”Det diffusa begreppet rymdforskning”

När jag bläddrar tillbaka i de allra första utgåvorna av Forskning & Framsteg från 1966, är det tydligt att de gyllene rymdåren precis hade börjat. Ett decennium tidigare hade den första satelliten Sputnik skickats upp, Sverige hade precis fått en egen raketbas och inom några år skulle människan gå på månens yta.

I det första numret av Forskning & Framsteg tar Ernst-Åke Brunberg avstamp i ”det diffusa begreppet ’rymdforskning’”. Han var bland annat sekreterare i forskningsrådens rymdnämnd. Rymdforskningen i sig var inte helt ny. Sverige hade sedan länge en stark förankring i geofysik, astronomi och kosmisk fysik. Men plötsligt hade forskningen fått en ny dimension. Med satelliter i omloppsbana fanns oändligt med nya möjligheter, allt från att övervaka klimatet och spana ut i universum, till att erbjuda nya kommunikationsvägar. En ny epok hade startat – människan var inte längre bunden till jordens yta.

För att vara en del av det nya rymdområdet krävdes stöd från samhället, ett faktum som Saabs teknikdirektör Tore Gullstrand argumenterar för i samma nummer. Gullstrand bidrar med ett perspektiv från industrin och föreslår ett statligt rymdprogram, med satsningar på raketer och satelliter. Man kan föreställa sig att det inte var helt självklart hur man skulle gå till väga – det var ett nytt område som växte fram i raketfart.

I Forskning & Framsteg 4/1967 skriver rymdfysikern Bengt Hultqvist att ”fyra år är en lång tid i en forskares liv”, apropå omfattningen av ett typiskt satellitprojekt. Vid tidpunkten hade Sverige gått med i den europeiska rymdorganisationen Esro (i dag Esa) och satsningar gjordes för att aktivt delta i det europeiska rymdprogrammet. Ett år senare skulle Esros första satellit skickas upp. Det var osäkert om det ekonomiska stöd som svensk rymdforskning hade skulle räcka för ett eget, nationellt, raketprogram.

Det måste ha varit spännande – hade Sverige det som krävdes för att ta sig ut i rymden på riktigt? I dag vet vi att stöd kom från riksdagens håll 1972, genom bildandet av Statens delegation för rymdverksamhet (i dag Rymdstyrelsen). Samtidigt etablerades också Rymdbolaget, i dag SSC Space, som sedan dess driver Sveriges raketbas Esrange. Ännu ett, eller ja, två, steg togs mot en svensk plats i rymdhistorien.

Ett skifte för svensk rymdekonomi kom under 1980-talet. 1988 sköts den första svenska satelliten upp: Viking. Satelliten tog åtta år att bygga och initierades av samma Bengt Hultqvist som tidigare gruvat sig för att fyra år skulle vara länge. Äntligen var Sverige med i spelet på riktigt. I dag har Sverige skickat upp flera nationella satelliter, den senaste Mats som sändes upp 2022. När vi blickar tillbaka är inte fyra år i en forskares liv särskilt lång tid när det gäller rymdprojekt.

Kanske är det inte så konstigt, med facit i hand, att man i första numret av Forskning & Framsteg funderade över vad den nya rymdforskningen skulle innebära. Det var ett outforskat område som mänskligheten kastat sig ut i. Nu ska människan tillbaka till månen och sedan är siktet inställt på Mars. Dessutom kommer satelliter snart att kunna skickas upp från svensk mark – ett stort steg för svensk rymdindustri. Samtidigt finns det fortfarande massor kvar att utforska i universum. Det återstår att se hur diffust begreppet rymdforskning är om ytterligare 60 år.