Arkeologer och språkhistoriker har i nära 250 år försökt hitta de indoeuropeiska språkens vagga. När arkeologer 1906 hittade tusentals lertavlor med ett okänt språk, hettitiska, fick man riva upp de teorier man haft om språkgruppens tidiga utveckling. Forskningen startades om, men efter nazisternas vurm för det indoeuropeiska ”rena” arvet lades den i malpåse.

Inte förrän med den förhistoriska genforskningen fick den luft under vingarna igen på 2010-talet.

Den utdöda gren av det indoeuropeiska språkträdet som hettitiskan tillhör kallas anatoliska språk. Forskare bakom två nya studier som publicerats i Nature var tidigare inne på att anatoliskan uppstod i Kaukasus, öster om Svarta havet. Men det rimmade illa med språkhistorikernas modeller.

Nu placerar de i stället ursprunget mellan floderna Don och Dnepr i Ukraina och Ryssland.

– Vi visste att den anatoliska språkgruppen hade knoppats av mycket tidigare än de andra, men vi tänkte oss att den utgick från stäppen. När artikeln från 2022 kom blev många språkforskare ganska missnöjda. Vi såg ingen språklig koppling till Kaukasus, där det till exempel saknas hästar – vilket finns i hettitiskan och som vi kan rekonstruera tillbaka till urspråket. Och så var deras datering alldeles för tidig, säger Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet och forskningsledare för det tvärvetenskapliga projektet Lamp om forntida språk och kultur.

– Men nu stämmer det ganska bra med våra idéer, säger Jenny Larsson.

Stäppen norr om Svarta havet var en korsväg för en mängd grupper som blandades och spreds åt olika håll, i flera omgångar. Någon gång omkring 4300 f. Kr. delades den så kallade proto-indoeuropeiskan i åtminstone två grupper: den anatoliska som spreds österut, och den ”kärnindoeuropeiska” som spreds norrut, enligt de nya studierna.

Ur den nordliga gruppen formades den boskapsskötande kulturen jamna-kulturen, eller yamnaya. Tusen år senare bredde den plötsligt – och mycket snabbt – ut sig över ett 500 mil brett område från väst till öst. I centrala Europa blandade gruppen sig med tidiga bönder till vad arkeologerna kallar det snörkeramiska kulturkomplexet. Den gren av detta som nådde Norden kallas här stridsyxe- eller båtyxekulturen.

Arkeologen Anders Kaliff, professor vid Uppsala universitet och en av forskarna i Lamp-projektet, gläder sig åt att genetiken bekräftar bilden på ett sätt som arkeologin inte kunnat.

– Det har varit svårt att se detta i det arkeologiska materialet, då det hittats väldigt lite benmaterial från anatoliskans utbredningsområde, säger han.

Forskarna bakom studien pekar ut den så kallade serednii stih-kulturen mellan floderna Don och Dnepr som en av de grupper som blandades och blev yamnaya. I deras område utvecklades kärnindoeuropeiskan i omkring tusen år innan språket spreds, enligt studien.

Området var en korsväg med olika kulturer som kom och gick, blandade sig med varandra och gav upphov till nya kulturer och språk. Förutom serednii stih-kulturen fanns i mixen en grupp från väster i Balkan och två östliga, från nedre Volga respektive Kaukasus.

– Detta är inte revolutionerande kunskap, men klarläggande. Det visar att indoeuropeiskan inte uppstår genom en skapelseprocess på stäppen, utan är besläktad med andra grupper, säger Anders Kaliff.

Teorin om att de indoeuropeiska språken föddes på stäppen norr om Svarta havet och spreds med jamnakulturen förespråkades starkt av den litauiska arkeologen Maria Gimbutas, verksam i USA, medan andra övergivit den efter andra världskriget. Hon fick mothugg av samtida forskare, inte minst den brittiska arkeologen Colin Renfrew, som dock gjorde avbön och hyllade henne när de första genetiska rönen stödde hennes teori.

– Det finns mycket i det arkeologiska materialet som ingen vågat läsa rätt när forskningsområdet var tabu. Men tittar man på det nu är det ganska självklart. Hur skulle annars så stora likheter mellan kulturer över ett stort område kunna uppstå så snabbt, om det inte var med människor som förflyttade sig snabbt? frågar sig Anders Kaliff retoriskt.

I den nya studien pekar forskarna också på arkeologiskt material som stödjer deras resultat, till exempel den speciella gravseden som yamnaya spred, där den döda lades på sidan med böjda knän. Det kallas hockerställning, och den fördes vidare i bland annat stridsyxekulturen, men också österut.

Hur de indoeuropeiska språken sedan utvecklades fram till hettiterna är fortfarande inte klarlagt. De trädde fram i historien kring 1600 f. Kr. med det första nedskrivna indoeuropeiska språket. Före det finns inga skriftliga källor som kan kasta ljus över detaljer i utvecklingen.

Men språkforskarna kan rekonstruera enskilda ords utveckling, på samma sätt som släktforskare bygger ett släktträd. Det visar till exempel var hästar fanns.

Just hästarna anses vara nyckeln till att yamnaya kunde sprida sig och språket så snabbt över ett stort område. Men det förblir trots nya studien ett bekymmer, enligt Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.

– De har ganska mycket data, några hundra individer, så slutsatserna i studierna är rimliga. Men jag anser att det fortfarande är svårt att säga hur expansionen skedde. Men det har forskats minst lika mycket genetiskt på hästens ursprung som på indoeuropeernas, och den domesticerades först 500 år efter yamnayas expansion. Så för att få ihop det måste endera tidpunkten revideras, säger han.