Gravmonument visar på maktkamp i Sverige
En ny elit i Västergötland utmanade den gamla aristokratin på 1100- och 1200-talen, när Sverige samlades under en central kungamakt i allians med kyrkan. Det visar en stor mängd gravmonument i landskapet
Bild: Robert Bernhoft, Vänermuseet/Anna Nyqvist Thorsson
En ny tid stod för dörren. Under 1100- och 1200-talen ersattes de enkla gamla träkyrkorna och mäktiga familjers gårdskyrkor av sockenkyrkor i sten av kontinentalt snitt. Kyrkan flyttade med påvedömets stöd fram sina positioner, och lierade sig med kungamakten. En modern kung skulle inte längre få sin legitimitet av mäktiga familjer utan från Gud.
Men alla ville inte vara med om den nya ordningen. Framför allt gjorde mäktiga storbönder i Västergötland motstånd. De höll fast vid den maktstruktur med lokala småhövdingar som byggts upp i generationer.
När man i resten av det framväxande Sverige valde att begrava sina döda i enkelt markerade gravar började västgötarna i stället bygga påkostade monument i sand- och kalksten. Arkeologen Anna Nykvist Thorsson har studerat över 600 gravmonument kring Vänern, med en övervägande tonvikt på och kring Västgötaslätten. Kombinerat med skriftliga källor pekar det på en delvis ny bild av hur maktkampen såg ut och vilka som var involverade.
Bild: Karta: Anneli Nitenberg, Anna Nyqvist Thorsson
– Det handlar inte bara om hur kyrkan och kungamakten flyttar fram sina positioner med biskopar och ärkebiskopar. Det fanns flera aktörer och kollektiv, som vi kan hitta genom att studera gravmonumenten. Grupper av ”uppkomlingar” som haft en lägre position i samhället såg en chans att göra sig gällande, säger hon.
Byggde gravmonument i gammal stil
De gamla storbönderna började bygga gravmonument i gammal stil. De inspirerades av ”tidigkristna gravmonument”, även kända som Eskilstunakistor efter en tidig fyndplats. De nya, som hon kallar ”flerdelade gravmonument”, byggdes med höga gavelstenar i var sin ände av en stensarkofag, allt utsmyckat med konstfulla ornament.
Mot detta ställdes en helt ny typ av gravar, också ovan mark, med så kallade liljestenar och stavkors. De var tvärtom mycket sparsmakade i sin form, med kortfattad information om den dödes namn. Det var ett nytt formspråk, som de flesta inte förstod – syftet var också att visa att den gravsatta tillhört en exklusiv krets med andra värderingar.
Båda typerna av monument byggdes i sand- eller kalksten, som var mycket dyrare än den vanliga gråstenen, och utformades av skickliga stenhuggare. ”Uppkomlingarna” var alltså inte fattiga, utan välbärgade bönder – men tillhörde inte dem som dominerade en bygd.
– Tidigare har det inte stått klart hur de här typerna av monument förhållit sig till varandra. En del har till exempel trott att de utvecklats ur varandra. Men ett resultat av min undersökning är att de uppförts under samma period, säger Anna Nykvist Thorsson.
En lång maktkamp
Monumenten visar alltså på två samtida grupper, inte att en grupp utvecklats ur en annan. Att det finns så många sådana monument i Västergötland, men inte i resten av det framväxande Sverige, visar på att det var en turbulent tid. En lång maktkamp mellan de så kallade sverkerska och erikska ätterna rasade, där de förstnämnda tog stöd av påvemakten, medan den erikska ättens makt vilade på den gamla aristokratin.
Det kan i sin tur förklara varför så få västgötska släkter kom att ingå den blivande högadeln. Den gamla aristokratin hamnade på efterkälken i riksbyggandet, medan ”uppkomlingarna” fann ett helt nytt sätt att göra sig gällande.
– Det fanns ett motstånd i Västergötland. Man kan tänka sig att kungamakten tyckte det var besvärligt att skapa allianser med västgötarna och valde att lämna dem därhän när de byggde maktapparaten, spekulerar Anna Nykvist Thorsson.
