Den hotade fantasin – så förändrades synen på läsning

En mörk kväll sitter Pim och läser i den stora länstolen. Utanför fönstret är det regn och åska men läslampans sken är mjukt. Pim tittar i en ABC-bok. Han är inte så bra på att läsa och måste lära sig bokstäverna. Hans pappa är ute och reser och hans mamma jobbar sent i affären. Pim är van att vara ensam hemma och sitter tryggt i fåtöljen. Snart slumrar han till.

Scenen inleder Hans ”Hasse” Alfredsons geniala barnboksklassiker Varför är det så ont om Q? från 1968. För mig har den alltid utgjort sinnebilden av läsning: en bok, en skön fåtölj, det varma ljuset från lampan och så det ruskiga, mörka och kalla där utanför, på trygg distans. I boken kommer hotet just från detta mörker utanför fönstret, i form av Boven som tar sig in medan Pim sover och suger upp alla bokstäver med sin lettrosug, en dammsugarliknande manick som han konstruerat för att tömma världen på bokstäver och bli alltings härskare. Historien slutar bra: Boven kommer på bättre tankar. Men när jag omtolkar berättelsen till verklighet 2026 finns hotet kvar.

De senaste åren har den försämrade läsförmågan hos svenska barn uppmärksammats allt mer. Undersökningar visar en dalande trend både när det gäller läsfärdighet och hur mycket barn läser hemma och i skolan. För att komma till rätta med detta har en mängd läsfrämjande åtgärder sjösatts i statlig, kommunal och privat regi: höstlovet har blivit läslov, man kan ta läsborgarmärke, skol­klasser kan tävla mot varandra om vem som läser mest, och så vidare. Det råder konsensus kring att det är viktigt och bra att barn läser.

Men varför är det viktigt och bra?

Jag har studerat läsfrämjande insatser för barn och unga mellan 1980 och 2020 för att ta reda på hur betydelsen av läsning motiveras i olika sammanhang och hur det har förändrats över tid. I en pilotstudie av statliga dokument om läsning från 2010-talet gjorde jag en överraskande upptäckt: Här nämndes en lång rad motiv till läsning men ett saknades fullständigt – behovet av fantasi. Hur kunde det komma sig? Jag bestämde mig för att borra vidare. Varför lyser fantasin med sin frånvaro? Har det funnits en tid då den hade högre status? Har fantasin högre status i andra läsfrämjande sammanhang? Och viktigast: vilka konsekvenser får det att fantasi inte verkar prioriteras särskilt högt i barns läsning?

För att kunna svara på dessa frågor läste jag olika typer av dokument tillkomna mellan 1980 och 2020, alltifrån statliga kulturpolitiska texter (offentligt tryck och myndighetsrapporter) och forskningsstudier av barns och ungas läsning, till handböcker i läsfrämjande och rapporter från läsfrämjande projekt på folkbibliotek. Jag letade efter hur fantasi omnämndes i texterna. Nämndes det över huvud taget, i så fall på vilket sätt? Fanns det andra likvärdiga begrepp? Jag ville också svara på om fantasins betydelse varierar över tid eller mellan olika läsfrämjande sammanhang. Jag utgick från hypotesen att fantasi är en central mänsklig förmåga men att den prioriteras lågt i dagens kulturpolitiska klimat. Denna hypotes var inspirerad dels av forskning kring fantasins psykologiska och litterära betydelse, dels av forskning om den offentliga sektorns marknadsorienterade styrmekanism new public management.

Det finns mycket skrivet om fantasi som psykologiskt, kognitivt, pedagogiskt och litterärt fenomen. Eftersom fantasi är en av människans grundläggande och nödvändiga förmågor har många velat förstå dess natur. Forskare har lyft fram olika betydelser som fantasi haft i olika kulturer och tidsperioder: allt ifrån irrationalitet, barnslighet och vansinne till frihetslängtan, lekfullhet och skaparkraft. Sedan 1700-talet har fantasi också ägnats vetenskapligt intresse. Den brittiske filosofen David Hume var den förste som beskrev fantasi som en förmåga att skapa inre bilder. På 1900-talet har fantasin studerats ur psykologiska och pedagogiska synvinklar. En klassiker är den sovjetiske utvecklingspsykologen Lev Vygotskijs studie Fantasi och kreativitet i barndomen, utgiven 1930 men översatt till svenska först 1995. Vygotskij menade att ingen mänsklig aktivitet är möjlig utan fantasi.

Att fantasi stimuleras genom skönlitterär läsning har såväl psykologer och kognitionsforskare som litteratur- och språkvetare påpekat under många decennier. Inte minst den kognitiva process som uppstår under läsningen, att fylla i luckorna i texten och skapa inre mentala bilder, utvecklar fantasin. En del läsforskning betonar dessutom litteraturens politiska kraft. När vi läser får vi syn på andra alternativ, andra sätt att förhålla sig, nya sätt att leva. Verkligheten kan se ut på olika sätt.

En central egenskap hos skönlitteraturen är dess hemlighetsfulla karaktär. Den berättar men den döljer också. Den kan ses som ett rum där vi möter det okända, irrationella och oförutsägbara, vilket kan vara obehagligt men också frigörande och utvecklande. Litteratur kan tvinga oss att konfrontera svåra känslor och erfarenheter och det behöver inte vara negativt, tvärtom.

Det finns alltså uppenbara poänger med läsning just som en katalysator för fantasi.

Fantasin kan i sin tur betraktas som en central kognitiv förmåga, nödvändig för att över huvud taget kunna planera och röra sig framåt. Om vi inte kan tänka utanför det närvarande kan vi inte ens koka en kopp kaffe. I min studie utgick jag ifrån att denna basala förmåga kan utvecklas i större eller mindre grad, beroende på de förutsättningar som finns både i den enskildes liv och i samhället. Människors förmåga att fantisera – och därmed forma nya tankar och idéer – kan kultiveras men också tryckas ner.

För att förstå de motiv som ligger bakom läsfrämjande insatser 1980–2020 krävs kunskap om kulturpolitikens förändring. Det var framför allt implementeringen av new public management som ledde till en kursändring i det politiska landskapet under 1980- och 90-talen, då kulturpolitiken förvandlades från en centraliserad del av välfärdssamhället till en marknadsvara, utsatt för samma krav på effektivitet och måluppfyllelse som verksamheter inom det privata näringslivet. När allt skulle gå att mäta och utvärdera blev kulturen instrumentell, den förlorade sitt egenvärde och sågs som ett medel för ekonomiska intressen.

Läsfrämjande verksamhet är en del av kulturpolitiken och följaktligen har också den påverkats av new public management. Detta har inte skett utan kritik. Många läsforskare, både internationellt och i Sverige, har oroats över att instrumentella mål tar över läsningen och att allt kommer att handla om goda skolresultat och hur de ska främja ekonomisk tillväxt. Utbildningspolitiken har allt mer kommit att handla om att mäta skolprestation – med vad som anses vara objektiva mätinstrument – i stället för att uppmuntra förmågor som fantasi, intuition och fritt tänkande.

Filosoferna Martha Nussbaum och Jonna Borne­mark har båda poängterat hur en rationalistisk samhällsmodell – en sådan vi lever i – tränger bort vissa mänskliga förmågor och behov. Jonna Bornemark menar i sin bok Det omätbaras renässans från 2018 att new public management med dess fäbless för manualer och styrdokument hotar vår omdömesförmåga, vår känsla av förundran, vår nyfikenhet och vetgirighet. Det säger sig självt att ett fenomen som fantasi, som inte går att mäta eller beräkna, också lever farligt i en sådan kultur.

Vad kom jag då fram till i studien? De viktigaste resultaten var dels att fantasins betydelse och status förändrats avsevärt mellan 1980 och 2020, dels att fantasin ges olika roll i olika läsfrämjande sammanhang. Det visade sig att de statliga dokumenten från 2010-talet var unika såtillvida att det bara är där som fantasin är helt osynlig. I andra tidsperioder och genrer finns fantasin med, om än i varierande utsträckning. I 2010-talets utredningsrapporter, betänkanden och propositioner, i den strategiska biblioteksplanen och i Kulturrådets olika dokument letar man förgäves. Inte heller används termer eller formuleringar som kan anses ha samma betydelse. Hur synen på läsningens och fantasins betydelse har förändrats syns tydligt om man lägger 1984 års slutbetänkande Läs mera! bredvid 2012 års slutbetänkande Läsandets kultur. 1984 betonas humanistiska värden och skönlitteraturens centrala roll, liksom vikten av att barn får skapa och därigenom får näring för ”fantasi, nyfikenhet och vilja att förändra”. 2012 låter det så här: ”Utbildning är en av de viktigaste nycklarna till samhällets möjligheter för den enskilde och av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft i framtiden.”

Studien visade också att fantasi generellt blir mindre framträdande ju längre fram i tiden man rör sig, oavsett om det gäller statliga dokument, forskning, handböcker eller biblioteksrapporter. När man lyfter fram motiv för läsning i texter från 1980- och 90-talen är det sällan fantasi inte nämns, medan det under senare decennier är långt ifrån självklart. Intressant nog finns det ändå arenor där fantasin fortfarande har en naturlig plats, nämligen de som är avsedda för allmänheten. I förra läsambassadören Anne-Marie Körlings handbok Väck läshungern från 2018, riktad till föräldrar, vill hon att högläsning för barn ska förmedla att böckerna ”sätter fart på vår fantasi och kreativitet”. När läsning ska marknadsföras utåt fungerar fantasi alltså som lockbete. Men i texter där bibliotekarier, forskare eller lärare är målgruppen ser man hur fantasin tonar bort under 2000-talet.

En annan intressant förändring är vilka som anses ha glädje av fantasi. Från att vara ett allmänmänskligt fenomen blir fantasi alltmer knutet till barnens sfär. Det är oproblematiskt att barn lyssnar på sagor och ritar rosa troll – detta får gärna kallas fantasi. Men när man rör sig uppåt i åldrarna är fantasi inte längre gångbart. Medan läsfrämjande texter och biblioteksprojekt som vänder sig till småbarn kan ta upp fantasi som en viktig del av läsning, tar det stopp vid tonåringarna. I biblioteksprojekt som riktas till ungdomar används i stället begreppet kreativitet och det kopplas då till entreprenörskap, något som kan resultera i konkreta mätbara resultat. I Maria Björsells handbok för lärare, Läscoachens ABC från 2020, nämns förvisso ”inre bilder” men det är först i samband med undervisning i praktisk-estetiska ämnen som fantasi nämns och då kopplat till ”elevernas entreprenöriella lärande”.

Studien visade också att akademisk forskning om läsning från 2000-talet kunde ta upp värden som påminner om fantasi, men att det då i stället kallas förundran, outforskade horisonter, flow eller liknande. När fantasi faktiskt uppfattas som en viktig förmåga ges det ett annat namn. Fenomenet kan alltså i viss mån tillerkännas betydelse men man undviker ordet fantasi, som sannolikt anses associera till något mindre seriöst.

Ett begrepp som däremot fått ett enormt uppsving är läslust. Över huvud taget är lust, glädje och njutning begrepp som ofta återkommer under 2010-talet, möjligen som en kompensation för den instrumentella syn på läsning som blivit dominerande. En jämförelse mellan två rapporter från folkbiblioteks läsprojekt kan demonstrera den förändrade retoriken. 1983 skriver Anders Clason i Dalaprojektet: ”Dikten och konsten är så märklig i sin finurlighet. Den är listig, försåtlig, påhittig. Dikten kommer på så mycket. Den sätter en ljuskägla på det dolda, avslöjar det oväntade.” 2009 skriver Thomas Boström, representant för Sparbanksstiftelsen Skåne som donerat pengar till lässatsningen Läs! på Malmö stadsbibliotek: ”Att stimulera läsandet hos barn är att skapa samhällsmedborgare som klarar sig själva, det främjar både demokrati och tillväxt.” I samma rapport skriver Agneta Edwards att läsning ska vara kul, inte en plikt eller en färdighet. Läsning ska alltså skapa självständiga medborgare som bidrar politiskt och ekonomiskt till samhället men får inte ses som en färdighet. Rapportens självmotsägelse sätter fingret på kulturpolitikens och läsfrämjandets motstridiga ideal.

Om man går in i valfri bokhandel och tittar på hyllorna för barn och unga vuxna trängs fantasytitlarna med varandra. Även på vuxenavdelningen är fantasygenren välrepresenterad. Spännande berättelser om okända dimensioner efterfrågas uppenbarligen. Tittar man närmare på det övriga sortimentet av skönlitteratur märker man snart att även detta är en flora av påhittade, hopdiktade berättelser. En självklarhet naturligtvis men värt att poängtera: Skönlitteraturen är en enda stor skattkammare av fantasi.

Varför är då fantasin satt på undantag i läsfrämjande insatser för barn och unga, när vi så uppenbart uppskattar den? Som basal mänsklig föreställningsförmåga är den dessutom livsnödvändig. Utan fantasi klarar vi oss inte. I detta perspektiv blir det obegripligt att fantasi är något som mer eller mindre aktivt trängs bort och förpassas till en värld av enhörningar och tomtar. Bara i ett samhälle där instrumentella mål, prestation och mätbara effekter prioriteras kan fantasi ses som något oviktigt eller till och med hotfullt. Fantasi är motsatsen till instrumentellt och mätbart: Den öppnar för det okända, oförutsägbara, märkliga, omtumlande, omvälvande.

Skönlitteraturens och läsningens förmåga att ruska om oss och väcka nya tankar är dess magiska kraft. När denna kraft omstöps till lust och njutning, utan minsta förväntan på utmaning eller obehag, går den delvis förlorad. Kanske är det därför läsfrämjande insatser inte har den önskade effekten, för trots alla försäkringar om hur roligt det är att läsa är det fortfarande svårt att få barn och unga till bokhyllan. Desperationen i försöken att få barn att läsa för att de ska få bra betyg och bra jobb och tjäna mycket pengar går liksom på tvären med alla bedyranden om att läsning alltid ska vara frivillig och lustfylld.

Fantasins minskade status mellan 1980 och 2020 säger naturligtvis inget om enskilda personers förhållande till fantasi. Visst kan utredarna, bibliotekarierna, lärarna och forskarna värdesätta fantasi, även om de inte nämner det explicit i sina texter. Det är ändå tydligt att något har hänt som gjort fantasin obekväm och hotad i läsfrämjande insatser för barn och unga. Som mycket annat i samhället är det en utveckling som går att vända, om vi bara vill. Som förebild kan vi ta Hans Alfredsons bov som efter ett livslångt trauma lärde sig att älska bokstäver och förstå sig själv.