Hopp och besvikelse inför toppmötet om biologisk mångfald: ”Det borde bli uppror!”

Drygt 190 av världens länder har skrivit under Konventionen om biologisk mångfald som antogs i Rio de Janeiro 1992. Vid COP 15 i Montréal för två år sedan fick länderna i läxa inför nästa möte att ta fram nationella strategier för hur man ska nå de uppdaterade målen, som bland annat innebär att en tredjedel av världens natur ska skyddas.

Nu står det klart att bara 31 länder har lämnat in någon strategi. Sverige hör till de ytterligare 100 länder som har lämnat in nationella mål.

– Det Sverige har gjort är bara en redovisning av existerande mål och hur de relaterar till ramverket. Inte någon plan för ”så här når vi målen”, säger Torbjörn Ebenhard som är forskningsledare på Centrum för biologisk mångfald i Uppsala och förhandlade på EU-nivå vid COP 15 i Montréal.

Var det ett omöjligt uppdrag eller har det inte prioriterats tillräckligt?

– Lite både och. Det var kort tid med tanke på hur saker ska ut på remiss och prövas av olika instanser. Å andra sidan har vi inte sett några ambitioner från regeringen att göra särskilt mycket på det här området, säger han.

Torbjörn Ebenhard tycker att det blir intressant att höra hur delegaterna på COP 16 kommer att förhålla sig till att de flesta länder inte har gjort vad de skulle.

– Det borde bli uppror, men det kan också bli en samstämmighet om att det var ett orimligt mål. Jag hoppas att de som är där som observatörer för ett himla liv!

Sveriges chefsförhandlare Charlotta Sörqvist på plats i Cali, där COP 16 hålls i Colombia, tycker inte att det ligger besvikelse i luften, utan snarare engagemang.

– Dagarna före COP:en är helt vikta åt genomförande och det är spännande att höra länder från hela världen berätta om hur de arbetar.

Något som skiljer sig från tidigare möten är uppmärksamheten från omvärlden, tycker hon.

– Klimatfrågan har fått enormt genomslag inom privat sektor, och nu växer sig intresset även för biologisk mångfald allt starkare. På COP 16 kommer det vara ett enormt intresse från finansiell sektor, företag och banker. Det är jätteroligt att Svenskt näringsliv, Business Sweden och flera stora svenska företag kommer att vara på plats.

Som en av den närmaste veckans viktigaste frågor pekar Charlotte Sörqvist ut det så kallade övervakningsramverket – mötet ska besluta om uppdaterade indikatorer för hur arbetet mot målen ska följas. För att se om åtgärder som genomförs får effekt.

Ett sådant exempel är rödlisteindex, som visar hur hotgraden för arter på den globala rödlistan varierar över tid. Hittills har denna hotgrad ökat för varje år, och för att nå målen behöver den trenden brytas.

En annan viktig förhandlingsfråga som Charlotta Sörqvist pekar på är att besluta om ett nytt arbetsprogram för att stärka urfolk och lokalsamhällens roll i konventionsarbetet, och att skapa ett permanent organ för detta. Konventionen om biologisk mångfald var tidig med att uppmärksamma vikten av traditionella, lokala kunskaper och metoder i bevarandet av biologisk mångfald. En stor del av världens åsterstående områden med intakt biologisk mångfald bebos av urfolk och lokala samhällen.

När målet om att skydda 30 procent av jordens landareal från exploatering antogs i Montréal för två år sedan blev många urfolksrepresentanter oroade för vad det skulle innebära för människor som bor i de här områdena, enligt Pernilla Malmer vid Stockholm Resilience Centre, som också ingår i den svenska delegationen på COP 16 i Colombia.

– I många av världens länder går det fortfarande till så att man slänger ut dem som bor i ett nytt skyddat område. I Kenya finns till exempel en gammal lag från kolonialtiden som innebär att om man skyddar ett område kan det inte bo några människor där. Den här lagen är inte förenlig med Kenyas konstitution från 2010 men myndigheterna fortsätter att tillämpa den, berättar hon.

I det nya arbetsprogrammet ska man komma överens om formuleringar för hur urfolkens rätt att förvalta de skyddade områdena ska erkännas.

Hur ligger Sverige till här?

– Ett gott exempel är Laponia, där har vi gemensam förvaltning och samebyarna har halva mandatet.

Skulle det göra skillnad ur svenskt perspektiv om förslaget skulle antas som det står nu, om urfolks rätt att förvalta skyddade områden?

Enligt Sveriges konsultationsordning med samerna måste samer konsulteras i alla frågor som berör dem, men det följs fortfarande inte alltid. Vi måste börja tillämpa det tydligare, bland annat i när det gäller nya skyddade områden, säger Pernilla Malmer.

Om Sverige ska nå konventionens mål om 30 procent skyddad natur återstår en hel del arbete med just nya skyddade områden, som i nuläget ligger på 17 procent.

Mest akut just nu för att bevara svensk biologisk mångfald är att stoppa avverkning av kontinuitetsskogar, det vill säga skogar som aldrig har kalavverkats, enligt Torbjörn Ebenhard.
– Det klokaste och billigaste är att bevara i stället för att förstöra och sedan försöka restaurera.