Hur sörjer man en anhörig som frysts ned efter döden?

James Arrowood, 49, har på sig en blå pikétröja med företagslogotypen Alcor på vänstra bröstet. Han ser ut att vara frisk och vältränad men förklarar att han förväntar sig ett kort liv.

– Femtio år den tekniska livslängden för mig, säger han med något som liknar ett skratt.

James Arrowood är vd för Alcor Life Extension Foundation som grundades år 1972. Den icke vinstdrivande stiftelsen erbjuder sina kunder nedfrysning efter döden i väntan på att ny teknik ska göra det möjligt för dem att återuppstå.

Tekniken får mig att grubba över detta med att sörja. Som de flesta besöker jag ibland platser där anhöriga ligger begravda. Där upplever jag fina minnen, men också känslan av döden som ett orubbligt faktum. Hur skulle det vara att i stället ha någon nära anhörig liggande i en ståltank fylld med flytande kväve i väntan på återuppståndelsen?

Alcor Life Extension Foundation har en anläggning i Arizona, USA, med frystankar som rymmer kvarlevor från omkring 270 individer, antingen hela kroppar eller bara huvuden. James Arrowood är verksamhetens högsta chef sedan ett och ett halvt år tillbaka. Vi träffas vid ett seminarium om kryonik i Stockholm. I en skara av filosofer, jurister, biologer och andra experter är han den enda som tjänar sitt uppehälle på att långtidslagra frysta människokroppar. För egen del planerar han att bara låta frysa sitt huvud.

– Kroppen är inte mycket att hoppas på, säger han.

Han har en ärftlig bindvävssjukdom som hittills tvingat honom att genomgå fem större operationer. Därför hoppas han att det någon gång i framtiden blir möjligt att installera en hjärna som varit djupfryst i en ny kropp.

Andra tänker sig att det är mer sannolikt att framtida genombrott leder till att man kan skanna en djupfryst hjärna in i minsta detalj och sedan överföra informationen till en dator, och att den avlidne vaknar upp som en medveten datorsimulering och minnen från sitt tidigare liv.

Ja, ni hör. Detta är verkligen science fiction. I själva verket finns det inget vetenskapligt belägg för att något fullt utvecklat däggdjur någonsin vaknat till liv efter att ha varit djupfryst. Och att medvetande skulle kunna uppstå i en dator är en minst sagt omstridd tanke.

James Arrowood är väl medveten om det. Han undviker överdrivna påståenden om teknikens möjligheter att fungera i praktiken. Trots det är han tillräckligt hoppfull för att vilja utvidga sin verksamhet till Europa och anser att Sverige är en särskilt lämplig plats, bland annat på grund av en vetenskapligt inriktad och öppen kultur, stabila institutioner och låg geologisk aktivitet. Just nu letar han efter ett lämpligt svenskt industriområde för en anläggning där människor efter sin död kan vila i vätskefyllda ståltankar vid cirka −196 °C.

Men sorgen då? Hur förhåller man sig till en saknad vän eller släkting som är djupfryst i en industriell ståltank?

James Arrowood tar fråga på allvar. Nyligen har han bett en arkitekt att göra ritningar till en minnesträdgård i anslutning till anläggningen i Arizona. Det ska bli en plats för anhöriga att minnas, sörja och kanske hoppas. Han berättar också att det finns ett ingraverat namn på en av tankarna inne i själva anläggningen: Einz.

Einz föddes i Thailand och dog av en aggressiv hjärntumör när hon var två och ett halvt år gammal. En netflixdokumentär om fallet skildrar hur föräldrarna bestämde sig för att lämna hennes kropp till Alcor i USA i hopp om att kanske få henne tillbaka. Det är en hjärtskärande berättelse. I en scen kommer föräldrar och andra släktingar till hennes tank för en minnesstund. Man riktigt känner hur de inte vågar släppa taget eftersom ett slutgiltigt farväl skulle vara att ge upp hela det hopp som ståltanken representerar.

Ett annat sätt att hålla kvar en avliden är att träna en AI så att den kan efterlikna någon som gått bort. Det är möjligt att denna så kallade ”grief tech” kan hjälpa sörjande på samma sätt som ett fotografi av en saknad. Men för egen del oroar jag mig för att vi snart kommer att sörja den tid då ingen teknik i världen kunde krångla till innebörden av ett sista farväl.