Ekonomisk kris överskuggar Erdogans seger

Presidentvalet i Turkiet skedde mot bakgrund av en ekonomi i kraftig recession med en inflation på 44 procent och en i princip barskrapad valuta- och guldreserv. För att skjuta på problemen har president Recep Tayyip Erdogan med stöd av Ryssland, Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten och Kina skjutit upp lån och utfört så kallade valutautbyten.

– Man har ägnat sig åt stödköp, enorma summor pengar som man egentligen kastar i sjön. Erdogan kan nu, enligt ekonomer, endera fortsätta få stöd från andra länder och skjuta problemen framför sig eller så krävs en kursändring. Alternativen är att höja räntan, vilket får stora konsekvenser för vanligt folk som inte har råd att betala, eller införa kapitalkontroller, det vill säga förbud av utförsel av utländskt kapital, vilket är väldigt illa för utländska investerare. Det här blir en stor utmaning, säger Paul Levin som är chef för Stockholms universitets institut för Turkietstudier.

Den dåliga ekonomin är också delvis en anledning till att det gick så bra för oppositionen i valet. Inför den första valomgången av presidentvalet, den 14 maj, målades det till och med upp ett scenario där oppositionens kandidat Kemal Kilicdaroglu kunde vinna.

Oppositionen samlade sex partier som ställt sig bakom en presidentkandidat för att utmana Erdogan. De var en bred koalition med socialdemokratiska CHP till vänster och ett islamistiskt parti till höger. Dessutom valde pro-kurdiska Folkens demokratiska parti att stötta koalitionens kandidat.

Att valet på kandidat föll på Kilicdaroglu kan dock ha varit ett misstag, tror Paul Levin. Han beskriver presidentkandidaten som en icke särskilt karismatisk 74-årig byråkrat med bakgrund som generaldirektör för den turkiska socialförsäkringsmyndigheten, utan erfarenhet av att vinna val.

– Men oppositionen hade också med sig den djupa ekonomiska krisen med skyhöga priser på mat och andra basvaror och på det jordbävningen som blottat korruption inom byggsektorn. Trots detta talade mycket emot Kilicdaroglu.

Den kandidat som många hellre hade sett var Ekrem Imamoglu, populär socialdemokratisk borgmästare i Istanbul. Att det inte blev han berodde bland annat på bråk inom CHP, men även på att han hade stöd av turkiska nationalister, vilket gjorde det svårt att sälja in honom hos Folkets demokratiska parti, vars stöd oppositionen var beroende av.

Oppositionen hade räknat med att vinna redan i den första omgången. Valdeltagandet var stort, men till slut fick Kilicdaroglu bara 44,9 procent av rösterna, långt från de 50 procent som krävdes för att undvika en andra omgång. I stället nådde Erdogan 49,5 procent.

Enligt Paul Levin gick luften där ur oppositionskoalitionen. Att de skulle hämta upp underläget till den andra omgången den 28 maj var det få som trodde.

Erdogan fick i den andra omgången dessutom stöd av många av de väljare som lagt sin röst på den kandidat som kom trea i första omgången, högernationalisten Sinan Ogan. När valresultatet var färdigräknat hade han fått 52 procent av rösterna mot Kilicdaroglus 48 procent.

– Man får komma ihåg att det i Turkiet finns en stark majoritet, nästan två tredjedelar av väljarna som röstar högerut, konservativt, religiöst nationalistiskt. Förmår man locka den väljarbasen har man ett brett stöd. Erdogan når dem inte alla, men det är ändå en svår utmaning för en vänsterkandidat att utmana honom. Det finns helt enkelt en god jordmån för högerpolitik i Turkiet, säger Paul T Levin.

Erdogan har dessutom haft 20 år på sig att konsolidera makten under sig. Det började redan när han var premiärminister 2003–2014 och har sedan fortsatt under hans första två mandatperioder som president 2014–2023.

I det Göteborgsbaserade demokratiinstitutet V-Dem databaser har Turkiet de senaste tio åren gått från demokrati till auktoritär stat. Visserligen med delvis fria val, säger Paul T Levin, men inte rättvisa val.

– Erdogan har använt sig av alla instrument, lagliga såväl som informella och kanske olagliga, för att luta spelplanen i sin favör. Mest effektivt kanske han har varit när det kommer till media även om det finns några oberoende medier kvar i Turkiet och även oppositionsallierade kanaler, men de flesta stora medierna kontrolleras mer eller mindre helt av Erdogan. Han fick mer tid och mer positiv rapportering än oppositionen i de kanalerna under valkampanjen.

Den turkiska presidenten har även sett till att ändra vallagar som kan ha gjort det enklare för hans politiskt allierade att komma in i parlamentet, enligt Paul Levin. Likaså är alla kontrollinstanser riggade på så vis att skulle valresultatet lutat i oppositionens favör hade det ändå varit svårt att vinna ett överklagande om eventuellt valfusk.

Det många turkiska väljare nu fruktar är att demokratin kommer att försämras ytterligare.

– Hittills har Erdogan fått sin legitimitet genom att vinna val. På så sätt får han internationell legitimitet, med gratulationer från till exempel Sveriges statsminister. Det här känns igen från andra auktoritära stater med så kallade fria val. Det finns en del fördelar för dessa ledare att kunna vinna val, men sen finns det mycket som talar för att Erdogan kommer att använda sin makt för att kunna konsolidera makten än mer inför nästa val.

Med förnyat mandat i ryggen tar sig Erdogan nu an den turkiska nationens 100-årsjubileum. Det kommer firas stort, tror Paul Levin. Bilden som målas upp av Erdogan och hans anhängare är hur ett nytt Turkiet föds, mer nationalistiskt, starkare, konservativt och oberoende, där relationen med EU och NATO-medlemskapet inte längre fungerar som hörnstenar.

Men allt överskuggas oundvikligen av en djup ekonomisk kris som kan få långvariga och svåra konsekvenser.