Det är bara en svag kontur i gräset. Men Sara Wisén Saveca lägger genast märke till den. Någon har varit här och grävt.

– Jag blev totalt iskall. Hade några åtgärder planerats på platsen skulle jag ha vetat om det. När jag kikade närmare såg jag uppskvätt jord med kolbitar intill. Helvete, tänkte jag. Det här är inte bra!

Det är våren 2025. Arkeologen Sara Wisén Saveca vid Västerås museer guidar en grupp energiska skolbarn vid fornlämningsområdet Anundshög utanför staden när hon gör den omskakande upptäckten – mitt i den ena av två skeppssättningar. Lätt frånvarande lyckas hon avsluta guidningen, med en klump i bröstet.

Tillsammans med en kollega undersöker hon sedan gropen, som nödtorftigt täppts till. I den finns mer kol, och en liten bit bränt ben. I värsta fall har någon plundrat en grav mitt i den stora stenformationen. Någon som visste att där kan finnas fina fynd.

De båda arkeologerna söker vidare och hittar åtta gropar till, alla fint cirkelrunda och till synes gjorda med ett speciellt redskap. Medan besökarleden glesnar ringer arkeologerna sin chef på museet, som kontaktar länsstyrelse och polis. Under de närmaste dagarna hittas ytterligare drygt 80 gropar hittas senare.

En av Sveriges förnämsta vikingatida fornlämningar har utsatts för systematisk plundring.

Den ska snart följas av fler.

I luciatid 2025 meddelar Stiftelsen Upplandsmuseet att plundrare gett sig på en av kungshögarna i Gamla Uppsala, där cirka 60 gropar hittats. Två dagar senare upptäcks ett tjugotal gropar i ett fornlämningsområde nära Sigtunas föregångare Fornsigtuna. På kort tid har tre kända järnåldersmiljöer i Mälardalen vittjats på kanske oersättliga föremål.

Chefen för Västerås museer, Nina Eklöf, är förfärad över att platserna så kallt plundrats av människor med goda kunskaper. Hon befarar att det som upptäckts är toppen av ett isberg.

– Det är vårt gemensamma kulturarv de har gett sig på. Det är som att någon bryter sig in i ens vardagsrum. Troligen har de fått utdelning på sitt sökande eftersom de gått vidare. I värsta fall har alla viktiga vikingatida platser i Mälardalen plundrats.

Anundshög ligger i ett av landets fornlämningstätaste områden, Badelunda. Området kring högen avgränsades med en pålrad, precis som Gamla Uppsala, och var viktigt ända in i medeltiden. Här gick kungens eriksgata förbi och här hölls ting på gravhögen, som jämte Skalundahögen i Västergötland är den största i landet med sina 60 meter i diameter.

Arkeologen Andreas Hennius är ansvarig för Västerås museers forskning om Anundshög. Han förklarar att platsen är extremt viktig.

– I närheten finns bland annat fina båtgravar i Badelunda och i Tuna, med en av Sveriges guldrikaste gravar. Det är en enorm maktkoncentration redan i vendeltid, före vikingatiden. Det har berört människor att någon varit och grävt och tagit något. Och det har minskat platsens vetenskapliga värde, säger han.

Kort efter plundringen tog hembygdsrörelsen i Västmanland initiativ till ”fornvårdsfaddrar”, för att ideellt bevaka kulturmiljöer i länet. Ser man att något förändrats på en plats rapporteras det till länsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet, RAÄ, har skjutit till medel för uppföljningen.

Länsstyrelsen har också beslutat att området ska undersökas med metalldetektor för att få en uppfattning om vad plundrarna kan ha hittat. Om det finns järnskrot i marken som lämnats kvar tyder det på att plundrarna enbart grävt där de fått indikation på ädlare metaller. Det är något en erfaren sökare hör på detektorns signal.

Om benet i den första plundringsgropen kommer från människa eller djur är svårt att avgöra eftersom biten är för liten. Vad det är skulle avgöra om där låg en grav eller härd för matlagning. Grav är inte otroligt, då de ofta hittats i mitten av skeppssättningar.

Kolet i gropen har daterats till 550–600-tal. Det bekräftar tidigare dateringar, enligt Andreas Hennius.

– Det är en period av väldigt snabb tillväxt av makt och ekonomi i Mälardalen. Men vi vet inte alls lika mycket om Badelundaområdet som Gamla Uppsala. Det har till exempel inte hittats någon bosättning av rang som högen och skeppssättningarna kan knytas till. Men relationen mellan Gamla Uppsala och Anundshög vore jättespännande att utforska!

De tre plundringarna samlades i en gemensam polisutredning, vid enheten för kulturmiljöbrott på Nationella operativa avdelningen, Noa. Vid samma tid, i mitten av december, beslöt åklagare i Östergötland om förundersökning kring ytterligare en misstänkt plundring.

En privatperson hade slagit larm om att en man i början av november rört sig ganska obrytt med detektor på ett gravfält av riksintresse vid Tift utanför Linköping. Att använda metallsökare vid en fornlämning är förbjudet, men arkeologer kan få tillstånd av länsstyrelsen. Amatörer får enbart söka i samarbete med arkeologer.

Att mannen sökt i dagsljus tyder på att det inte finns någon koppling till de mer förslagna plundringarna i Mälardalen. Om händelsen utreds i samband med dem är oklart, Noa svarar inte på frågor om pågående utredningar.

Enheten för kulturmiljöbrott bildades 2016, sedan Rikskriminalen ersatts av Noa. Till att börja med hade den tre anställda, men uppger inte hur många de är nu. Trots att gängbrottsligheten slukar stora resurser har kulturmiljöbrott inte prioriterats ned, svarar polisen Forskning & framsteg per epost: ”Gruppen arbetar med de kulturarvsbrottsärenden som de har blivit tilldelade.” Det gäller även brott som begås av slarv eller okunskap, vilket är det vanligaste.

Som grova brott definieras de som utförts med uppsåt och förslagenhet, där ofta särskild utrustning använts. Det gäller också fornfynd av större värde eller omfattande förstörelse av fornminne. Till det senare hör exempelvis gravar som förstörs av skogsmaskiner.

Men det är svårt att utreda och få någon fälld för plundringar, vittnar åklagare om.

– Allmänt är det väldigt utmanande att utreda den här typen av händelser. De kan ske långt bort från bebyggelse, på platser som är oskyddade i många hänseenden, säger Reena Devgun, senior åklagare på Åklagarmyndighetens riksenhet mot internationell och organiserad brottslighet.

Fornminnesbrott kan ge dagsböter eller fängelse i sex månader, medan grovt fornminnesbrott straffas med upp till fyra års fängelse. För att polisen ska kunna få använda hemliga tvångsmedel som avlyssning måste åklagare göra gällande att straffvärdet är minst två år. Men det är svårt för antalet vägledande domar är väldigt få.

Bara två gånger har plundrare fått fängelse för grovt fornminnesbrott. 2012 fälldes tre plundrare för att nattetid ha tagit upp silverskatter på Gotland i flera års tid, och 2024 fälldes dykare som plundrat skeppsvrak i stor mängd kring Öland.

– Det vi ser nu är en relativt ny företeelse, att man ger sig på fasta fornlämningar på land med riksintresse. Brottsplatser som Anundshög går inte att läka, eller återställa. Vi kan ha gått miste om jättemycket, säger Reena Devgun.

Även om plundrarna inte hittat annat än bara spik och kapsyler är det ett brott att göra åverkan på fasta fornlämningar, framhåller hon.

Att stävja brott där det sällan finns vittnen kräver mer än bara hårdare straff och stora polisinsatser. Vid årsskiftet gick ämbetet ut med en skrivelse där auktionsfirmor och andra aktörer på antikvitetsmarknaden uppmanades att vara på sin vakt efter plundringarna.

Ett förebyggande arbete finns redan genom ett nationellt nätverk mot illegal handel med kulturföremål, där RAÄ, Unescorådet, åklagare, polis, Tullverket och olika museer ingår. De möts regelbundet och diskuterar  åtgärder, enligt modell som museet Vrak etablerat mot vrakplundring.

Nästa gång nätverket planerar att mötas är i samband med Sveriges museers vårmöte i mars. Enligt Rikard Sohlenius, verksamhetsutvecklare på RAÄ:s kulturmiljöavdelning, kommer de att ta upp bland annat plundring och metalldetektorfrågor.

2013 blev det tillåtet att använda metallsökare, men inte för att söka fornlämningar. Fem år senare chockhöjdes avgiften för att ansöka om tillstånd för att söka med detektor, och i dag ligger avgiften närmare tusenlappen oavsett om det beviljas eller ej. Många valde då att kringgå lagen och leta fornfynd med detektor utan att ha fått tillstånd. RAÄ gjorde 2023 en uppföljning av vad lagen fått för effekter, och någon ny uppföljning planeras inte med anledning av plundringarna enligt Rikard Sohlenius.

– Man måste alltid se över att reglerna fungerar. Man skulle kunna titta på hur antalet ansökningar har förändrats sedan de ändrades. Om man kunde jämföra med hur många detektorer som säljs misstänker jag att det skulle vara ganska stor skillnad.

Att människor letar fornfynd utan tillstånd betyder inte att de vill plundra, menar Rikard Sohlenius, utan kan bero på okunskap. I första hand vill RAÄ arbeta med mjuka styrmedel som information och stöd till länsstyrelserna, förklarar han.

En annan kritiserad förändring var att RAÄ år 2016 lade ut koordinaterna för alla Sveriges registrerade fornlämningar i appen Fornsök. Inga undantag gjordes för depåfynd, det vill säga skatter. Men att ompröva det beslutet är inte aktuellt.

– Det krävs en lagändring om vi ska undanhålla uppgifter. Men vi tycker det är bättre att informationen finns tillgänglig, det är ett politiskt mål att alla ska ha tillgång till våra kulturmiljöer. Och hur skulle vi välja ut vilka som ska dölja? frågar sig Rickard Sohlenius.

Han får medhåll av Stefan Lundblad, chef för Stiftelsen Upplandsmuseet som driver Gamla Uppsala museum. Marken i Gamla Uppsalaägs dock av Statens fastighetsverk, SFV, som ser över vilka eventuella åtgärder som kan behöva vidtas.

– Det bästa är att sådana här platser besöks, att människor håller utkik och ställer frågor om de ser någon som beter sig underligt. Som när jag guidade en grupp på en av storhögarna, då en besökare hojtade och undrade vad vi gjorde. Om platserna hålls hemliga är det större risk att de plundras. Nu blir folk upprörda. De bryr sig mycket om de här platserna, säger Stefan Lundblad.

Chefen för Sigtuna museum, Ted Hesselbom, anser också att det är viktigt med öppen tillgång till fasta fornlämningar.

– Det transparenta samhället är mycket värt, vi ska inte ha en stat som håller saker hemligt. Man borde i stället göra det besvärligare för marknaden. Det ska kosta för handlare som säljer plundrade föremål. Handlarna behöver oss i museivärlden, då vi är stora köpare av annat, som konst och kulturhistoriska föremål. Det är jätteviktigt att ha gemensamma värdegrunder.

Frestelsen att söka skatter kan bli stor för den som ser höga värderingar av gamla föremål i tv-program som Antikrundan. Det gäller även den med stort intresse för forna tider men utan kunskap om arkeologisk metod och forskning. Dessutom säljs metallsökare med namn som ”Bounty hunter” billigt på nätet, eller skänks bort som prenumerationspremier.

Att metalldetektorer hamnat i rampljuset är olyckligt, anser Sveriges metallsökarförening som har 320 medlemmar. De flesta letar skrot på badstränder eller vid evenemang som Sweden rock-festivalen, enligt ordföranden Frank Leverin.

– Vi fördömer all plundring. Man blir lika besviken varje gång, det förstör för oss och våra medlemmar. Vi tror att det är grovt kriminella som plundrar, inte hobbyamatörer som av misstag eller lättja går in på de här platserna, säger han.

Föreningen har utbildning för nya medlemmar där de får lära sig om Kulturmiljölagen och Hittegodslagen, om etik och moral. Den som inte följer reglerna blir avstängd, förklarar Frank Leverin.

Medlemmar deltar årligen i arkeologiska undersökningar i samarbete med Örebro länsmuseum och anlitas av arkeologen Martin Rundkvist. Föreningen har också varit i kontakt med bland annat Stiftelsen Upplandsmuseet.

– Vi föreslog att vi kan hjälpa till att förebygga plundringar genom att avsöka platser innan de plundras. Vi kan göra det organiserat ihop med arkeologerna, kanske på de allra mest exklusiva platserna, säger Frank Leverin.

De flesta arkeologer anser dock att ”plocka russinen ur kakan” inte är ett bra sätt att jobba på, då det ger fynd utan sammanhang om inte stora ytor samtidigt grävs ut.

En del arkeologer vill se strängare regler för metallsökare, museifolk efterlyser bättre information och press på handeln, medan historieintresserade höjer sina röster på sociala medier för skärpt bevakning och att spektakulära platser grävs ut. Politiskt sker mycket lite.

Riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna har motionerat om skärpta straff och frågat vad kulturminister Parisa Liljestrand tänker göra med anledning av plundringarna. Hon hänvisade till berörda myndigheters befintliga uppdrag och samverkan.

Några nya politiska initiativ är inte aktuella, uppger Regeringskansliet för Forskning & Framsteg. Inte heller har RAÄ fått nya instruktioner i det regleringsbrev för 2026 som regeringen skickade ut vid årsskiftet.

Vad plundringarna kommer att få för efterspel står därmed ännu skrivet i stjärnorna. Men att säkerheten kring våra kändaste fornlämningar kommer att stå i fokus för diskussionerna är inte en vågad gissning. Hotnivån mot kulturarvet har skruvats upp.