Kärlek och plikt när barn placeras i släktinghem

2018 placerades 23 100 utsatta barn och unga i familjehem. De allra flesta hamnade hos främlingar i så kallade rekryterade familjehem, medan en knapp femtedel placerades hos släkt eller andra närstående till familjen.

Jämfört med rekryterade familjehem tyder studier på att barn som hamnar i släktinghem tycks må bättre. Inom forskningen är gruppen släktinghemsföräldrar dock relativt outforskad i Sverige. 

Någon som velat kasta ljus över dem och deras upplevelse är Sofia Linderot, filosofie doktor i socialt arbete som disputerat med en avhandling i ämnet vid Lunds universitet: Av kärlek och plikt: att bli familjehem till ett barnbarn, syskon eller syskonbarn.

Släktingföräldrars dubbla känslor

Avhandlingen bygger på djupintervjuer med 44 släktinghemsföräldrar i drygt 30 hem i sex kommuner i Sverige. 

Jämfört med rekryterade familjehem har släktingföräldrar ofta begränsad erfarenhet av att ta hand om placerade barn, vilket de återkommande beskrev som en utmaning. Många beskrev även själva släktskapet som en stor källa till känslor av sorg, besvikelse och frustration. Den som tar hand om ett barnbarn bär många gånger bördan av ett eget barn som hamnat i missbruk, drabbats av psykisk ohälsa, allvarlig sjukdom eller gått bort.

I fallen då de biologiska föräldrarna lever innebär släktinghemsförälderns dubbla roller även en dubbel lojalitet. Morföräldrarna som tar hand om ett barnbarn tvingas kombinera dennes bästa med förälderns rätt att träffa barnet – en balansgång som försvåras av att föräldern inte är vem som helst utan morförälderns eget barn, där relationen inte sällan är ansträngd på grund av exempelvis drogmissbruk.

Möten med biologiska föräldrar

Just kring när och hur det placerade barnet skulle få träffa sina föräldrar skapade ofta konflikter och bråk, enligt de intervjuade släktinghemsföräldrarna. Ett fåtal berättade att de mot bättre vetande ibland sagt ja till umgänge med de biologiska föräldrarna för att undvika bråk.

I avhandlingen berättar en mormor exempelvis att: ”Jag kanske egentligen inte tyckte att dom skulle träffas va’, men jag har gjort det för att hon är min dotter och för att – ’Ja, men ok’. Men hade det inte varit min dotter så hade jag kanske bara sagt: ’Nej, han ska inte träffa dig så länge du visar det här negativa och påverkar Oskar i detta, ska ni inte träffas.’ Men då har jag varit lite svag.”

Kärlek och plikt

I en konflikt där de tvingades välja sida valde dock de allra flesta släktinghemsföräldrar som Sofia Linderot intervjuat att sätta det placerade barnets bästa först.

– Det som förenade dem var beskrivningen av kärleksfulla och emotionella band till det placerade barnet, och samtidigt plikten att ”som familj, då ställer man upp”, säger hon.

På sikt hoppas hon att ökad kunskap kring släktinghemsföräldrars situation kan hjälpa socialtjänsten att skapa ännu bättre förutsättningar för det placerade barnet.

– Släktingföräldrar har väldigt mycket att hantera, och jag tror att det är viktigt att socialtjänsten är uppmärksam på de problemen som finns i deras vardag, säger Sofia Linderot.