”Matrix visar att vi måste ta det digitala livet på allvar”

Det är över 20 år sedan filmen The Matrix hade premiär och gjorde ett djupt och permanent avtryck i populärkulturen. (Två uppföljare kom ut 2004 och tog berättelsen i en delvis ny riktning, men de blev aldrig lika populära.) Filmen hade stilbildande specialeffekter och ikoniska hjältar i lack, läder och solglasögon – men också en handling som kretsar kring en rad filosofiska frågor om verklighetens natur. Även de som inte har sett filmen har antagligen någon gång sett en eller annan referens till scenen där Neo ställs inför valet mellan ett blått piller som låter honom gå vidare med sitt liv som vanligt och ett rött piller som låter honom se verkligheten som den faktiskt är. I filmen visar det sig att den tillvaro Neo och alla andra människor lever i är en högupplöst simulering, en virtuell verklighet, och att deras kroppar ligger passiva i varsin kapsel och fungerar som energikälla för den maskinintelligens som tagit över världen.

Berättelsens universum tål kanske inte så djup granskning när det gäller sådant som logistik och energi (även om det till exempel går att ha intressanta funderingar om den fiktiva världens stadsplanering), men den leder lätt in på funderingar om hur verkligheten är beskaffad och hur vi kan skilja mellan verklighet och illusion. Följaktligen kom det också en rad böcker om filosofi med avstamp i Matrix-filmens värld. Upplägget leder smidigt in på diskussioner om sådant som Platons liknelse med människor som sitter bundna i en grotta och bara kan uppleva världen genom skuggbilder på grottväggen. En annan referens är 1600-talsfilosofen René Descartes som gjorde ett tankeexperiment om en ond demon som skapar förvillande sinnesintryck och därmed ger en falsk uppfattning om världen.

Det finns många fler frågor och tankar att analysera kring detta filmuniversum, men jag hänger mig kvar vid det där med vad som är verkligt och på vilket sätt.

The Matrix var långt ifrån ensam om att utspela sig på olika verklighetsnivåer, även om den blev den film som gjorde starkast bestående intryck. Berättelser som kretsar kring vad som är på riktigt och inte blev ganska vanliga på vita duken just kring år 2000. Filmer som The Truman Show, Existenz, Vanilla Sky, med flera, handlar alla om illusioner kring hur världen är beskaffad och huvudpersonerna upptäcker nya nivåer av verkligheter som läcker in i varandra. I The Truman Show är huvudpersonens liv riggat i en sorts studio och filmas som en dokusåpa. Världen utanför är då den ”riktiga” verkligheten, kan man tänka sig. Men i Existenz befinner sig personerna i ett VR-spel som spelas inuti ett VR-spel, och det är meningen att den som ser filmen ska bli osäker på vilka nivåer som finns och när personerna egentligen lämnat spelvärldarna.

Den här typen av berättargrepp har länge varit populärt i science fiction-litteraturen, där en särskild mästare på detta slags historia var författaren Philip K. Dick.

Greppet med läckage mellan olika verklighetsnivåer är också besläktat med andra sätt att luckra upp gränserna mellan olika berättarnivåer. Från teatern kommer det som kallas för att riva den fjärde väggen, det vill säga den osynliga vägg som skiljer det som händer på scenen från publiken som tittar på. Väggen kan rivas genom att rollfigurerna visar att de är med i en pjäs, till exempel genom att skådespelarna tilltalar publiken. Det är ofta överraskande och lite humoristiskt, men det är också en sorts påminnelse om att publiken också deltar i berättelsen genom att ta till sig den.

Inom levande rollspel (en sorts improviserad teater utan publik där alla agerar i sina roller) talar man om bleed, ett ofta oavsiktligt läckage som uppstår när rollspelarnas erfarenheter från sina vanliga liv påverkar spelvärlden – eller där upplevelserna i spelet hänger med ut i livet efteråt.

Så vad är på låtsas, och vad är på riktigt? Frågan ställs på sin spets om de olika världarna blandas.

I The Matrix har människor har blivit förledda, och simuleringen är en sorts fängelse. Men bortsett från den inramningen kan man fråga sig vad som gör tillvaron i matrisen mindre verklig än livet utanför. Illusionen innehåller alla sinnesintryck och alla olika aspekter på mänskligt liv. En rimlig slutsats kan bli att det är ett helt riktigt liv det också. I den nya filmen The Matrix Resurrections ges också fler möjligheter för de olika världarna att gripa in i varandra än i de tidigare delarna i filmserien.

Det här får mig att tänka i två olika banor om livet på internet i dag.

Den ena är hur distansarbetet och de digitala mötena under pandemin har lärt oss hur stor del av kvaliteten i mänsklig samvaro som bygger på att vara i samma rum och fysiskt dela utrymme. Det finns så mycket i ögonkontakten, de delade intrycken, och de små signalerna vi utväxlar i realtid. För att inte tala om hur sällskapligt det kan vara att sitta tyst tillsammans med en vän, och hur omöjligt det är att återskapa den känslan på distans. Det behövs ganska mycket mer än vi kan göra i dag för att kunna ha ett fullödigt mänskligt liv helt i elektronisk form.

Den andra är att vi måste ta det digitala livet på allvar, även om det är mer avskalat än den totalt omslutande illusionen i The Matrix. Vi i vår verklighet i dag har börjat lära oss att hot och hat på internet också kan skada, och inte alls är harmlöst. Livet i den digitala världen är inte separat från den fysiska. Det är fortfarande verkliga människor bakom varje skärm, och deras påtagliga och materiella tillvaro påverkas av det som händer online. Livet på nätet saknar visserligen textur, men det är ändå på riktigt. Det är inte konstigare än att livet är lika verkligt oavsett om du är ensam i ett hobbyrum i källaren eller tillsammans med kollegor på jobbet eller vänner på krogen.