Grisar petiga med maten visar glömt Linné-experiment

Redan i sin samtid blev Carl von Linné internationellt berömd för sitt arbete med att klassificera växter, djur och svampar. Det byggde bland annat på observationer under hans många resor. I Dalarna noterade han vid en rast att hästarna tuggade i sig en rad olika örter, men noga undvek andra. Det gav honom en idé att systematiskt undersöka vilka växter som våra stora husdjur åt, och vilka de undvek.

Tack vare sin ryktbarhet hade Linné möjlighet att sätta en mängd människor i arbete för att kartlägga hästarnas, kornas, grisarnas, fårens och getternas matvanor. Han skickade ut fem av sina många ”lärjungar” i landet, där de i sin tur anlitade studenter som matade djuren och förde protokoll över vad husdjuren åt.

Resultatet publicerades 1749 i hans elev Nils Hesselgrens avhandling Pan Svecicus, eller Den svenske Pan, komplett med alla protokoll med 2 325 noteringar om vad djuren åt av totalt 643 växtarter. Den skrevs på latin, som var brukligt på den tiden. Men nu har den översatts till svenska och analyserats.

Att någon tog sig an en sådan uppgift på 1700-talet är lite förvånande, tycker Håkan Rydin, som tolkat resultaten tillsammans med kollegan Bengt Carlsson, båda pensionerade forskare i växtekologi vid Uppsala universitet, och Camilla Björkman, pensionerad forskare i veterinärmedicin vid Sveriges lantbruksuniversitet.

– Forskningsfältet ekologi fanns inte på den tiden, och detta är kanske det första ekologiska experimentet. Det gjordes också på ett väldigt modernt sätt, med ett forskarlag bestående av lärjungar och deras studenter. Att arbetet publicerades med alla data ger också unikt underlag för att analysera resultaten, säger Håkan Rydin.

Även om arbetet gavs ut som en avhandling av Nils Hesselgren är det Carl von Linné som dikterat den för sin elev. Det var inte ovanligt att professorer gjorde så, och eleven fick den som en övning inför egna arbeten – ett sätt att lära sig forskarspråk och vad som förväntades av innehållet i en avhandling.

Håkan Rydin är förvånad över att varken Carl von Linné eller någon annan tycks ha intresserat sig nämnvärt för all data som samlats in. Det kan delvis förklaras av att avhandlingen skrevs 200 år innan man började använda statistik inom biologin.

– Att materialet inte granskats av någon visar bland annat påståendet att getter äter odört, som är giftigt för de andra djuren. Men ser man på data var det inte alls getterna, utan fåren! Det lämnas helt utan kommentar.

Analysen som nu gjorts visar att grisarna var mest petiga, och bara åt en tredjedel av de 204 arter som testades på alla djurslagen. Hästar åt 59 procent av arterna, kor 66 procent, får 82 procent och getter 85 procent. Att grisar var mest kinkiga kan bero på att de är allätare och inte lika intresserade av växtföda. Något överraskande var däremot bara hästar och kor duktiga på att undvika giftiga växter.

Avhandlingen var väl känd även internationellt på Linnés tid, men pionjärarbetet föll sedan i glömska. Linné gick vidare med andra järn som han ständigt hade i elden, medan Hesselgren lämnade den akademiska banan. Att hans avhandling nu återfunnits och översatts beror på en tillfällighet, i samband med en uppdatering av Uppsala universitets hemsida Linné online.

Översättningen av Leif Feltenius har getts ut av Svenska Linnésällskapet och analysen av Linnean Society i London.