Kollegor hjälps åt att hantera döden

För många av oss är döden något sterilt, kanske skrämmande och avlägset. För begravningsentreprenörer är det vardag i jobbet. Sociologen Anneli Öljarstrand, som även är lektor i pedagogik vid Stockholms universitet, fick upp ögonen och började studera anställda i detta något annorlunda yrke efter att hennes egen son började som begravningsentreprenör.

– Jag såg att personer utan någon formell utbildning anställdes och att den stereotypa bilden av ”äldre, lugn man” som begravningsentreprenör inte stämde överens med verkligheten.  

Anneli Öljarstrand såg också att få hade någon utbildning i att hantera svåra situationer och trauman, trots att de möter död och sorg varje dag.

– Vårdyrken och blåljusyrken, som poliser och brandmän, har en annan professionell utbildning i det. Jag blev nyfiken på hur begravningsentreprenörer gör och vilka känslor de kan uttrycka i sin yrkesroll. 

Anneli Öljarstrand har genom djupintervjuer identifierat flera olika strategier kring begravningsentreprenörernas känslohantering, som hon har skrivit en vetenskaplig artikel om i tidningen Arbetsmarknad & Arbetsliv.

– När de har haft ett känslomässigt svårt ärende blir kollegerna oerhört viktiga. Det handlar om debriefing och kollektiv härbärgering av svåra känslor. De tycker inte att de blir hjälpta på samma sätt av utomstående, även om de har fått erbjudande om stöd via företagshälsovården, till exempel. De säger att kollegerna fungerar bäst, eftersom de förstår de specifika situationerna.

En annan strategi är att försöka styra tankarna till annat och fokusera på praktiska arbetsuppgifter.

– En säger till exempel till sig själv ”det inte är min sorg utan de anhörigas sorg”.

Humor visade sig också vara en väldigt viktig komponent i att hantera svåra känslor, något F&F skrivit om tidigare. När det blir för jobbigt och pressen är stor, kan humor och skratt bli en ventil, enligt Anneli Öljarstrand som tidigare skrivit om humor som verktyg för känslohantering arbetslivet.

– Det är en överlevnadsstrategi att skämta. Att kunna distansera sig och släppa på trycket lite. Sedan är det förstås tydliga regler kring vad man får skämta om, till exempel aldrig om en död person. 

Anneli Öljarstrand har även intervjuat begravningsentreprenörerna om vilka känslor de får visa öppet på arbetsplatsen i olika situationer. 

– De får vara ledsna, men det är inte passande att bli irriterad på några anhöriga. Det kan också ses synonymt med vårt samhälle – man blir inte arg på någon som har sorg. 

Att skratta och visa glädje går också när det är på de anhörigas villkor. Om de anhöriga bjuder in till en rolig historia om den avlidna personen är man välkommen att skratta med, berättar Anneli Öljarstrand.

Är det något som förvånade dig i din studie?

– Ja, hur känslomässigt neutrala de ändå kunde bli med tiden. Döden blev en ”normalitet” i deras vardag.

Vad innebär det för dem känslomässigt?

– Det är nog bra, det handlar ju inte om att inte ha empati, utan att arbetet hamnar i fokus. Kistlägger man en person så fokuserar man på det som en arbetsuppgift. De flesta dödsfall är heller inte tragiska, är det en äldre person som har levt i 97 år, då är inte döden lika sorglig – inte heller för de anhöriga i många fall.

För många begravningsentreprenörer var det ändå tufft att hantera alla känslor i början av yrkeskarriären, och också att förhålla sig till de döda kropparna. Vissa fick möjlighet att närma sig de döda lite försiktigt, medan andra blev inslängda i det svåra direkt, som att arbeta ensam i bårhuset.

De hittade vägar till känslomässig distansering, och förmedlade dessa ”verktyg” vidare till nya i yrket, berättar Anneli Öljestrand.

– Många pratade om att de undvek att titta på ansikten i början. Då var det lättare att avidentifiera kroppen och hålla distans. 

Anneli Öljestrands intervjuer visar också att de mer tragiska och ovanliga dödsfallen fortsätter beröra även efter en längre anställningstid. 

– Den onaturliga döden, vid olyckor och trauman eller när barn dör, kan vara sådana exempel. Då går det inte alltid att hålla känslorna tillbaka.