Den första egna flytten präglas ofta av äventyrslust, optimism och en viss skräckblandad förtjusning. Kanske handlar det om att flytta till en studentlägenhet, med vänner eller en partner, till en ny stad eller ett nytt land.

Men att flytta för sista gången i livet ser annorlunda ut.

Linda Arvidsson, som forskar om socialt arbete vid Lunds universitet, har följt sju personer i åldrarna 87 till 95 år som flyttade från sina hem till ett äldreboende. Frågan hon ville besvara var: Hur kan flytten göras bättre?

De äldre intervjuades vid tre tillfällen: när de fick beskedet om flytten, under själva flytten och efter att de bott på en tid på det nya stället.

Upplevelsen beskrevs som både existentiell och praktisk – ofta präglad av ambivalens, stress och fysiska påfrestningar. Att packa och sortera saker från ett helt liv, att välja vad som ska sparas, var krävande. Dessutom tillkommer det känslomässiga arbetet med att ta farväl av sitt hem och flytta till den plats där man sannolikt kommer att bo resten av livet.

Flytten påverkades också av relationen till anhöriga. Flera uppgav att de främst flyttade för att underlätta för sina närstående.

”Det är inte ovanligt att den äldre, trots egen oro, tröstar sina närstående och säger ’detta blir jättebra’”, säger Linda Arvidsson i ett pressmeddelande.

Anne Marie Mork Rokstad, professor vid Høgskolen i Molde i Norge, har forskat om personer med demens. I hennes intervjuer har ämnet flytt till äldreboende ofta kommit upp.

– Jag tror den största utmaningen är osäkerheten och rädslan för det okända. Äldreboenden har dessutom fått ett negativt rykte genom medier och andras erfarenheter, säger hon.

Också Anne Marie Mork Rokstad berättar att flera äldre uppgett att de var rädda för att bli en börda för sina anhöriga.

– Många var till en början skeptiska och ville helst bo kvar hemma. Men när behovet av hjälp ökade, blev de mer inställda på att flytta, säger Anne Marie Mork Rokstad.

Enligt Anne Marie Mork Rokstad, som också arbetar vid Nasjonalt senter for aldring og helse i Norge, upplever många att de inte får vara tillräckligt delaktiga i beslutet om när flytten ska ske.

– Det gäller särskilt personer med kognitiv svikt eller demens.

Både anhöriga och vårdpersonal kan också dra sig för att ta upp frågan om flytt av rädsla för protester eller anklagelser om att man ”vill bli av med” den äldre.

– Den rädslan är ofta obefogad, säger Anne Marie Mork Rokstad.

En annan sak hon lyfter är att det ofta är snabba beslut som måste fattas när det blir en ledig plats på ett äldreboende, något som kan skapa stress för både den äldre och de anhöriga.

Trots detta fann de flesta som Anne Marie Mork Rokstad intervjuade sig så småningom till rätta i sitt nya hem.

Enligt Linda Arvidsson krävs tre saker för att flytten till äldreboendet ska gå bra:

”Det är en stor praktisk och känslomässig ansträngning. Exempelvis kan det vara jätteviktigt att flyttprocessen får ta sin tid. Vissa är snabba medan andra behöver pausa den i en vecka utan att man för den sakens skull blir av med en anvisad plats”, säger Linda Arvidsson i pressmeddelandet.

Alla deltagarna i studien flyttade av fysiska skäl, ingen av dem hade demens, vilket annars är den vanligaste orsaken till att äldre inte längre kan bo hemma.

Linda Arvidsson har också ett förslag på hur flyttprocessen kan bli bättre: en dedikerad flyttkoordinator som följer hela processen.

”I dag är för många handläggare inblandade. En samlad kontaktperson skulle ge trygghet och bättre stöd.”

Marte Dæhlen är journalist vid forskning.no som den här artikeln har översatts ifrån. Läs originaltexten här.