Glömda offer för spanska sjukan lyfts fram

Hösten 1918 var dyster i Jämtland, spanska sjukan härjade svårt, och skördade fler dödsoffer än i de flesta andra delar av landet. Kyrkböckerna talar sitt tydliga språk, med ”spanska sjukan” och ”influenza” som vanliga dödsorsaker. Bland de döda fanns över 50 patienter vid mentalsjukhuset på Frösön, som privatforskaren Joel Nordkvist nu vill ge upprättelse. 

Att Joel Nordkvist, som är moderat politiker i Östersund, kom dem på spåren var en ren tillfällighet.

– Det var i slutet av mars när corona just hade brutit ut, och spanska sjukan kom på tal. En vän berättade att han jobbat på kyrkogården för 35 år sedan och fick flytta undan några gravstenar där det skulle anläggas en urnlund. Där var massgraven från spanska sjukan, säger Joel Nordkvist.

Historieintresserad som han är började Joel Nordkvist att forska i saken, som ytterst få visste något om. Varken internet, lokalhistoriker eller Frösöböcker kunde ge besked, inte ens lokaltidningen Östersundspostens arkiv. Men på Riksarkivet i Östersund hittade han registret över döda på det statliga mentalsjukhuset, dit patienter från mellersta Norrland togs in från 1915 till 1988.

– I september 1918 började intagna på kvinnoavdelningen att dö, i ”influensa” eller ”morbus hispanicus” som dödsorsakerna angavs. Dödstalen växte stadigt, och sedan kom smittan in även på manliga avdelningen. Men det märkliga var att begravningarna ökade från ett par om dagen till 14 stycken på en och samma dag, sedan 10 på en dag veckan efter.

Dödsfallen, begravningarna och patienternas hemorter noterades även i Frösö församlings ordinarie dödbok.

Debatt kring vad som varit känt

Sjukhusets verksamhetsberättelse nämner att en epidemi skördat många offer, men inget om att de lagts i en massgrav. Vid vägs ände gick Joel Nordkvist till lokalpressen och berättade. Det har lett till en debatt kring vad som varit allmänt känt och inte, och ifall det var frågan om en anonym massgrav eller ej.

Massbegravningar var inte ovanliga under spanska sjukans härjningar. Om sedan alla från hospitalet fick gravstenar, som tagits bort då gravrätten gick ut, eller om en del av dem hade fått ett gemensamt träkors, är svårt att säga i dag. Några stenar kan också ha rests i efterhand.

Under forskningens gång fick Joel Nordkvist kontakt med anhöriga, och ännu fler efter lokalpressens artiklar. I ett fall visste de anhöriga inget om var släktingen var begravd, i ett annat fall hade familjen först i fjol fått veta att släktingen varit på hospital och dött i spanska sjukan.

Kunskaper om virus fanns inte, så sjukhuset tog till en snabb lösning med massgrav när så många dog, gissar Joel Nordkvist.

– Dåtidens människosyn spelade säkert också in, det här var människor som inte räknades. Anonymisering var en viktig del av institutionsvården. Men vi behöver sätta ljus på psykvårdens historia om vi ska kunna utvärdera hur den fungerar i dag, säger han och hoppas på att akademisk forskning ska ge fler svar.

Mer forskning behövs om psykvårdens döda

Det var en ren tillfällighet att uppgifterna kom fram, tack vare muntlig tradition.

Eva Åhrén, verksamhetschef för Medicinsk historia och kulturarv vid Karolinska institutet, efterlyser mer forskning kring den institutionaliserade psykvårdens döda.

– Jag har själv sökt dokumentation angående just hur man har tagit hand om döda utan anhöriga på Stockholms sjukhus, men inte hittat så mycket. Det har forskats och forskas kring anstalter, men vad jag vet inget om specifikt de döda.

Platsen för massgraven har bekräftats av tidigare anställda i Frösö församling, vilken nu planerar ett minnesmärke.

//Artikeln har uppdaterats 17/11-2020.//