Får forskare ifrågasätta ekonomisk tillväxt?

Hösten 2009 – mitt under den globala finanskrisen – gav den brittiske hållbarhetsprofessorn Tim Jackson ut sin bok Välfärd utan tillväxt. Där argumenterar han för att jakten på bnp-tillväxt har fört in samhället i en återvändsgränd av klimathot och konsumtionshets. Tim Jackson målar också upp sin lösning: ett samhälle fritt från en tillväxtberoende ekonomi. Dåvarande kronprinsen Charles beskrev det i bokens förord som ”en vision som förtjänar att tas på allvar”.

Sedan dess tycks vindarna ha vänt, åtminstone i Storbritannien. I somras meddelade chefen för landets största samhällsvetenskapliga forskningsfinansiär ESRC, Stian Westlake, att främjandet av ekonomisk tillväxt kommer att prioriteras upp när statliga forskningspengar ska delas ut. Samtidigt ska trösklarna höjas för finansiering av forskning om nedväxt, jämviktsekonomi eller andra sätt att bryta beroendet av bnp-tillväxt.

Tim Jackson har i webbtidningen Research professional news fördömt ESRC-chefens besked som ”anti-vetenskapligt”. Och i ett upprop kritiserar nu det internationella sällskapet för ekologisk ekonomi, ISEE, vars medlemmar i hög utsträckning bedriver den här sortens forskning, beskedet som en djupt oroande inskränkning av den akademiska friheten.

De pågående klimatförändringarna är kanske det starkaste skälet för att undersöka om ännu mer tillväxt är önskvärt eller om det finns andra vägar framåt. Men om forskningen snävas av får allmänheten otillräckligt underlag för att ta ställning i den frågan. Och en anledning till att det behövs mer forskning om alternativ till tillväxtsamhället är att den som gjorts hittills är så otillfredsställande.

Jag har själv en bakgrund som forskare inom det här området och känner igen svagheterna. ”Eurogreen” kallas en makroekonomisk modell som jag var med och utvecklade. I akademiska sammanhang citeras den ofta som evidens för att en socialt hållbar ekonomi är möjlig utan tillväxt. Men modellen lämnade flera viktiga frågor obesvarade: Vem ska våga satsa på ny teknik om vinstmöjligheterna förvandlas till ett permanent nollsummespel? Och hur ska en finansminister som tar lätt på bnp-siffror undvika misstro från internationella långivare och valutaspekulanter?

Från ekonomiforskningens huvudfåra förespråkas fortsatt mer tillväxt. I boken The power of creative destruction argumenterar ekonomipristagaren Philippe Aghion och hans medförfattare för att klimatskatter och statliga stöd till fossilfria energislag kan släppa lös innovation och kreativ förstörelse så att fossil energi konkurreras ut från marknaden.

Problemet är bara att stora energiskiften aldrig har minskat användningen av äldre energikällor, utan i stället staplas de nya på de gamla. Som historikern Jean-Baptiste Fressoz satt fingret på i sin bok More and more and more: An all-consuming history of energy, förbränner vi globalt sett i dag mycket mer ved än under förindustriell tid, mycket mer kol än på 1800-talet, och mer olja och fossilgas än någonsin.

Hur det här mönstret ska kunna brytas återstår alltså för forskningen att reda ut. Men utan att låta olika forskningsspår arbeta på lika villkor riskerar vi inte bara att urholka den akademiska friheten. Vi riskerar också att låsa in oss i dagens tillväxtmodell utan att se några välunderbyggda alternativ. Det är slående att Storbritannien, som för 200 år sedan var först i världen med att åstadkomma ihållande tillväxt, nu försöker inskränka den akademiska debatten om tillväxtens baksidor.