Annons

Fästingar gynnas av varmare klimat

Ökande viltstammar och ett varmare klimat har gjort att fästingar blivit allt vanligare. Med värmen kommer även nya fästingarter, som kan bära på nya sjukdomar.

Författare: 

Publicerad:

2019-05-02

Den fästing som står för nästan alla angrepp på människor och andra däggdjur i Sverige heter Ixodes ricinus och kallas den ”vanliga fästingen”. Varje år drabbas mellan 200 och 400 svenskar av allvarlig TBE-sjukdom, som orsakas av ett virus som kallas TBEV (tick-borne encephalitis virus). Sjukdomen har ökat stadigt sedan 1980-talet. I vissa fall leder TBE-sjukdom till hjärnhinne- och hjärninflammation.

Ökningen av TBE kan till stora delar förklaras av klimatförändringarna och av den kraftiga ökningen av rådjursstammarna, som pågick fram till 1990-talet. Rådjuret är ett av fästingens favoritoffer. Det visar forskning under ledning av Thomas Jaenson, professor i medicinsk entomologi vid Uppsala universitet och Sveriges ledande fästingsexpert.

På 1990-talet började rådjursstammarna minska. En orsak var ett ökat jakttryck från rödrävar som då hade återhämtat sig från rävskabben. Men trots att rådjuren minskade i antal fortsatte TBE-fallen att öka. Thomas Jaenson och hans kollegor menar att det finns flera förklaringar till den här oväntade utvecklingen.

Den extremt höga tätheten av rådjur i södra Sverige gjorde att många unga rådjur lämnade de skogsområden där de fötts och spred sig i landet, och fästingarna och sjukdomarna de bar på följde med. Det medförde att riskområdet för TBE-smitta växte.

Fästingens livscykel består av fyra stadier: ägg, larv, nymf (halvvuxen) och adult (vuxen). Fästingen behöver få i sig blod för att avancera mellan dessa stadier. När rådjurens antal minskade började larver och nymfer i allt större utsträckning att suga blod från små däggdjur, som sorkar och näbbmöss.

Om en kall vinter följs av snabbt stigande vårtemperaturer kan fästingens larver och nymfer bli aktiva och börja söka efter värddjur ungefär samtidigt. De kan då suga blod sida vid sida på exempelvis en sork, vilket gynnar spridningen av TBE-viruset inom fästingbeståndet. Det beror på att virusinfekterade nymfer överför viruset, som finns i fästingens saliv, direkt via värddjuret till de larver som suger blod intill de infekterade nymferna.

– Den kraftiga ökningen av rådjursstammen under 1900-talet samt en rad vårar med för viruset optimala väderleksförhållanden, har alltså bidragit till att antalet TBE-smittade fästingar har ökat, säger Thomas Jaenson.

Lyme borrelios, borrelia i dagligt tal, är en annan sjukdom som sprids av den vanliga fästingen. Den orsakas av en bakterie, och det finns åtminstone sju olika sorters borrelia-bakterier i Sverige som tros kunna orsaka sjukdomen hos människor. Dessutom finns det en borreliabakterie som orsakar så kallad återfallsfeber.

– Flera av dessa borreliaarter har upptäckts ganska nyligen och är därför ofullständigt undersökta, säger Thomas Jaenson.

Sjukdomsförloppet vid borrelia brukar börja med influensaliknande symtom, som kan försvinna av sig själva. Men hos en del personer påverkas centrala nervsystemet, vilket kan ge bland annat ansiktsförlamning, hjärnhinneinflammation och svår värk. Ju snabbare man upptäcker ett fästingangrepp, desto mindre risk för borreliasmitta.

– När fästingen börjar suga blod finns borrelia-bakterierna oftast i fästingens tarmkanal. Det brukar ta mer än ett dygn innan bakterierna når fästingens munapparat och med fästingens saliv kan komma in i värddjuret, till exempel en människa. Om man upptäcker och avlägsnar fästingen i tid minskar det avsevärt risken att bli infekterad.

TBE-viruset däremot, finns i hög koncentration i fästingens mundelar och överförs därför nästan omedelbart till värddjuret. Men endast omkring 1 procent av fästingnymferna i TBE-infekterade fästingpopulationer bär på viruset. Andelen borreliainfekterade nymfer är 10–15 procent i södra Sverige.

Även borrelia har ökat i takt med klimatförändringarna och rådjursstammarna. Uppskattningsvis drabbas åtminstone 5000–10 000 personer av sjukdomssymtom varje år.

 – Det finns borrelia-bakterier praktiskt taget överallt där den vanliga fästingen förekommer.

En ganska nyupptäckt fästingburen patogen i Sverige är Rickettsia helvetica. Det är en bakterie som kan orsaka så kallad fläckfeber. Symtomen kan påminna om dem man kan få av exempelvis borreliainfektioner.

Flera studier har visat att den vanliga fästingen ofta bär på två eller flera olika patogener som kan orsaka sjukdomar hos människan. Eftersom flera av dessa patogener ger likartade symtom, kan det ibland vara svårt att ställa rätt diagnos. Thomas Jaenson menar att några av de tester som används för att påvisa en viss infektion inte är tillräckligt specifika eller tillräckligt känsliga.

– Det är möjligt att vissa personer som får diagnosen Lyme borrelios i själva verket har fläckfeber, eller båda sjukdomarna. Och det är antagligen samma sak med återfallsfeber; symtombilden kan lätt misstolkas som den vid Lyme borrelios, vilket kan innebära att patienten inte ges ett optimalt antibiotikum.

I vissa fall kan olika patogener samverka och orsaka en allvarligare sjukdom.

– Det finns en bakterie av släktet Anaplasma, som kan ge så kallad fästingfeber. Den försämrar immunförsvaret. Så om man får en dubbelinfektion med anaplasma och borrelia, kan borreliainfektionen ge allvarligare symtom än utan anaplasma. Det finns även protozoer, Babesia, som också kan förvärra en samtidig borreliainfektion.

Smittskyddslagen slår fast att alla TBE-fall måste rapporteras. Men det finns inget sådant krav för borrelia. Det är ett problem, menar Thomas Jaenson.

– Obligatorisk rapportering av de former av borrelios som angriper nervsystemet vore ett steg för att bättre kunna förstå de här infektionernas epidemiologi och deras kostnader för sjukvård och rehabilitering.

Klimatförändringarna bidrar alltså till att fästingarna och sjukdomarna de bär på sprids i Sverige. Men det allt varmare klimatet medför också att nya fästingarter kommer hit, och med dem kommer sannolikt nya sjukdomar.

Thomas Jaenson och hans kollegor har visat att den så kallade taigafästingen, Ixodes persulcatus, förekommer i norra Sverige. Den har antagligen kommit dit från öst eller sydost, med hjälp av fåglar.

– Jag identifierade den första taigafästingen redan på 1990-talet. Det var en nymf som satt fast på en lövsångare som fångats av ringmärkare på en ö utanför Umeå. Mellan 2005 och 2010 upptäckte personer som tillbringade somrarna på några öar i Bottenviken att deras hundar hade fått stora mängder fästingar. När jag cirka tio år senare besökte dessa öar, kunde jag konstatera att det alltså var taigafästingen som hade drabbat både människorna och deras hundar. Vi har även funnit arten på fastlandet i Norrland, säger Thomas Jaenson.

Det finns stor risk att taigafästingen kommer att sprida patogener som är nya för Sverige, bland annat de typer av TBE-viruset som kallas ”Siberian” och ”Far Eastern”. De förknippas med allvarligare sjukdomsbilder än den som brukar orsakas av den västliga TBE-virussubtypen, som finns i Sverige i dag.

– Min kollega doktor Peter Wilhelmsson vid Linköpings universitet undersöker just nu, tillsammans med mig, patogenförekomsten i taigafästingar som vi har samlat in i Norrland. Analyserna bör vara klara om några månader.

En annan art som håller på att etablera sig i Sverige är flyttfågelfästingen Hyalomma marginatum. Den är aktivare och snabbare än den vanliga fästingen och liknar i rörelsesättet en spindel, på jakt. Om man skulle råka slå sig ned i dess närhet, kan den komma springande emot en – en ganska obehaglig upplevelse.

– Redan på 1980-talet fann jag åtskilliga larver och nymfer av flyttfågelfästingar som satt på fåglar, som under våren flugit till södra Sverige från övervintrings­platser i Afrika och Medelhavsområdet. Men jag hittade aldrig vuxna exemplar.

Men sommaren 2017 upptäcktes för första gången ett fullvuxet exemplar i Sverige. Och förra året rapporterades från Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, att man funnit många fullvuxna flyttfågelfästingar, samt även en närbesläktad, afrikansk fästingart, Hyalomma rufipes.

– Fästingarnas utveckling är starkt temperaturberoende och under den varma sommaren 2017, och speciellt under sommaren 2018, kunde alltså de här fästingarna utvecklas till adult stadium i Sverige.

Hyalomma-fästingarna kan sprida allvarliga sjukdomar som Krim-Kongo blödarfeber och olika fläckfeberbakterier.

Enstaka exemplar av flera andra sydliga fästingarter har också påträffats under senare år i Sverige. Än så länge har inga sjukdomsfall orsakade av dessa nya fästingarter rapporterats från Sverige.

– Men vi kan tydligt ana att klimatförändringen redan har skapat potentiella hälsoproblem. Den gör det möjligt för nya fästingarter att bilda permanenta populationer i norra Europa. Och dessa nya medlemmar av den svenska fästingfaunan kan komma att sprida allvarliga infektionssjukdomar som vi inte har haft tidigare.

Läs hela rappporten här The importance of wildlife in the ecology and epidemiology of the TBE virus in Sweden: Incidence of human TBE correlates with abundance of deer and hares

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Angående fästingburna infektioner.
Har man på något håll i världen hittat något samband mellan fästingburna patogener av typen borrelia, rickettsia, coxsackievirus som givit till följd att patienten utvecklat Parkinson eller någon parkinsonistisk sjukdom som t.ex MSA-P?

Lägg till kommentar