Fler anmäler sig för donation – ändå råder organbrist

En enskild person som donerar sina organ kan rädda livet på åtta andra.

Anna Forsberg som är professor i transplantationsvård och sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus, berättar hur det ser ut när en person avlidit på ett sätt som gör en organdonation möjlig.

– Innan man börjar stannar hela operationslaget upp och har en tyst minut. För att markera att alla är medvetna om att det här är en avliden människa, vars sista vilja är att göra detta och att vi ska göra vårt yttersta för att förvalta det, säger hon.

I Sverige står bara omkring 1 650 000 svenskar med i donationsregistret, trots att runt 70 till 80 procent av befolkningen säger sig vara positiv till att donera.

Anna Forsberg tror att det dels grundar sig i en rädsla för att prata om döden, men även i ett antal missförstånd om hur organdonationer faktiskt går till.

– Ett missförstånd är att vi inte skulle gå all-in för att rädda livet på någon bara för att personen är en möjlig donator. Men idag har vi så tekniskt avancerad vård att det nästan är tvärt om. Att det snarare är en utmaning att få lov att dö, och att vi ibland intensivvårdar lite för mycket, säger hon.

Att läkarna inte ska vänta tills någon är död ”på riktigt” är ett annat missförstånd.

– Man är rädd för att dödsdiagnostiken inte går rätt till, och blandar ibland ihop hjärndöd med koma. Att vi skulle ta organ från någon som hade kunnat vakna upp efter några månader. Det gör vi inte, säger hon.

Inte alla som dör kan donera

Av alla de 90 000 som avlider i Sverige varje år är det bara ungefär 200 i snitt som kan bli donatorer, oavsett om de är med i donationsregistret eller inte. Det är nämligen bara personer som avlider i respirator på en intensivvårdsavdelning som kan donera sina organ.

När det inträffar, vilket innebär att hjärnans funktioner oåterkalleligt har fallit bort, ser det ut som att personen fortsätter att andas – men det är bara med respiratorns hjälp. Den avlidne kan också vara rosig om kinderna och varm i kroppen eftersom hjärtat fortsätter slå.

Det är detta glapp, att den avlidne inte ser avliden ut, som gör allt så känsligt och svårt. Anna Forsberg kallar det den ”varma döden”.

– Som en anhörig uttryckte det: ”Man ser liv, man hör liv, man känner liv. Liv som inte finns”, säger hon.

Kristdemokraternas partiledning har nyligen sagt att de vill ha ett obligatoriskt donationsregister från 18 års ålder, där de som inte vill vara med får avanmäla sig. Ett sådant system finns i Spanien, som har bland de högsta donationssiffrorna i Europa.

Anna Forsberg säger att det vore positivt med den typen av lagstiftning, men att det är minst lika viktigt att satsa på medvetenhet och kunskap. Både hos allmänheten, men även genom exempelvis kompetenshöjande temadagar under vårdpersonalens utbildning.

– Jag tror på att vädja till mänsklighetens bästa, att om jag dör på ett sånt sätt att jag kan bli donator så är det klart att jag ska dela med mig. Och att intensivvården är organiserad på ett sätt som gör att de hela tiden är på tå för att identifiera möjliga donatorer, eftersom de är så få, säger hon.