Här bärgas järnet från 1500-talet

När ett fartyg fullastat med järn sjönk utanför Dalarö söder om Stockholm för nära 500 år sedan gick stora exportvärden förlorade i den handel som rikets välstånd vilade på. Lasten var minst hundra tunnor osmundar, små klumpar av handelsjärn, och på väg till den europeiska marknaden.

Nu har den första tunnan bärgats och samtidigt gick startskottet för mer grundlig forskning kring den medeltida järnexporten och handeln kring Östersjön.

– Det är en mycket viktig pusselbit, vi har aldrig tidigare haft ett fat fullt med osmundar. Vi har inte ens vetat hur tunnorna sett ut eftersom vi bara läst om dem i skriftliga källor, säger Catarina Karlsson, forskningsledare på järn- och stålindustrins branschorganisation Jernkontoret.

Tidigare har osmundar bara samlats in arkeologiskt på land.

– Därnere finns en hel bank av kunskap som väntar på att analyseras, säger Catarina Karlsson.

Tillsammans med museet Vrak driver Jernkontoret projektet Östersjön som järnmarknad som startades efter att Osmundvraket hittades 2017. Det finns också ett internationellt nätverk kring metallhandeln på Östersjön.

Att man nu får tillgång till inte bara osmundarna, utan även kunskap om hur de lagrats och fraktats innebär att en mängd nya forskningsfrågor kan ställas.

– Man har hittat liknande tunnor på andra ställen kring Östersjön. Det är som att plocka svamp – hittar man en ser man fler och fler. Det är en boll som satts i rullning, säger Catarina Karlsson.

Osmundarna är klumpar av smidbart järn, formade för handel. De användes från 1200- till 1600-talet. Men det betyder inte att de hade ett standardformat.

– Det är nästan tvärtom. Osmundar nämns första gången i England på 1200-talet. Men hittills har vi kunnat konstatera att materialet inte är särskilt enhetligt. Det väcker nya frågor om vad människor hade för uppfattning om vad de fick när de köpte en tunna osmund.

Redan ombord på vraket, som även hade osmundarnas efterträdare stångjärn i lasten, kunde forskarna se skillnader i osmundarnas kvalitet, enligt marinarkeolog Jim Hansson vid Vrak som ledde bärgningen av tunnan.

– Man ser att de skiljer sig i sammansättningen, stångjärnen är mer homogena. Vi vet inte om osmundarna kommer från samma smältning eller om de packats ihop från olika ställen så nu ska bland annat deras kvalitet och vikt analyseras, säger han.

Tunnorna har en annurlunda konstruktion, med ”hack” på laggarnas insida.

– Det ser nästan ut som att de är vikbara. Kanske skulle man kunna öppna en lucka och se innehållet. Det kom en lag 1450 om att man måste visa innehållet i osmundtunnor, för att stävja smuggling säger Jim Hansson.

Handeln med osmundar avspeglar en förändring i samhället med bland annat ökad befolkning och större behov av järn, resonerar Catarina Karlsson. Det var en bulkvara för handel med stora kvantiteter, som förutsatte en penningbaserad ekonomi. Handeln började i Bergslagen, och järnet forslades via åar och andra transportleder till hamnar i Mälaren för vidare transport till Stockholm.

Vilka gruvor eller trakter järnet kommer ifrån kan inte avgöras med dagens analyser. Osmundar framställdes framför allt i masugnar, vilka kom i stor skala på 1200-talet. Men kanske kunde de även framställas även i blästugnar, där järn smältes fram ur krossad malm i ugnar i marken.