Mats: Satelliten som blev ensam kvar

Anna Davour.

Fredagen den 4 november ska den nya svenska forskningssatelliten Mats äntligen sändas upp i omloppsbana. F&F:s kosmosredaktör Anna Davour blickar tillbaka mot en storslagen plan som muterade och blev något annat.

Publicerad

Satelliten Mats byggdes i renrummet på OHB Sweden i Kista.
Bild: Rymdstyrelsen

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Historien om Mats började för över tio år sedan. Folk på Rymdstyrelsen funderade över hur de skulle förvalta den svenska kompetensen att bygga forskningssatelliter. Det fanns ju en historia att bygga på. Sverige hade byggt en rad relativt små och billiga satelliter som gett forskningsdata av god kvalitet. När jag gick i gymnasiet i början av 1990-talet gjorde jag ett studiebesök på Institutet för rymdfysik för att lära mig så mycket jag kunde om satelliten Freja, som sändes upp 1992. Freja blev den andra helsvenska forskningssatelliten, och följdes sedan i ganska rask takt av Astrid 1 (1995), Astrid 2 (1998) och Odin (2001), samt månsonden Smart-1 (2003).

Omkring 2011 såg läget i rymden annorlunda ut. I stället för att bygga en hel satellit från grunden bidrog svenska forskare med instrument i stora internationella projekt – trogna läsare minns kanske Rosetta och Cassini, sonder som besökte en komet respektive Saturnus. Samtidigt hade en ny trend börjat skönjas, new space som den kallas, där allt fler företag ger sig in i branschen med ambitionen att bygga billigare rymdfarkoster med kortare ledtider. Även studenter kan numera få chansen bygga egna miniatyrsatelliter, så kallade kubsatelliter, inte större än ett mjölkpaket. Skulle det kunna gå att göra bra svensk forskning i rymden i en liknande anda? I så fall kunde det vara ett sätt att bevara och utveckla förmågorna att bygga allt från grunden här på hemmaplan i Sverige.

Lågbudget och flexibel

Planen som utkristalliserade sig var att utveckla en plattform, en sorts flexibel stomme till en satellit som skulle kunna fyllas med olika sorters instrument. På så vis skulle flera satelliter kunna byggas med samma grundritning, vilket skulle göra utvecklingen snabbare och enklare. Plattformen fick namnet Innosat.

Det första projektet som valdes ut handlade om att utforska nattlysande moln och vågor i atmosfären. Satelliten fick namnet Mats, och planen var att den skulle sändas ut i rymden 2017. Ganska snabbt visade det sig dock att det inte skulle bli riktigt som tänkt. Projektet rymdes inte inom den banbrytande lågkostnadsbudget på 40 miljoner kronor som Rymdstyrelsen först talat om, och med åren har det ena lagts till det andra tills kostnaden nu är uppe i över 200 miljoner. Att köpa färdiga komponenter ”off the shelf” gick inte heller så lätt som det var tänkt, vilket orsakade långdragna förseningar. (Jag skrev om satellitbygget i F&F 11/2016.) När det till slut i våras var dags att skjuta upp satelliten hade det dessutom hunnit bli krig, så den planerade starten från Ryssland ställdes in av politiska skäl.

I vilket fall som helst finns den nu. Mats, den nya svenska satelliten för atmosfärsfysik. Jag kommer att följa hur det går med uppskjutningen som nu sker från Nya Zeeland, och jag ser fram emot att få skriva om resultaten från satellitens mätningar så småningom.

”Det bidde bara en tummetott”

Men vad hände egentligen med Innosat, plattformen som skulle ge oss en hel rad med forskningssatelliter? Blev det inget mer? För några år sedan valdes ett till projekt ut, och det skulle bli en satellit nummer två vid namn Siw. Det projektet är nedlagt nu. Det har visat sig att Innosat blev kommersiellt intressant, och då gäller EU-regler för upphandling. Det går inte att göra serietillverkade helsvenska forskningssatelliter, i alla fall inte i linje med hur planen såg ut från början.

Först tänker jag att det påminner om den gamla sagan om Mäster Skräddare, där skräddaren får en bit tyg av en kund för att sy en rock och sedan för varje vecka meddelar att det plagg han syr blir mindre och mindre. ”Det bidde bara en tummetott”, säger han till slut.

Efter att ha funderat lite mer landar jag i att det inte alls är en bra jämförelse. Här är det snarare som om en stor textilfirma har köpt upp skräddarens verksamhet och bestämt att göra något helt annat med tygbiten. Metaforen håller inte riktigt hela vägen, men fallet med Innosat är i alla fall ett intressant exempel på att själva förutsättningarna för rymdverksamhet har förändrats, och fortsätter att förändras, på flera olika sätt.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

De tidigare svenska forskningssatelliterna byggdes av satellitdivisionen inom det statliga rymdbolaget SSC. Den divisionen såldes 2011 och blev OHB Sweden, ett av flera rymdföretag i Sverige. Där utvecklades Innosat, och Mats blir nu faktiskt inte ens den första satelliten i rymden som är byggd på den plattformen. Flera är på väg, nästa blir den europeiska Arctic Weather Satellite.

Det blev kanske inte en rad helsvenska forskningssatelliter, men något blev det allt.

Samtidigt fortsätter också svenska forskargrupper att hålla sig framme i internationella rymdprojekt. Jag tycker nog att det ser ljust ut för svensk forskning i rymden, även om den tänkta plattformen sprang iväg och fick sitt eget liv.

Anna Davour

Anna Davour bevakar vad som händer inom fysiken och astronomin. Hon har disputerat i fysik och studerat journalistik vid Uppsala universitet. Tidigare har hon bland annat arbetat vid Vetenskapsradion i P1, P3 Dystopia i P3 och med tidskriften Populär Astronomi.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor