”Klassisk studie av köns­diskriminering håller inte för granskning”

I maj 1997 publicerades en artikel i Nature som förändrade samtalet om jämställdhet i forskningen. Två svenska forskare, Christine Wennerås och Agnes Wold, hade granskat Medicinska forskningsrådets bedömning av ansökningar om postdoktorala forskningsanslag. Deras slutsats var häpnadsväckande: Kvinnor behövde vara 2,4 gånger mer meriterade än män för att bedömas som lika kompetenta.

Studien, baserad på 114 ansökningar, fick enorm genomslagskraft. Den har citerats tusentals gånger, tagits upp av amerikanska vetenskapsakademier, i EU-rapporter och svenska jämställdhetspolitiska program. Talet 2,4 blev en symbol för den systematiska orättvisan i akademin.

Men det fanns en hake: Ingen kontrollerade om resultatet faktiskt stämde. Under nästan tre decennier förblev studien oantastlig. Data var inte offentliga, och eftersom artikeln fått ikonstatus ifrågasattes den sällan. Den passade in i sin tid, och berättelsen den förmedlade var starkare än behovet av kontroll.

Det var bland annat därför vi bestämde oss för att göra om analysen från grunden. Delar av materialet hade vi fått av Agnes Wold i ett tidigare skede, men lika viktigt var att Medicinska forskningsrådets arkiv hade blivit tillgängligt hos Riksarkivet. Det gav oss tillgång till beredningsgruppernas utlåtanden och betygssättning, och vi kunde kontrollera samtliga datapunkter i Agnes Wolds grundmaterial. I vår nyligen publicerade studie i MIT-tidskriften Quantitative Science Studies reproducerar vi hela analysen steg för steg – och resultaten visar något överraskande.

Bedömningen av ansökningarna omfattade tre aspekter: frågeställning, metodik och kompetens. För de två första fann Christine Wennerås och Agnes Wold liten eller ingen skillnad mellan män och kvinnor. Däremot menade de att kompetensfaktorn tydligt missgynnade kvinnor. Kompetens borde, enligt deras resonemang, hänga samman med hur framgångsrikt den sökande publicerat sin forskning i vetenskapliga tidskrifter. Eftersom faktiska citeringar inte fanns tillgängliga, använde de ett mått på tidskriftens förväntade citering efter tre år.

Här uppstår ett problem – man jämför äpplen och päron. En preklinisk forskare inom biomedicin publicerar många artiklar i internationella tidskrifter, ofta med flera medförfattare. Inom klinisk forskning är publiceringstakten lägre och tidskrifterna annorlunda. Inom beteendevetenskaplig forskning var det på 1990-talet vanligt att publicera i svenska tidskrifter eller rapportserier. Dessa skillnader handlar inte om ojämställdhet, utan om olika vetenskapliga traditioner och publiceringskulturer.

Beredningsgruppernas ledamöter var medvetna om dessa skillnader och kunde var och en bedöma kvaliteten inom ramen för sitt eget fält. Socialmedicinare publicerade ofta i svenska tidskrifter, tandläkare i internationella men lägre rankade tidskrifter – men det kände granskarna till, och de kunde ge höga betyg till både män och kvinnor när det var motiverat.

När man däremot lägger ihop alla dessa discipliner i en och samma analys, utan att ta hänsyn till deras olika förutsättningar, ser det ut som diskriminering – men det är en analytisk artefakt.

När vi i vår omprövning tog hänsyn till dessa olikheter – mellan ämnesområden, publiceringsvanor och de elva beredningsgrupperna – försvann könseffekten. Det som tolkats som könsbias visade sig i själva verket vara en konsekvens av forskningssystemets heterogenitet. Genom att ta hänsyn till dessa faktorer kom vi till ett annat, närmast motsatt resultat: Högproduktiva mäns kompetens underskattades.

Ett faktum som ofta förbises är att fördelningen av anslag mellan beredningsgrupper var fastställd i förväg. Varje grupp hade ungefär två anslag att fördela, vilket garanterade spridning mellan områden – ett förfarande och en fördelning som Christine Wennerås och Agnes Wold helt bortsåg från.

Våra resultat innebär inte att akademin är jämställd eller att diskriminering inte förekommer. Men de avslöjar att bevisen i just detta klassiska fall inte var så starka som många trodde. Och det visar något ännu viktigare: att också de mest kända och politiskt inflytelserika forskningsresultaten måste tåla granskning.

Att våga återvända till det ”oantastliga” är inte ett angrepp på forskare, utan en kärnuppgift för vetenskapen. Vår analys bekräftar delar av Christine Wennerås och Agnes Wolds arbete – de identifierade verkliga skillnader i bedömningen – men nyanserar innebörden av dessa skillnader genom att visa att de i huvudsak speglar strukturella olikheter snarare än könsbias.

Kanske är det också en påminnelse om att vetenskapens styrka inte ligger i att alltid ha rätt, utan i viljan att pröva sig själv. Först då kan vi bygga ett forskningssystem som är både rättvist och trovärdigt.