”Lapptäcke av lagar ger sämre tvångsvård”

Att vårda någon mot hans eller hennes vilja leder alltid till svåra etiska avväganden. Trots att tvångsvård rimligtvis borde bedrivas utifrån enhetliga etiska och juridiska principer har Sverige sju olika tvångsvårdslagar med påtagliga skillnader.

Tvångsvård – i vid mening – kan bland annat utövas på personer som är psykiskt sjuka, har svår missbruksproblematik, har begått brott, utgör en allvarlig risk att sprida smitta, eller är barn till föräldrar som inte förmår ta hand om dem. Varje år tvångsvårdas mer än 20 000 personer i Sverige med stöd av lag.

Tyvärr är tvångsvårdens lagar ett lapptäcke med fula sömmar och omotiverade hål. Skillnader mellan lagar framstår ofta som godtyckliga. Att de ser så olika ut beror sällan på att lagstiftarna jämfört förutsättningar mellan områden och gjort principiella överväganden om att den rättsliga regleringen bör skilja sig åt. Snarare återspeglar skillnaderna att lagarna kommit till i olika sammanhang och ofta kan förklaras av historiska tillfälligheter. Vi menar att det är nödvändigt att ta ett samlat grepp om alla former av tvångsvård för en mer enhetlig och likabehandlande rättslig reglering.

I vissa lagar motiveras tvånget primärt med att någon har ett stort vårdbehov. I andra handlar det i stället om samhällsskydd eller bestraffning. Ibland förekommer olikartade ändamål i samma lag.

Det kan finnas argument för varje syfte för sig. Problemet är att olika syften ofta blandas ihop. Sverige är till exempel unikt i att döma personer för brott trots att de inte förstått vad de gjort. Den rättspsykiatriska vård som blir påföljden för dessa kan pågå i många år trots ett lindrigt brott. För fängelsedömda görs däremot ingen motsvarande riskbedömning efter avtjänat straff.

När olika bevekelsegrunder blandas uppstår problem i själva vården. I praktiken förekommer det till exempel att personer som vårdas utifrån farlighet vistas tillsammans med dem som vårdas utifrån vårdbehov. Är personalen främst behandlare eller väktare? Om straff, samhällsskydd och vårdbehov är kriterier för att använda tvång, hur ska de viktas mot varandra i behandlingen?

Inom medicinsk etik brukar man hävda att det endast är berättigat att tvångsvårda den som saknar beslutsförmåga och samtidigt behöver vård. Här brister Lagen om psykiatrisk tvångsvård genom att den tillåter tvång mot personer som är beslutskapabla. Eftersom detta endast tillåts i denna lag, kan det utgöra diskriminering mot psykiskt sjuka och därmed strida mot den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).

Trots alla tvångsvårdslagar är det vanligt att tvång används utan lagstöd. Det finns ingen lag som reglerar hur vi kan hjälpa kroppsligt sjuka personer som inte är i stånd att fatta egna beslut, exempelvis dem med demens. Följden blir att personal dagligen tvingas göra egna etiska bedömningar, och inte sällan bryta mot lagar för att kunna ge behövlig vård. Hålla fast, låsa in, eller helt enkelt luras. Förslag har återkommande förts fram om att införa särskild lagstiftning på detta område. Vi instämmer med ambitionen, men befarar att ytterligare en lag skulle bidra till att göra helheten av tvångslagar ännu spretigare.

Det är kanske inte möjligt att åstadkomma en lagstiftning som är alltigenom konsekvent på detta svåra område. Ändå går det att komma längre.

Gränserna mellan vårdbehov, samhällsskydd och straff måste bli skarpare. Tvångsvård som motiveras av vårdbehov bör inte vara olika beroende på vilken diagnos eller vilket problem någon har. Personer med psykisk sjukdom, missbruk och demens är människor med lika värde och rättigheter.

Regeringen bör tillsätta en utredning för att se till att våra lagar om tvångsvård blir både färre och mer konsekventa. Det är ett realistiskt mål. Vi kan inte se att det finns ideologiska skillnader som står i vägen för en bred politisk enighet över blockgränserna. Kriterierna i en ny tvångsvårdslag inom hälso- och sjukvården bör utgå från vårdbehov, och att personen saknar beslutsförmåga – oavsett om detta beror på psykisk sjukdom, demens eller andra orsaker.

Kanske är det rimligt att frihetsberöva personer enbart för att de befaras begå allvarliga brott. Men det bör i så fall inte blandas ihop med nödvändig vård. Här bör samma förutsättningar gälla för alla människor. Enhetliga principer och riskbedömningar bör kunna ligga till grund för exempelvis smittskydd, villkorlig frigivning och särskild utskrivningsprövning för rättspsykiatrins patienter. Tvång av barn och unga kan behöva utredas separat, men grunderna för att tvinga barn bör inte skilja sig i alltför stor utsträckning.

Tvångsvård har mycket stor inverkan på de människor som utsätts, men också på den personal som har till uppgift att utöva tvånget. I en rättsstat ska lagstiftning som begränsar rättigheter vara förutsebar, ändamålsenlig och proportionerlig. Dagens lagar om tvångsvård uppfyller inte dessa krav.