Livsfarligt födas som flicka i Indien
Flickor som föds i norra Indien löper dubbelt så stor risk att dö före fem års ålder än pojkar. Och ju mer välutbildade föräldrarna är – desto färre flickor kommer till världen.
Bild: Istockphoto
Indiska flickor dör oftare i diarrésjukdomar och infektioner, eftersom de inte får komma till sjukhus lika fort. De är också ofta mer undernärda.
– Pojkarna får mat först, och flickorna får lära sig att inte be om mer mat, säger läkaren och folkhälsoexperten Anand Krishnan som är verksam vid All India institute of medical science i New Delhi. Förra veckan presenterade han sin doktorsavhandling vid Umeå universitet.
Krishnan har studerat befolkningen i ett område som heter Ballabgarh, fyra mil norr om huvudstaden New Delhi, mellan 1992 och 2011. Målet har varit att kartlägga könsdiskriminering av foster och barn upp till fem år i olika socioekonomiska grupper.
Störst risk löper flickorna i spädbarnsåldern. Flickorna dör antingen av försummelse genom att man slutar ammar dem, eller direkt genom att exempelvis ge dem opium så att de dör. Men det är så klart inget man pratar öppet om. Man säger att barnet dog vid födelsen eller helt enkelt blev sjuk, säger han.
– Även i den rikaste tredjedelen av befolkningen är spädbarnsdödligheten bland flickor hög i Indien jämfört med hur det är globalt, säger Krishnan.
Sedan ultraljudstekniken slog igenom föds det dessutom oproportionerligt många pojkar (se F&F 4/2010). Ett sätt att upptäcka detta är att jämföra hur många flickor som föds per 1 000 pojkar. Av biologiska skäl föds det alltid lite mer pojkar än flickor, vilket framgår av födelsetalen globalt. I Sverige föds ungefär 954 flickor per 1 000 pojkar, och globalt ligger siffran på 952.
I det område i norra Indien som Anand Krishnan har studerat är siffrorna betydligt lägre. Under åren 2010–2011 föddes 841 flickor per 1 000 pojkar. Skillnaden har ökat sedan 1992–94, då 866 flickor föddes per 1 000 pojkar. Det är tydligt att fler flickfoster aborteras i dag än för 20 år sedan, enligt Anand Krishnans avhandling.
Det finns både religiösa och kulturella skäl till att många indiska familjer föredrar söner framför döttrar. Men även de ekonomiska skälen är mycket starka. Döttrar skapar en ekonomisk skuld till familjen. När de gifter sig ska kvinnans familj betala hemgift till makens familj, och därefter flyttar dottern till sin nya familj och kan inte vara ett stöd åt sina åldrande föräldrar. Bland fattiga kan hemgiften motsvara hela 10 000 kronor, och inom den övre medelklassen kan den närma sig flera hundratusen kronor.
– I vanliga fall brukar det vara så att utbildning och välfärd jämnar ut könspreferensen, men det ser vi inte här. Snarare vill de rika och välutbildade ha en mindre familj, och då föredrar de söner.
Siffrorna talar sitt tydliga språk: bland Ballabgarhs mest välutbildade familjer föds det 745 flickor per 1 000 pojkar – bland de fattigaste föds 890 flickor per 1 000 pojkar. De fattiga har helt enkelt inte råd att utföra abort i samma utsträckning som de mer välbeställda.
Hittills har den här dramatiska obalansen i födslotal och överlevnad mellan pojkar och flickor inte funnits i den södra och den östra delen av Indien.
– Men mellan åren 2001–2011 har skillnaderna i överlevnad för flickor och pojkar i åldrarna ett till fem år ökat i hela landet. Vi kan se att den här trenden börjar nå de södra staterna, säger Anand Krishnan.
Myndigheterna försöker på många sätt motarbeta den negativa utvecklingen. Men det är svårt. Hemgift är förbjudet, men ändå utbrett. Försök att begränsa undersökning med ultraljud har inte gett resultat, eftersom tekniken blir enklare och billigare. Ansträngningar att förbjuda läkare att avslöja fostrets kön fungerar inte heller. Anand Krishnan berättar om ett försök att ekonomiskt kompensera för flickor.
– I stora delar av Indien ger myndigheter 1 000 dollar till familjer när deras döttrar fyller 18 år, men de pengarna går ofta till bröllopsomkostnader eller hemgift, inte till sjukhusvård eller utbildning.
– Fördelen är att många familjer nu folkbokför sina döttrar, men attityderna har inte ändrats. Man säger i stället att det är statens ansvar att ta hand om flickorna, säger han.
Vissa studier visar att det kan inträffa en attitydskillnad när byar får kabel-tv och invånarna därmed kan titta på tv-serier som ger en annan syn på kvinnor och män. Men Anand Krishnan är pessimistisk och menar att det bara handlar om en kortvarig förändring som inte märks i särbehandlingen av pojkar och flickor på sikt.
– Det kommer ta många decennier att ändra de här värderingarna.
