”Ge fler priser till kvinnliga forskare!”

Ojämlikheten mellan män och kvinnor i universitetsvärlden är väldokumenterad. Internationella studier visar att kvinnor tjänar mindre än män, att deras karriärvägar är trängre, och att de inte citeras lika ofta som sina manliga kollegor. Dessutom tilldelas kvinnor färre vetenskapliga priser än män.

Jag och mina kolleger vid Heinrich Heine-universitetet i Düsseldorf undersöker orsakerna till detta så kallade Gender Award Gap. Projektet är ett led i utvecklingen av ”prize studies”, ett fält som kartlägger olika funktioner av utmärkelser inom akademin; varför vissa forskare anses tillhöra frontlinjen (och inte andra med liknande meriter), och vilka faktorer som bidrar till att vissa pris bedöms vara särskilt prestigefyllda. För att analysera detta använder vi bland annat arkiv med nomineringar och juryutlåtanden, samt enkätundersökningar för att värdera prisers betydelser för forskare, universitet och medier.

Om vi begränsar oss till medicin, teknologi och naturvetenskap är statistiken tydlig. De mest ansedda priserna går till män. Tre belysande exempel: Endast två kvinnor, Maryan Mirzakhani och Maryna Viazovska, har hittills erhållit matematikens kronjuvel, Fieldsmedaljen som delades ut för första gången 1936. Inte mer än 7 procent av Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, fysik och kemi har sedan första prisutdelningen 1901 varit kvinnor. Och tittar vi på de största prisen inom Tyskland som Gottfried Wilhelm Leibniz-priset – ibland kallat ”tyska Nobelpriset”– så har under åren 2000 till 2020 endast vart femte pris tilldelats en kvinnlig forskare.

Vi har visserligen kunnat se att fler och fler kvinnliga pionjärer prisats sedan 1990-talet. Men ännu är en överväldigande majoritet av pristagarna män, särskilt vad gäller de viktigaste utmärkelserna. Är detta ett problem? Och om ja, hur kan det åtgärdas?

Inom vetenskapen är prestigefyllda priser ett slags valuta, inte bara när forskare söker anslag och nya tjänster utan också i mediala sammanhang. Få andra ”verktyg” är lika effektiva som medaljer för att synliggöra framstående forskare för yngre kollegor och en bred allmänhet. Frågan är dock om det kommer att förändras. Nya priser skjuter upp som svampar i jorden. Man kan fråga sig om utmärkelserna kommer att bibehålla sin relevans när inte ens specialister inom ett fält kan överblicka disciplinens priser.

Bara bland de medicinska sällskapen i Tyskland har vi kunnat räkna till mer än 1 500 priser som delas ut varje år!

En ganska ny trend vi kan se är att priser avsedda endast för kvinnor har instiftats. Idén bakom dem är berömlig, men inte särskilt effektiv. Som karaktären Belinda (Kristin Scott Thomas) säger i TV-serien Fleabag (Netflix) efter att hon tagit emot priset Best Woman in Business: ”Det är ghettoisering. Det är en underavdelning till framgång. Det är prisernas jävla barnbord.”

En annan invändning jag hört i debatter är att om vi bara avvaktar så kommer tids nog andelen kvinnliga pristagare att öka naturligt. Men samma argument finner vi i litteraturen också för femtio år sedan. Hur kan vi då i stället försöka överbrygga detta Gender Award Gap?

Vårt forskningsteam föreslår att stimulera till mångfald bland såväl jurymedlemmar som bland de forskare som bjuds in att nominera kandidater. Vi har också sett att en del prisstadgar har maxålder för prisaspiranter, och då rekommenderar jag att man ska ta hänsyn till akademisk ålder (och räkna in föräldraledighet) snarare än biologisk ålder. Då skulle mycket fler kvinnor kunna nomineras till priser för unga forskare, som så ofta är en språngbräda till större priser senare i karriären. Eftersom priser formar vetenskapliga förebilder för ungdomar och unga kollegor är det viktigt att de visar på diversitet och därmed stimulerar till nya framsteg inom forskningen.