Här återställer forskarna Borneos regnskog

Luften är så varmfuktig att inandning och utandning känns likadan i näsborrarna. Här vid Kinabatanganfloden på malaysiska Borneo är klimatet som ett växthus året runt, så plantskolan framför oss behöver inga glasväggar. Det räcker med ett  plastnät som tak för att dämpa den starkaste solen. Bevarandebiologen Nur Syazana Fatinah visar runt bland raderna av krukor med små skott av fikusar, durianträd, kratomträd och många andra som saknar svenska namn.

– Alla frön kommer från gamla skogar häromkring. Vi samlar in frukter som får ligga och ruttna i solen så att fröna mognar. Det kan lukta ganska starkt här ibland, förklarar hon.

Nur Syazana Fatinah är anställd av Kopel, ett kooperativ som jobbar med ekoturism och återställning av skog, och som drivs av fyra byar längs floden. Hon är uppvuxen i en av de andra byarna, och är en av få här som har läst på universitet och sedan återvänt hem. ”Syazana är vårt uppslagsverk”, sade gubbarna på byns café för en stund sedan. Hon är född 1998, ett av de fruktade torrår då många miljoner hektar skog stod i lågor på Borneo.

Syazanas kollega Saidal Bin Udin, kallad Sai, berättar att han var tolv år när branden rasade och han hjälpte sin far att försöka rädda familjens odlingar. Marken häromkring består av flera meter tjocka torvlager och när elden tog sig ner i torven kunde den krypa fram obemärkt under jorden, tills markytan var så underminerad att människor plötsligt föll rakt igenom, ner i ett eldhav.  

– Många dog. Det var väldigt rökigt och varmt, säger Sai.

Det är förmodligen ingen överdrift. Sai beskriver branden med något som påminner om norrbottnisk korthuggenhet. Enligt Lonely planets guidebok sätter borneaner en ära i att inte brusa upp och bli upprörda. Kanske skulle de kunna kallas tropikernas norrbottningar.  

När röken skingrades efter många veckors kamp låg byarna längs floden inte längre inbäddade i grönska, utan husen stod på svartbrända fält. Ett par år före branden hade byborna börjat planera för ekoturism. Nu kändes allt hopplöst, men de bestämde sig för att hålla fast vid planen och fick ett första bidrag från den norska delen av Världsnaturfonden, WWF, för att börja återplantera skogen. Numera finansieras projektet framför allt av malaysiska skogsministeriet, men bykooperativet sköter planering och plantering.

Nur Syazana Fatinah plockar upp en kruka och presenterar plantan som bongkol. Den ser inte ut som mycket mer än en liten tufsig fikus, men hon talar om den med stor respekt. Bongkol är en stark växt, förklarar hon, och det behövs här, eftersom floden plötsligt kan stiga flera meter, högt över topparna på de unga träden.

– Det är också en av makakernas favoritträd. De kommer ibland in i plantskolan och äter, men bongkolplantorna klarar det.

Hon berättar om ett år när översvämningen var värre än vanligt, när vattnet nådde upp till taken, fastän alla hus är byggda på pålar. I dag ser floden grönbrunt beskedlig ut och den är enda vägen till de pågående planteringarna. I en smal båt med aktersnurra passerar vi stränder där grönskan hela tiden häver sig fram i nya skeppbrottsliknande former, med lianer som hänger ner i vattnet. På ena sidan ligger ett naturreservat där vissa delar klarade sig undan branden 1998, förklarar Nur Syazana Fatinah. Väl framme sker ilandstigningen genom att köra båten rakt in i den leriga stranden med sådan fart att fören fastnar. Sedan gäller det att få tag om en rot och klänga sig upp för en såphal lerslänt. Väl uppe är det nästan ofattbart hur Syazanas slöja kan vara så oklanderligt oskrynklig. Byxorna är glänsande rena ända ner till de röda knähöga igelstrumporna som ska stoppa iglar från att ta sig in i glipan mellan stövlar och byxor.

Träden innanför strandremsan är smala och stripigt gräs brer ut sig i stora gläntor, men skogen låter fortfarande som en regnskog. Cikadorna skapar svirrande grundtoner som av tusen vattenspridare, och ovanför dem hörs fåglar som bulbyler och skrattrastar. Syazana tänder ett par rökelsepinnar mot myggen innan vi går vidare till Kopel:s pågående plantering. Hon visar en mörk rand i barken på de stora träden – så högt upp gick vattnet förra året, en bit ovanför våra huvuden. Småträden stod långt under ytan men de är inhemska och ska tåla sådant. Däremot har de svårare att klara konkurrensen från gräs och lianer, som får fart på de öppna ytorna när skogens skyddande skugga är borta.

– Om vi bara lämnar marken åt sitt öde efter en hård brand blir det mest gräs och buskar som kommer upp, förklarar Syazana.

Hon gräver ett ett hål och sätter ner den lilla bongkolplantan med vana händer.

– Att plantera ett träd är enkelt men att skapa en skog är svårare, konstaterar hon och hugger bort slingerväxter från plantorna runtom med machete. En sådan rensning kommer att behöva göras varje månad kring det nya bongkolträdet under åtminstone ett halvår. Först efter tre-fyra år, när träden är omkring fem meter, klarar de sig helt utan rensning.

Vi följer floden lite nedströms till en tio år gammal plantering där träden redan är höga som i en fullvuxen svensk skog. De är stora nog för att orangutanger ska kunna bygga bo, förklarar Nur Syazana Fatinah. Förra året såg hon flera karakteristiska bon av flätade grenar uppe i träden här. Övergivna, eftersom orangutanger gör ett nytt bo av varje kväll för att undvika rovdjur som pytonormar och trädleoparder, men bona visar att skogen redan fyller en funktion för ”människan från skogen” som orangutangens namn betyder. Dock bara som genomfarts- och övernattningsskog. Orangutangerna hittar inte mycket mat här eftersom fruktträden fortfarande är få. Ett skogsbygge måste börja med pionjärträden, de som klarar att ta sig upp i det hårda solskenet. När de har bildat ett skuggande krontak kan sekundärträden börja växa och dit hör alla träd med stora ätliga frukter. Syazana ser fram emot att börja sätta fikonträd och durianträd. De kommer att locka till sig apor och näshornsfåglar, som sedan kommer att hjälpa till att sprida frön. Då kommer skogens återställning att accelerera och snurra på mer av sig själv.

Längs vägen mot en ny skog finns inte bara biologiska hinder att ta sig förbi. Syazana pekar ut ett öppet område intill ”orangutangernas övernattningsskog”. Här hade Kopel gjort en lyckad återplantering men för fyra år sedan dök ett kinesiskt oljepalmsföretag upp och högg ner en stor del av träden för att i stället sätta oljepalmer. Efter en lång domstolsprocess har företaget fått betala ersättning till Kopel, men bara för värdet av plantorna och ingenting för allt jobb de lagt ner.

Både oljepalmer och fruktträd växer ovanligt bra på torvmarkerna längs Kinabatanganfloden. Det är en varmfuktig kittel av liv, och här finns några av Borneos tätaste populationer av orangutanger, näsapor och elefanter. Både näsapor och borneoelefanter klassas som starkt hotade på den internationella rödlistan, och finns ingen annanstans än på Borneo. När skogarna krymper måste elefanterna ge sig ut på oljepalmsplantagen där de ställer till stor skada och riskerar att bli dödade.

Nur Syazana Fatinah pekar på en brandstege av rep som går över floden. Den är uppsatt som en bro för apor, för att de ska kunna hitta tillräckligt med mat trots att skogarna är fragmenterade. Fortfarande hörs ibland gibbonapornas sång i gryningen, som silverljust glidande ekon i helt egna skalor. Men gibbonerna finns bara kvar i några få större skogsfläckar längs Kinabatanganfloden. Även om många små fläckar ser ut som perfekta miljöer är de för små för att aporna ska klara sig där på sikt.

– Det är precis samma mekanismer som vi kan se i Sverige. När fläckarna av lämplig livsmiljö krymper till en kritisk nivå försvinner arterna, säger Karl-Olof Bergman som forskar i bevarandeekologi vid Linköpings universitet. Hans fokus är fjärilar i östgötska hagmarker, men han har lätt att översätta principerna till orangutanger omgivna av oljepalmsplantager eftersom han har varit på Borneo flera gånger och besökt flera återplanteringsprojekt, bland annat Kopel.

Det kan verka enkelt att samla in frön, dra upp plantor och sätta ut dem, men för att återplanteringsprojekt ska lyckas krävs gedigna och lokala kunskaper, enligt Karl-Olof Bergman.

– Kopel är ett bra exempel, där lokalbefolkningen har fått styra återplanteringen under lång tid och använder många olika trädslag.

Hittills har de använt 26 arter och jobbar med att få in ännu fler. Medianvärdet av trädarter som används i sydostasiatiska återplanteringsprojekt är inte mer än tre, enligt Ulrik Ilstedt som forskar i skogsekologi vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Umeå. Han ansvarar för uppföljningen av ett av världens största tropiska restaureringsprojekt, Så ett frö (Sow a seed), omkring tio mil söder om Kopel, där 92 olika trädarter har använts.

Även detta projekt startade efter brandåret 1998, som ett samarbete mellan SLU, Ikea och flera lokala universitet och myndigheter. Dock hade det mesta av skogen här brunnit under ett tidigare torrår, 1983, och när restaureringen startade 15 år senare såg delar av området ut att ha fastnat i ett stadium med nästan bara gräs, ormbunkar och klängväxter. De bildade ett mörkt, ogenomträngligt täcke, som små plantor och frön hade svårt att ta sig upp igenom. På några ställen etablerades snabbväxande pionjärträd , det vill säga solälskande träd som är först på plats på öppna ytor. Däremot fanns i stort sett inga frön eller småträd av de arter som skulle bli de riktiga giganterna – de som kan bli upp till 100 meter höga. När de kortlivade pionjärträden började blåsa omkull var risken stor att klängväxterna skulle inta scenen istället. Forskarna som såg detta var osäkra på om det någonsin skulle gå att få tillbaka skogen.

– Då var den allmänna bilden att när en regnskog är borta så är marken förstörd för alltid. Nu vet vi att det inte stämmer, säger Ulrik Ilstedt.

Nästa år, 2025, beräknas planteringen vara klar på hela området, 185 kvadratkilometer, vilket är ungefär lika stort som som Stockholms kommun. I stort sett allt skulle ha varit oljepalmsplantage i dag om det inte hade varit för Så ett frö, enligt Ulrik Ilstedt. Nu är det i stället ett myller av högvuxna jätteträd, slingrande lianer och ropande näshornsfåglar – sinnebilden av en tropisk regnskog. Djurlivet liknar det som finns i omgivande reservat, med både orangutanger, elefanter och observationer av alla Borneos fem vilda kattdjur.

Men det kommer att ta betydligt längre tid innan ekosystemet verkligen är tillbaka till något som kan kallas en naturlig skog, med hela mångfalden av jätteträd och arter som fanns där tidigare, enligt Ulrik Ilstedt.

– Det är svårt att säga hur lång tid det tar eftersom vi inte har så mycket data att utgå ifrån men det handlar om kanske hundra år, eller mer, innan vi har fått tillbaka de största träden – som är väldigt betydelsfulla för både mängden och rikedomen av andra arter.

Tidigare i år publicerade han och några kollegor en vetenskaplig artikel om lärdomarna av 25 års arbete. En av dessa lärdomar är något som också syntes i återplanteringen vid Kinabatanganfloden: Växtkraften i tropiska skogar är förbluffande, men det är också kraften i klängväxterna, som kan kväva de träd som inte får aktiv hjälp av till exempel en machete.

Att återbeskoga det stora, bitvis väglösa, området har varit ett enormt arbete. Många av träden har stora tunga frön, exempelvis det eftertraktade och hotade järnvedsträdet, vars frukter liknar handgranater som faller rakt ner under moderträdet. En av frågorna som forskarna har ställt sig är om det har varit kostnadseffektivt att att plocka frön, plantera och vårda träden. Var plantskolan med plats för en halv miljon krukor nödvändig eller hade skogen kunnat återkolonisera sig själv med mindre assistans?

Svaret är att det beror på om den gamla skogen är helt jämnad med marken eller om det finns träd kvar. I de områden som har nära till en skogskant eller där många träd står kvar hade skogen kunnat återvända utan plantering, även om det hade tagit lite längre tid. Däremot på ytor utan, eller med få äldre träd, verkar plantering, gräsröjning och lianröjning ha varit helt nödvändig för att träden ska ta sig upp under överskådlig tid. Några sådana områden fick sköta sig själva, berättar Ulrik Ilstedt, och i dag, 40 år efter branden, domineras de fortfarande av klängväxter.

En annan lärdom är vikten av att använda många lokala trädarter. På Borneo finns omkring 3 000 olika träd och de är grunden för den stora mångfalden av andra växter, svampar och djur. Petter Axelsson som också är forskare vid SLU har studerat skalbaggar på planterade träd, och sett att det krävs åtminstone ett 50-tal olika trädarter för att större delen av skalbaggssamhällena ska finnas kvar på en plats. Troligen behövs ännu fler trädarter när större arealer restaureras.

 – Om målet är att återställa en rik biologisk mångfald måste trädarterna vara många och lokala, säger Petter Axelsson.

Han lägger till att även för andra värden, som kollagring och högt ekonomiskt timmervärde, behövs arter som har kompletterande egenskaper. Dessutom är system med få arter mer känsliga för sjukdomar och andra skador.

– Ett högt artantal blir också en försäkring mot klimatförändringarnas konsekvenser. Olika individer och arter är olika bra på att stå emot till exempel torka eller skadegörare så med större variation ökar sannolikheten att vi har några arter som passar de nya förutsättningarna. Vi vet inte exakt hur klimatet kommer att bli och därför är det viktigt att “inte lägga alla ägg i samma korg”.

Själva skogsrestaureringen har motverkat klimatförändring. Under de 25 år som har gått sedan projektet startade har den återställda skogen hunnit ackumulera omkring 110 ton kol per hektar, enligt forskarnas uppföljningar. Om området i stället hade planterats med oljepalm skulle koldioxidutsläppen ha blivit drygt 8 miljoner ton högre, vilket motsvarar nästan en miljon medelsvenskars samlade koldioxidutsläpp per år. 

Forskargruppen på SLU följt flera andra återplanteringsprojekt på Borneo som misslyckats med att skapa fungerande skogsekosystem. Orsaker till misslyckandena är dels att för få arter använts, vilket gör skogarna sårbara, dels att man ofta inte följer träden under tillräckligt lång tid och håller undan konkurrensen, och dels att projekten inte är lokalt förankrade. Bristen på förankring kan stjälpa på flera sätt, framför allt genom brist på lokal kunskap och genom att planteringarna kan skövlas utan att någon tar dem i försvar. Sammantaget tycker Ulrik Ilstedt att lärdomarna från Så ett frö är hoppingivande, men mycket återstår fortfarande att se och lära.

– Det är jättebra att vi har kunnat följa det här i 20–25 år. Det är unikt, men det mest intressanta är nog ändå hur skogen kommer att utvecklas under de kommande 20 åren.

I februari 2025 kommer Så ett frö officiellt att avslutas, men forskarna hoppas att restaureringsprojektet ska omvandlas till ett kunskapscentrum för framtida återbeskogning.

I Malaysia lovade regeringen 2018 att ingen mer regnskog skulle avverkas och ersättas med palmoljeplantager. Detta löfte har landet inte helt kunnat leva upp till men skövlingen av regnskog har minskat här under de senaste åren, enligt Global Forest Watch. Samtidigt ökar intresset för att odla eukalyptus och andra snabbväxande träd på marker som är förstörda av tidigare avverkningar och bränder.

– Nyligen avsattes 4 000 kvadratkilometer för odling av snabbväxande trädslag i Sabah-provinsen. Där hoppas vi att lärdomarna från Så ett frö kan komma till användning. Det kan handla om hur man använder inhemska trädslag, och hur man kan restaurera en varierad skog där man sedan skulle kunna bedriva ett hänsynsfullt skogsbruk, säger Ulrik Ilstedt.

Så ett frö-projektet har kostat omkring 100 miljoner under 25 års tid. Pengar som till största delen kommer från Ikea. Det är mycket pengar, men det är billigt om man jämför med kostnaden per hektar för vanligt svenskt skogsbruk, enligt Ulrik Ilstedt. Vid restaurering på Borneo får man tillbaka ett större värde för samma pengar i form av tillväxt, kolinlagring och framför allt biodiversitet, summerar han. 

– Våra barnbarn kommer att tacka oss, säger Saidal Bin Udin vid Kinabatanganfloden. Orden känns aningen slitna, men de får ny tyngd här i ”tropikernas Norrbotten”, när de kommer från någon som har varit med och kämpat handgripligen mot rasande skogsbrand och sedan återuppbyggt ny skog, planta för planta, år efter år.