Mannen i kungasagan har funnits – bekräftas av arkeologi och dna

Mannen slängdes år 1197 i en brunn på slottet Sverresborg utanför Trondheim, efter en strid under en sekellång kamp om kungamakten. Styrkor från de så kallade baglerna belägrade slottet som försvarades av kung Sverre Sigurdssons anhängare birkebeinarna.

Att baglerna kastade en man i brunnen, berättar Sverres saga som skrevs ganska tätt inpå händelserna. Den betraktas som bästa källan till maktstriderna och skeenden kring Norges enande. Och nu bekräftar arkeologiska undersökningar och dna-analys det grova förloppet.

– Det är första gången som en person nämnd i en saga hittats och man kunnat bekräfta uppgifter i sagan. Men texten ger inte hela sanningen, den är mycket mer komplex. Det visar att vi med vetenskapliga metoder kan ge sagorna mer kött på benen, säger den svenska arkeologen Anna Petersén som forskar vid Norska institutet för kulturminnesforskning i Trondheim, till Forskning & Framsteg.

Skelettet hittades i brunnen vid en utgrävning 1938, men då kunde inte kvarlevorna dateras. Fler delar kom fram i undersökningar ledda av Anna Petersén 2014 och 2016. Då kunde analyserna visa att det var en man mellan 30 och 40 år som levt för ungefär 900 år sedan.

Nu har datering och dna-analys visat att det rör sig om den namnlösa personen i sagan. Dessutom har man fått fram nya uppgifter om både mannen och skeendet. Till exempel vet man nu varifrån han kom, enligt professor Michael D. Martin vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim, som gjort dna-analysen med kollegan Martin Rene Ellegaard.

– Det är enastående att kunna bekräfta med dna att berättelsen stämmer. Vi började analysera för sex år sedan, men kunde inte få ut tillräckligt med användbar dna. Tack vare att tekniken gått framåt har vi nu kunnat ta fram mer material ur tänder med större precision, säger Michael D. Martin.

De arkeologiska undersökningarna visar att mängder av skulor hälldes i brunnen innan mannen vräktes ned och täcktes med stenmassor. Enligt sagan slängde baglerna ner mannen, men dna-analysen visar att det lika gärna kan ha varit birkebeinarna som gjorde det.

Anna Peterséns teori är att det kan ha varit frågan om biologisk krigföring, att förgifta vattnet i brunnen för att göra motståndarna sjuka. Att mannen tillhörde baglerna är dock inte givet, men han kom från det område i södra Norge som var baglernas starkaste fäste.

Vilken sida han stred på är dock inte bevisat.

– Han hade en ovanlig genetisk profil, som är speciell för Vest-Agder. Vi har alltså kunnat se att den fanns där redan för 900 år sedan. Gruppen levde isolerat, och har fortsatt göra det långt in i vår tid, säger Michael D. Martin.

Även om det är första gången som en viss person i en saga kunnat bekräftas finns ett liknande fall på Gotland, som kan bekräfta en händelse ur Olof den heliges saga. I den nämns dock inte platsen, men händelsen är mycket speciell.

Sagan beskriver Olof Haraldssons liv, bland annat hur han i kamp om kungamakten i början av 1000-talet flyr till Kievriket i dagens Ukraina. På väg hem för att söka ta över kungatronen gör han kring 1029 strandhugg på Gotland. Med på färden finns en isländsk rådgivare vid namn Jokul Bardsson, som hamnar i onåd.

Olof beordrar att mannen ska halshuggas, men när slaget ska falla rycker Jokul till med huvudet och slaget träffar snett över halsen och delar huvudskålen.

Var detta skedde är alltså okänt, men när en kyrkoruin grävdes ut på nordöstra Gotland 2013-14 hittades skelettet av en man med huvudskador som stämmer med sagan. Kyrkan var ett lokalt centrum för dyrkan av Olof den helige efter hans död 1030, och platsen kallas i dag Sankt Olofsholm.

Dna- och isotopanalyser visar dock att mannen inte kom från Island, enligt en artikel 2023 av bland andra arkeologen Dan Carlsson, som ledde utgrävningarna. Men det innebär inte att händelsen i sig behöver vara osann, även om den förknippats med en annan person.

Oavsett visar de båda fallen att man med genetiska metoder har möjligheter att komma sanningen bakom sagor närmare än någonsin tidigare.

– Bara att en liten del av en berättelse visat sig stämma gör att vi kanske får sätta större tilltro till sagorna än vi hittills gjort, säger Michael D. Martin, som hoppas kunna få analysera Olof den heliges kvarlevor om hans grav kan hittas i Nidarosdomen.