Därför skämtar vi om corona

Det är inget nytt fenomen vi ser. Men omfattningen av coronaskämt känns kanske överväldigande på grund av nya former av spridning. Vi skämtar om Corona-öl, om hur det är att leva isolerat från varandra, om hur vi bunkrade toapapper. Enligt forskare är det ett sätt att hantera kriser som går långt tillbaka i mänsklighetens historia, vilket också framkom i en forskardebatt som Göteborgs universitets samhällsfakultet nyligen arrangerade tillsammans med Folkuniversitetet. 

– I alla tider har man skämtat om det som är svårt. Det handlar om ett yttre hot som måste hanteras. Redan i Boccaccios Decamerone (novellsamling om hur digerdöden hanterades med historieberättande, reds anm) från 1300-talet ser vi det. På den tiden trodde man att humor kunde vara ett medicinskt botemedel, förklarar Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Elisabeth Punzi, psykolog och universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, berättar om flera funktioner som humor kan fylla.

– Humor kan handla om att tappa fattningen ett tag. Vi måste få vara lediga från våra krav och släppa på hämningar ibland. Det finns något läkande i den regressionen. 

Utöver att vara en ventil för spänningar och oro, kan humor också svetsa oss samman, förklarar Elisabeth Punzi.

– Det kan handla om att släppa på en mask, att kunna vara här och nu tillsammans. Som grupp kan man skoja med de som är ”förtryckare”, och då fyller humor en slags social funktion. 

För att ett skämt ska vara roligt måste det ha lite ”bett”. Enligt forskarna i Göteborg är det därför lätt att det också blir för spetsigt ibland och går över gränsen till att såra. Att ”bonda”, det vill säga knyta samman, på en annan grupps bekostnad kan också bli destruktivt.

– Det är inte okej att skoja om människors utsatthet, där går det en gräns, säger Elisabeth Punzi.

Ola Sigurdson uttrycker det på följande sätt:

– Man kan skoja om allt, men inte med alla och överallt.

Skämt kan även ha en annan funktion som inte enbart är god, enligt Elisabeth Punzi. Nämligen att vi skapar för stort avstånd till det som är farligt.

– Vi kan skämta bort saker och inte ta det på tillräckligt stort allvar. Om vi får för mycket distans, kan vi också utsätta oss för faror.

Skämt är väldigt situations- och kontextberoende. Coronaskämten om toapapper var till exempel skojiga ett tag, när hyllorna gapade tomma. Hur humor ändras och vad vi behöver skämta om säger en hel del om oss och vår kultur. Elisabeth Punzi, som bor i Göteborg, såg en del skämt om Stockholmare i början av coronaperioden.

– Det kunde handla om hur de åker till fjällen, till exempel. Den typen av skämt skulle inte fungera nu, när det har blivit ett större allvar och människor verkligen blir sjuka och dör. Då är dessa skämt borta eller tar en annan vändning. 

Elisabeth Punzi, som har släkt i Italien, har följt utvecklingen i båda länderna. Det kan bli viss skillnad på coronahumorn i olika kulturer. I Sverige har vi till exempel inte samma strikta karantänsbestämmelser som resten av Europa. En annan faktor som bidrar till skillnaden är hur digitala vi är, påpekar Elisabeth Punzi.

– Här går alla omkring med en iphone i handen. I Italien har de inte riktigt den livsstilen.