Det var på stäppen norr om Svarta och Kaspiska haven som hästen först domesticerades, redan för 6 000 år sedan.
Bild: Getty images

Språkgåtan som blev tabu

Varför en så stor del av världens befolkning talar indoeuropeiska språk har länge varit en politiskt laddad gåta. Läs forskarnas egen berättelse om hur de kombinerat olika vetenskapsområden för att närma sig svaret.

Många av världens språk är besläktade, vissa närmare än andra. Man brukar tala om olika språkfamiljer, varav den största är den indoeuropeiska. Dit hör såväl svenskan som flertalet europeiska språk, men även utomeuropeiska språk som hindi och persiska. Många ord har liknande ljudbild. Tänk på ett ord som näsa som ju heter nose på engelska, Nase på tyska, nos på ryska, nosis på litauiska, nasus på latin och så vidare. När man undersöker de indoeuropeiska språken i detalj visar det sig dessutom att de har en liknande struktur. Liksom orden går strukturen tillbaka på ett gemensamt ursprung.

Analys av forntida benmaterial

Anledningen till att en så stor del av världens befolkning talar indoeuropeiska språk har länge varit en olöst gåta, men genom att kombinera information från olika vetenskapsområden börjar vi nu närma oss svaret. Under de senaste decennierna har det skett forskningsgenombrott inom flera discipliner som har nära beröringspunkter med den historiska språkvetenskapen. Avgörande är de senaste decenniernas revolutionerande snabba utveckling inom molekylärbiologin, som inneburit att man numera kan kartlägga förhistoriska släktskapsförhållanden och migrationsmönster.

Tekniken att analysera dna från flera tusen år gamla kvarlevor har gett tillgång till en typ av information om forntidens människor och djur som vi tidigare inte ens vågat drömma om. Med den nya teknikens hjälp framträder genetiska spår som visar hur såväl individer som grupper av människor har förflyttat sig. Det sker genom analys av forntida benmaterial men också genom jämförelser med i dag levande människor i vars arvsmassa spåren lever vidare.

Forskningen kring gammalt dna har revolutionerat arkeologin på olika sätt, trots att det delvis skett under hårt motstånd. Frågor som arkeologer ägnat hela karriärer åt, fick plötsligt nya och oväntade svar. Ett tydligt exempel är hur jordbruket introducerades i Europa. Dna-analyser visade att jordbruket kommit genom invandring av människor från Främre Orienten för 6 000–8 000 år sedan, inte genom spridning av idéer som de flesta dittills trott.

Än mera kontroversiella blev de analyser som visade på ytterligare en stor invandringsvåg några årtusenden senare.

En handskrift på sanskrit, som är ett arkaiskt indoeuropeiskt språk. Den är skriven på ett palmblad och kommer från ett hinduiskt kloster.
Bild:

Ämnet blev tabu

För arkeologer borde dna-spåren efter folkvandringar egentligen inte ha kommit som någon överraskning. Fyndmaterialet dignar i själva verket av spår efter forntida kontakter som enklast förklaras med migration. Ändå var det under lång tid närmast tabu att dra sådana slutsatser, i synnerhet om de människor som i forntiden talade föregångarna till dagens indoeuropeiska språk. Det faktum att äldre forskning om indoeuropéerna ofta gick hand i hand med rasistiska idéströmningar gjorde frågan kontaminerad. I Tredje rikets Tyskland lyftes indoeuropéerna fram som det tyska folkets ursprung, vilket i sin tur användes för att legitimera raspolitik och erövringskrig. Det gjorde att tolkningar av forntida indoeuropéer som ett migrerande, expanderande folk blev ett så infekterat ämne efter andra världskriget.

Bild: Johan Jarnestad

Herdefolkets migration påverkade Europas språk

Det stora genombrottet kom år 2015. Då publicerades två oberoende, banbrytande genetiska studier samtidigt i tidskriften Nature. Båda forskargrupperna konstaterade att en omfattande och snabb migration från stäppområdena norr om Svarta och Kaspiska haven skett för omkring 5 000 år sedan. Migrationen gick västerut till Europa men även österut, och i ett lite senare skede söderut i Centralasien och vidare till den indiska halvön och Iran. Att folkvandringarna verkligen ägt rum var ställt utom allt tvivel. Frågan var om det gick att koppla dem till de indoeuropeiska språken och deras spridning. Gener, liksom arkeologiska fynd, är ju stumma – de avslöjar inte vilka språk som talas. Likafullt visade dna-analyserna en omfattande migration vid en tidpunkt och från ett område som stämde överens med vad språkhistoriker länge förutspått. Och arkeologin bekräftar bilden. Just vid denna tid sprids en mycket likartad materiell kultur, enligt samma geografiska mönster som genetiken visade. På svenska benämns den som stridsyxekulturen och är lätt att känna igen genom sina typiska gravskick och föremål. Särskilt karaktäristiska är gravarna, där de döda placeras liggande på sida i fosterställning. Männen begravs vanligen med stridsyxor, medan kvinnorna får med sig keramikkärl, dekorerade med snörornamentik. Gravar av detta slag uppträder nästan samtidigt över ett stort område, från stäppen i sydöst till Skandinavien i nordväst.

Solvagnen från bronsåldern finns på Nationalmuseet i Danmark.
Bild: Wikimedia commons

Redan för 100 år sedan hävdade forskare att denna kultur innehöll förklaringen till de indoeuropeiska språkens utbredning. Det var dock en uppfattning som de flesta arkeologer senare avfärdade – fram till 2015.

Migranternas språk tog över

När resultat från arkeologi, språkhistoria och genetik sammanfaller, så utgör det inget hundraprocentigt bevis, men onekligen ett mycket starkt indicium. Även om våndan i forskarvärlden inledningsvis var stark råder numera nära nog konsensus om att vi står inför den hittills bästa förklaringen till de indoeuropeiska språkens spridning: Stridsyxekulturens expansion samstämmer med dna, och passar in i språkvetenskapens bild av när språken först bör ha spridits. Frågan är vad som gjorde dessa migranter från stäppen så framgångsrika att vi ännu 5 000 år senare talar deras språk. Det var knappast obefolkade områden de kom till. Tvärtom fanns där en bofast bondebefolkning och avancerade samhällen sedan årtusenden. Av någon anledning kom alla att slutligen tala nykomlingarnas språk.

Språk är en social verksamhet som förutsätter att det finns människor som talar det. De ord som vi lyckas spåra tillbaka i tiden säger mycket om människorna som talade språket. Genom orden avslöjas något om deras kultur, myter och trosföreställningar. Här kommer arkeologerna in, eftersom det är just frågor om livsmönster, näringsfång, och fysisk miljö som speglas i deras källmaterial. Tillsammans kan arkeologer och språkhistoriker para ihop orden med den materiella verkligheten. Även trosföreställningar speglas i de arkeologiska fynden, i föremålens dekor liksom i gravar och kultplatser. Religionerna hos folkgrupper med indoeuropeiska språk visar stora likheter, så påtagliga att indoeuropeiska religioner alltsedan 1800-talet utgjort ett eget forskningsfält.

Genom att sammanföra forskare från språkhistoria, arkeologi och religionshistoria vill vi fördjupa bilden av hur forntidens människor talade, vad de talade om och varför, vid den tidpunkt då de spred sitt tidiga indoeuropeiska språk över vida områden. Det görs inom forskningsprojektet LAMP (Language and myths of prehistory) och en viktig del i arbetet är att rekonstruera de ord som går att spåra tillbaka till detta skede. En del ord kan för en lekman i dag förefalla ganska olika. Men eftersom språk inte förändras slumpvis går det att söka sig tillbaka till allt tidigare stadier. Genom att avlägsna förändringarnas ”avlagringar” skymtar så småningom den gemensamma kärnan.

LAMP belyser förhistorien

LAMP står för Language and myths of prehistory och är ett tvärvetenskapligt forskningsprogram som löper 2020–2025. Det är placerat vid Stockholms universitet, med deltagande forskare från flera andra universitet i Sverige, Danmark, USA och Italien.

Rekonstruera ord

Rekonstruerade ord kan ibland användas för att tidsbestämma fenomen. I kölvattnet av teknologiska innovationer brukar nya ord dyka upp, benämningar på företeelser som tidigare var okända. För ord som telefon, fax eller hårddisk kan vi ganska enkelt etablera en tidpunkt där de tidigast kan ha bildats eller lånats in i vårt språk. En av de största innovationerna under förhistorisk tid var hjulet. Först efter att hjulet uppfunnits kunde man börja använda vagnar och kärror, något som vi vet att de tidigaste talarna av indoeuropeiska språk hade ord för.

På samma sätt går det att rekonstruera ord för olika metaller och verktyg, plogar och vagnar, företeelser vars stora betydelse de arkeologiska fynden bekräftar. Det finns också olika ord för textilbehandling som stämmer väl med arkeologin. Det kan också vara intressant att titta på mathållningen ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

I höstas publicerades en artikel i tidskriften Nature där forskarna studerat proteiner som utvunnits ur tandsten från de forntida stäppfolken. Studien visade att människorna på stäppen konsumerat olika typer av mjölkprodukter. Det här var intressant läsning för dem som sysslar med språklig rekonstruktion. Det går nämligen att rekonstruera en mängd ord för olika fermenterade och på andra sätt behandlade mjölkprodukter såsom yoghurt, ostar och smör.

Forskarna kunde också konstatera att det fanns tecken på att stäppfolken ibland hade använt hästmjölk. Det tyder på att de också hade tillgång till hästar som var så pass tama att de kunde mjölka dem.

Ljudlagarna nyckel till språkens utveckling

Språkhistorikers främsta arbetsverktyg är så kallade ljudlagar. När ljuden i ett språk förändras sker det på ett lagbundet sätt, vilket betyder att vissa ljud har ersatts av andra ljud enligt helt regelbundna mönster.

Ljudlagarna bär ofta namn efter den forskare som upptäckte lagen. Ett exempel är Grimms lag som tillsammans med Verners lag beskriver den germanska ljudskridningen som gäller för de germanska språken. Här byts exempelvis p till f när det står initialt i ordet. Därför motsvaras latinets pater av fader på svenska och latinets piscis av fisk och så vidare. I latin ser vi att indoeuropeiskans p har bevarats, men i svenska och de andra germanska språken byts ljudet ut mot ett f enligt ljudlagen.

Det finns också en (Jenny) Larssons lag som gäller de baltiska språken, där vokalen a har bytts ut till o enligt ett lagbundet mönster.

Hästen är en avgörande faktor bakom stäppfolkens rörlighet. Det var på stäppen norr om Svarta och Kaspiska haven som hästen först domesticerades, redan för 6 000 år sedan. Men det är först senare vi finner de äldsta anfäderna till flertalet av dagens tamhästar, en domesticering som är intimt sammanvävd med indoeuropéerna. Särskilt viktig är en kultur som uppstår för drygt 4 000 år sedan söder om Uralbergen i Ryssland, invid gränsen till Kazakstan. Den kallas för sintashtakulturen efter den först undersökta fyndplatsen. Den karaktäriseras av avancerade, befästa och närmast stadsliknande bosättningar. Sintashtakulturen blev ett centrum för koppar- och bronsmetallurgi och här gjordes även flera andra viktiga innovationer. Här finner vi den direkta startpunkten för nu levande tamhästars släktlinjer. Sannolikt beror det på ett framgångsrikt avelsarbete för att få fram lämpliga hästar för ridning och som dragdjur. Ridkonsten förfinas och det är här de tvåhjuliga hästdragna stridsvagnarna ser dagens ljus, en innovation som revolutionerar krigföringen långt utanför stäppen.

Hästen spelar stor roll

Vi befinner oss i tid närmare ett årtusende efter indoeuropéernas första expansion till Europa och uppkomsten av stridsyxekulturen, till vilken Sintashta är en efterföljare. Kulturen uppstår efter att ättlingar till stridsyxekulturen i Östeuropa, under 2 000-talet f.Kr. åter rört sig österut. Genetiska studier har visat att arvsanlag – och kanske kulturella drag – genom denna ”kringrörelse” förs från den tidigare bondekulturen i Europa österut till stäppen och slutligen till sintashtakulturen. Därifrån spreds så indoeuropeiskt språk och kultur i ytterligare en våg. Nu är turen kommen till det indoiranska området och Sintashta blir därför en förklaring till att såväl iranska som flera indiska språk är indoeuropeiska.

Hästens roll för indoeuropéerna kan skönjas i deras diaspora i många olika geografiska områden. Betydelsen avspeglas i religion och ritual, där hästoffer utgör en viktig del. Även detta kultbruk kan tidigast beläggas i sintashtakulturen. Därifrån sprids sedan denna tradition över världen. Ashvamedha i den fornindiska traditionen är en omfattande kunglig offerritual där hästen var central, men där också mängder av andra djur fick sätta livet till. Offret sker enligt strikta regler, där kosmologi och skapelsemyter avspeglas. Liknande hästoffer är kända från såväl den romerska kulturen som från keltiskt och nordiskt område.

De flesta av dagens tamhästar kan kopplas till de indoeuropeiska folken.
Bild: Getty images

En av de viktigaste arkeologiska fyndplatserna är Skedemosse på Öland, en offerplats från början av vår tideräkning. Platsnamnet innehåller ordet ”skede” som kan härledas ur det fornvästnordiska skeið, vilket förutom offer även kunde syfta på hingsthetsning och kappritt. Detta har levt kvar in på 1800-talet i traditionen med ”Staffansskede”, kappritter som ägde rum annandag jul. Ända fram till slutet av 1800-talet har det i södra Norge funnits en årlig fest i början av hösten, kallad ”skeid”, med hingsthetsning och hästkapplöpningar.

Den domesticerade hästen var viktig för de tidiga indoeuropéernas kommunikation och transporter, liksom för att sköta betande djurflockar från hästryggen.

Med den militära användningen närmar vi oss en mindre trevlig sida av de tidiga indoeuropeiska migranterna: Deras krigiska ideal var kanske en av orsakerna till deras expansiva framgångar.

Flera genetiska studier visar att det i de första generationerna var nästan enbart män som migrerade. Dessa fick i sin tur barn med lokala kvinnor, så framgångsrikt att de manliga arvslinjerna i dagens Europa till allra största delen går tillbaka till dessa invandrade män från stäppen. Det framgår av dna från den manliga Y-kromosomen, vilket bevaras oförändrat från far till son genom årtusenden. På motsvarande sätt förs morslinjen vidare genom mitokondrie-dna, men där återfinns inte alls samma mönster. Mödrarna hade en mera lokal anknytning och kom från närliggande bondesamhällen. Nomadiserade, boskapsskötande folk som de tidiga indoeuropéerna präglas ofta av patriarkala mönster. Det säger inte allt om könsrollerna i deras egna samhällen, men desto mer om flytten till nya områden. I vissa fall kan man i ett ömsesidigt utbyte ha ”gift in sig” i familjer av bofasta bönder.

Patriarkala indoeuropéer

Tyvärr talar inte minst de arkeologiska fynden, till exempel vapen och mänskliga kvarlevor som bär spår av våld, också om en mer våldsam och krigisk bakgrund. Även det faktum att manliga direkta arvslinjer från den förindoeuropeiska tiden helt saknas indikerar att det inte har varit en fredlig process, snarare en erövring där framför allt vissa indoeuropeiska män fått en mycket dominerande ställning.

Det finns många språkliga tecken på att indoeuropéerna var starkt patriarkala. Att släktskap främst räknades på manssidan genomsyrar vokabulären. Vi kan till exempel rekonstruera många fler ord för släktingar på mannens sida än på kvinnans, exempelvis farfar, farbror och brorsöner. Om man har gift sig med lokala kvinnor, som troligen talade ett annat språk, kanske det kan vara en del av förklaringen till att kvinnans släktingar var mindre viktiga att hålla reda på, eller i varje fall varför orden inte ingick i det indoeuropeiska språkregistret. Ett annat exempel är ordet för att ha ”samma fader”. Att det finns ett särskilt ord bevarat för detta i flera språk tyder på att det var ett viktigt koncept för indoeuropéerna. Grekiska homopator motsvarar ljud för ljud vårt fornnordiska samfeðra (indoeuropeiska *somo-pətor). Det visar, om inte annat, att det var viktigt att hålla reda på vilka som hade samma pappa.

Särskilda sammanslutningar av yngre krigare har av allt att döma haft stor betydelse i äldre indoeuropeiska kulturer. Dessa yngre män levde under en period utanför det vanliga samhället, i en manlig gemenskap bortom vanliga normer. Ett syfte med detta var att fostra framtida krigare och ledare. Under perioden i utanförskap levde dessa unga män på att röva boskap från andra folkgrupper och på att kriga och plundra. De rövade även kvinnor från andra folk, och troligen finner vi här en av nycklarna till indoeuropéernas expansion. En del sådana grupper av yngre män kan av olika skäl ha valt att helt överge det egna samhället, för att slå sig ned i andra områden. Det skedde sannolikt med våld och lokala kvinnor blev en del av krigsbytet. Vi vet förstås inte säkert om det gick till på detta sätt, men det stämmer överens med genetiska, språkvetenskapliga och religionshistoriska belägg.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Det finns spår efter dessa indoeuropeiska krigare långt senare i historien. Under ”utbildningstiden” tilläts beteenden som annars var helt oacceptabla. En del av dessa män iklädde sig rollen som vargar, hundar eller andra rovdjur, djur med vilka de som krigare identifierade sig. Ett exempel är de nordiska bärsärkarna och de så kallade ulfhednarna, som båda är kända från det fornnordiska sagomaterialet. Bärsärkar (”björnskjortor”) tolkas vanligen som elitkrigare som inför strid klädde sig i björnhudar, medan ulfhednarna (”vargpälsarna”) gjorde detsamma med vargskinn. I striden uppträdde de med vildheten och raseriet hos dessa djur. Det finns liknande traditioner dokumenterade från andra forntida samhällen. Mest spektakulärt är kanske att denna uråldriga indoeuropeiska tradition förmodligen utgör bakgrunden till senare tiders europeiska varulvstro.

Sammanföll med pandemi

Ytterligare en möjlig förklaring är att indoeuropéernas expansion hänger samman med en pandemi. Genetiska analyser har visat att migrationen från stäppen för 5 000 år sedan sammanfaller med en spridning av den klassiska pestbakterien, Yersina pestis.

Det är samma bakterie som genom årtusenden därefter orsakat lidande och död. Mest omtalad är digerdöden under 1300-talet, men ända fram till upptäckten av antibiotika var sjukdomen ett fruktansvärt hot. Möjligen var stäppfolken själva relativt immuna mot pesten, men den kan ha decimerat och försvagat en tätt sammanlevande, bofast befolkning i de områden dit de flyttade.

Vilken eller vilka förklaringar som mest övertygar är ännu svårt att säkert säga. För att helt lösa gåtan kring indoeuropéernas stora genomslag i världshistorien krävs mer av den tvärvetenskapliga forskning som nu fått en ny grogrund. Revolutionen inom forskningen kring gammalt dna har gett helt nya förutsättningar för forskare från olika discipliner att lägga pusslet tillsammans. Svaren behöver inte vara långt borta.  

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor