Mitt sista försök att intervjua James Watson floppade. Han var en av talarna på ett forskarmöte i Stockholm år 2012. Jag trängde mig på honom och försökte ställa några frågor medan han promenerade mot utgången. Jag kan inte minnas att han svarade, däremot att han viftade avvärjande med ena armen som om jag hade varit en fluga.

Några år tidigare hade han publicerat sina memoarer med titeln Avoid boring people: Lessons from a life in science. Uppenbarligen var jag i hans ögon inte bara tråkig utan också irriterande.

En annan bok han skrivit heter Den dubbla spiralen och kom ut på svenska år 1969. Det är en klassiker bland självbiografier från vetenskapens värld. Den handlar om genombrottet som ledde till att James Watson och hans kompis Francis Crick den 28 februari år 1953 stormade in på puben The Eagle i Cambridge och skrek att de hade upptäckt livets hemlighet.

De hade listat ut att det biologiska arvets molekyl är spiralformat, och att dess struktur skvallrar om hur dna-molekyler kopieras när celler delar sig. Upptäckten ledde till att amerikanen James Watson delade 1962 års Nobelpris i fysiologi eller medicin med britterna Francis Crick och Maurice Wilkins.

Det var en stor upptäckt, stor och vacker. Bakom alla levande organismernas ärftliga egenskaper som tänkare grubblat över i tusentals år finns en enkel molekyl. Och den rymmer ett tidigare okänt språk: den genetiska koden.

Som student i biokemisk teknologi på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm läste jag James Watsons underbara lärobok Molecular biology of the gene som i detalj beskriver hur genernas ärftliga information bokstavligt talat präglar allt liv.

Efter avslutade studier sadlade jag om och blev journalist. Som ny i yrket lyckades jag faktiskt få en intervju med James Watson i samband med att han år 2001 besökte Stockholm under firandet av Nobelprisets hundraårsjubileum. En av mina storögt fjantiga frågor var om han höll med dem som ansåg att upptäckten av dna-spiralen var det största som hänt inom biologin under det senaste seklet.

– Ja, det stämmer nog, sa James Watson.

Bara några månader tidigare hade det första utkastet till en fullständig avläsning av människans hela arvsmassa – det så kallade genomet – presenterats vid en presskonferens i Vita huset, ledd av USA:s dåvarande president Bill Clinton. James Watson var hoppfull om att det skulle ge nya möjligheter att bota sjukdomar som cancer och alzheimer. Samtidigt var han mycket kritisk mot alla försök att ta patent på mänsklig arvsmassa. Han drogs in i en offentlig pajkastning med genforskaren Craig Venter, ledare för en privatfinansierad satsning på att avläsa människans genom – och lär till och med ha kallat honom ”Hitler”.

James Watson har genom åren fått mycket kritik, bland annat för att han i boken Den dubbla spiralen spelade ner forskaren Rosalind Franklins betydelse. Rosalind Franklin studerade dna med så kallad röntgenkristallografi. En av bilderna hon framställde, foto 51, blev ledtråden som till slut gjorde att James Watson och Francis Crick kunde slå fast att dna-molekylen är spiralformad. Det var Rosalind Franklins chef Maurice Wilkins som gav dem foto 51 – utan att ens berätta det för henne.

En annan kritikstorm mot James Watson blossade upp efter publiceringen av Avoid boring people. I en intervju om boken med den brittiska tidningen The Sunday Times ska han ha sagt sig vara pessimistisk när det gäller Afrikas framtidsutsikter, eftersom ”alla våra sociala policys bygger på antagandet att deras intelligens är densamma som vår – medan alla tester säger: inte riktigt.” Det ledde bland annat till att han fick sparken från sitt jobb på Cold Spring Harbor Laboratory i USA.

James Watsons historia illustrerar tydligt att gott omdöme och vetenskaplig kreativitet inte nödvändigtvis går hand i hand. Han var helt klart en briljant forskare. I sina bästa stunder lyckades han tänka både nytt och rätt. Han lär också ha varit bra på att se och främja talang hos sina medarbetare, även kvinnliga. Samtidigt uttalade han sig ibland på ett sätt som sårade och skapade motsättningar. Under mina två mycket korta möten med James Watson lyckades jag såklart inte komma honom inpå livet. Trots det fick jag en känsla av att han var ungefär lika långt ifrån att vara varm och mysig som att vara tråkig.