Hemligheter gav liv åt Frimurarorden

Låt säga att det i slutet av denna text finns en hemlighet som ingen på denna jord tidigare fått höra. Blir du nyfiken?

Det är i sådana fall inte konstigt, och just hemligheternas kraft är ett centralt tema i en ny avhandling om Frimurarordens arkiv av litteraturvetaren Tim Berndtsson vid Uppsala universitet. Perioden han studerat är den andra hälften av 1700-talet.

– I avhandlingen visar jag hur upptaget det tidigmoderna samhället var med just bevarande och att arkiven spelade en stor roll i det. Under samma period hade hemliga sällskap som Frimurarorden sin kulturella storhetstid, och ställde frågorna om bevarande och historieskrivande på sin spets.

Under fem år besökte Tim Berndtsson arkiv i Köpenhamn, Berlin och Haag. Han besökte även Svenska Frimurare Ordens Arkiv och Bibliotek på Nybrokajen i Stockholm.

I arkiven har frimurarna sparat allt från restaurangnotor till initiationsritualer, minutiöst och metodiskt genom århundradena. Men Tim Berndtssons ingång i materialet skiljer sig från mycket annan historisk forskning.

– Ett bra exempel är att frimurarna skrev protokoll om allt. Den traditionella historikern hade frågat sig vilka som var med på mötet, och vilka beslut som togs. Min fråga har snarare varit: Varför i hela friden skulle de ha protokoll från första början? Vilken funktion fyllde de, och varför ville frimurarna att de bevarades?

Han drar slutsatsen att arkiven dels haft en praktisk funktion i att hålla ordning och skapa kontinuitet inom organisationen över tid. Men arkiven kastade även en slöja av mystik och gåtfullhet över orden – inte minst gentemot medlemmarna, som invigdes i nya ”djupa sanningar” när de klättrade i rang.

– Hemlighetsbyggandet gjorde att det uppstod en slags ”svindel” inom orden. Vad är egentligen den innersta nivån? Eftersom det finns hemligheter, vet jag då allt? Finns det saker som till och med varit hemliga nog att inte skrivas ned? 

Att frimurarna satt inne på hemligheter fick allmänheten att fantisera om vad som kunde finnas i arkiven. Det ökade sannolikt nyfikenheten och intresset hos många för att få bli invalda i orden.

Men även om ordet ”hemlighet” är vanligt i frimurarnas dokument fann Tim Berndtsson att det mest intressanta var praktikerna kring hemlighållandet i sig – inte själva innehållet.

– När jag först hittade dokument stämplade med saker som ”Hemlig promemoria” tänkte jag ”Wow, nu får jag en riktig hemlighet!”. Men sedan insåg jag hur många sådana dokument det faktiskt fanns.

Mycket tyder på att hemlighetsmakeriet varit avsiktligt.

– Någonting som framgår i materialet är hur mycket Frimurarna tänkte på vad de själva var, och hur intresserade de var av att bidra till sin historieskrivning och bli ett historiskt objekt.

Även om hemligheter och mystiska arkiv gav livskraft åt sällskapen kunde de också slå fel. Det blev tydligt under andra världskriget när arkiven hamnade i händerna på nazisterna, som var besatta av tanken på en konspiration kopplad till frimurarna.

– De använde frimurarnas egna arkiv och ordens förhöjda påstående om sig själva som bevis på sammansvärjningen – till exempel formuleringar som ”Vi är ett världsomspännande brödraskap”, som frimurarna menat som någonting positivt. En viktig poäng är att arkiv alltid tolkas av någon.

Konspirationsteorier om slutna ordenssällskap lever kvar än i dag, inte minst kring Frimurarorden som fortfarande är aktiv. Förklaringen är hemligheternas inneboende förmåga att stimulera fantasi och kreativitet, menar Tim Berndtsson.

– Ända sedan 1700-talet har man pekat på historiska händelser och sagt att det ”måste vara frimurarnas verk”. Varför? För att de har hemligheter för sig! Sådana tankar erbjuder enkla svar och förklaringar som blir mer lockande i takt med att världen blir mer komplex, en process som i hög grad började redan på 1700-talet.