senare målningarna i serien Målningarna till templet tillkom med hjälp av andra kvinnor, däribland Inga Jehander, Gusten Andersson och Cornelia Cederberg. Bilden av Hilma af Klint som ett isolerat konstnärsgeni överensstämmer inte med verkligheten. 

Det tredje felaktiga påstående som har bidragit till att bygga myten om af Klint är att hon i sitt testamente stipulerade att hennes abstrakta målningar inte fick visas offentligt förrän tjugo år efter hennes död. Hilma af Klints testamente innehåller ingen sådan begäran. Det finns noteringar i hennes anteckningsböcker som indikerar att detta var vad hon önskade, men det råder delade uppfattningar om hur anteckningarna ska förstås. Det felaktiga påståendet om testamentet har blivit en bärande del av den fängslande berättelsen om af Klints hemliga konst.

Hilma af Klints stora genombrott sammanfaller med att hon porträtteras som ett missförstått och solitärt konstnärsgeni inom modernismen. De återkommande jämförelserna med Kandinskij, Mondrian och Malevitj har även inneburit att af Klint under 2010- och 2020-talen primärt har fått sin betydelse genom jämförelser med manliga konstnärer. Önskan att skriva in henne i modernismens konsthistoria har dessutom bidragit till att osynliggöra de kvinnliga sammanhang inom vilka hon verkade. I det avseendet tycks presentationen av af Klint som abstrakt pionjär inte ha bidragit till en mer jämställd konsthistorieskrivning, snarare cementerar den modernismens patriarkala framstegsberättelse.