”Namnbyte är att smita från ansvaret”

Under senare år har det seglat upp en namndebatt på våra lärosäten. Senast ut är Karolinska institutet där man efter protester föreslog att ta bort alla personnamn från byggnader, lokaler och vägar då flera som hedrats på detta sätt kan kopplas till rasistisk verksamhet. Debatten har inte låtit vänta på sig. Är det rimligt att bara städa bort det förflutna, frågar sig en del. Kan man verkligen döma människor i det förflutna utifrån dagens värderingar, undrar andra.

Den 2 november meddelade KI att namnskyltarna till minne av Anders och Gustaf Retzius som båda är sammankopplade med rasbiologisk forskning, tas bort. KI rekommenderar också Solna stad att byta namn på von Eulers väg till Ulf von Eulers väg, detta för att markera att det är sonen Ulf och inte hans far, den aktive nazisten Hans, som ger namn åt vägen. Detta är bra, men bör ses som början på ett förändringsarbete, snarare än en slutlig lösning.

I en rapport författad av Petter Hellström redogörs för namngivningens historia vid KI. Det framkommer att praktiken att namnge lokaler efter personer etablerades på allvar på 1990-talet då det sågs som ett uttryck för internationalisering. Rum, byggnader och adresser fick då namn efter framstående forskare inom medicin. Ett antal av dessa bedrev också forskning inom antropologisk rasforskning, rasbiologi och rashygien. Några var nazister.

Rapporten gör oss uppmärksamma på att det finns en direkt länk mellan dessa ideologier. 1800-talets rasforskning lade grunden till rasbiologi och rashygien, och försedde också Nazityskland med en ”vetenskaplig” ursäkt för folkmord och förtryck. I ljuset av detta är det inte så märkligt att namnen kritiserats av både studenter och anställda vid KI.

En liknande diskussion, om än i mindre skala fördes redan 2019 på Linnéuniversitetet. Att namnge ett universitet efter Linné ifrågasattes på grund av hans indelning av människan i fyra grupper vilket tolkades som att han därmed lade grunden till 1800-talets rasforskning.

Vad dessa protester har gemensamt är att de ger uttryck för ett maktskifte i den svenska intellektuella debatten om ras, tillhörighet och marginalisering. Oavsett var man landar i sina slutsatser och rekommendationer bör man inse att detta är viktigt och intressant. Något har hänt. Det går inte längre att ursäkta upphöjda forskares mörka sidor. Nu framförs krav på att ledande institutioner, vars roll det är att ligga i forskningens framkant och definiera den intellektuella debatten i samhället, både ska göra upp med sitt förflutna och ta ansvar för sin samtid.

När man beaktar namngivningarna på KI skulle man kunna tro att de gjordes i förgången tid, innan forskningen var en internationell arena, och innan vi var medvetna om hur problematisk rasism är. Men då vi betänker att dessa beslut togs på 1990 och 2000-talet inser vi hur omfattande bristen på debatt om ämnet varit. Ett sätt att förstå det kan vara att de som tog beslut inte såg rasismen i det svenska samhället eftersom de själva aldrig utsatts för den. För dem var det bara avlägsen historia.

Men, efterhand som våra lärosäten breddar sin rekrytering och representerar mer mångfald, blir denna hållning alltmer oförsvarbar. Är det rimligt att judiska och rasifierade kollegor ska behöva boka salar eller ange adresser till laboratorier som bär namn efter anti-semiter och rasister? Forskningsfronten idag är också medveten om hur strukturellt våld som rasism på olika sätt påverkar olika människors förutsättningar, inklusive deras hälsa. Att som en ledande medicinsk institution ta avstånd från personer som förknippas med rasism är därför inte att vara konflikträdd, det är att vara bildad.

Namngivning och namnbyten är symbolpolitik, men symboler som dessa blir betydelsefulla i kontexter där ojämlikhet utgör en upplevd verklighet. Då dessa orättvisor synliggörs, till exempel genom protester, kan vi medvetet börja ifrågasätta dem. Förhoppningsvis betyder den pågående debatten att den svenska akademiska världen nu är redo att ta tag i den rasism som länge dolt sig under en polerad yta.

När KI:s utredning föreslog att man skulle ta bort alla personnamn i namngivningen av byggnader och lokaler, var det som att kasta bensin på debattbrasan. ”Det är inte klokt, det är vansinnigt, det är historielöst” sa Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin till DN. Johan Hakelius gick ännu längre i en krönika i Expressen där han beskrev Gustaf Retzius, som i sin forskning om långskallar och kortskallar lade grunden till rasbiologisk forskning, som en ”framstående forskare,” och menade att Anders Retzius, och menade att Gustaf Retzius, som fortsatte denna forskning och samlande in och bytte kranier med andra forskare, bara var en harmlös person med ”gammaldagsa åsikter”. Men att kritisera dessa individers forskning är inte att vara historielös, tvärtom, det är att förstå vidden av hur betydelsefull den rasistiska forskningen var för att legitimera förtryck, folkmord och marginalisering, strukturer vi fortfarande lever med idag. 

Den ursäktande hållningen att dessa forskare bara var ”barn av sin tid” har också framförts i diskussionen om Linné.  Den tolkningen har problematiserats av idéhistorikerna Linda Andersson Burnett och Annika Windahl Pontén, som menar att det är belagt att Linné genom sin indelning av naturen i viss mån bidrog till framväxten av vetenskaplig rasism, men att fler faktorer inverkade och att han inte bör ses som dess ”grundare.” Historien är, som alltid, komplex.

Men jag är själv kritisk till den lösning som föreslogs i KI:s utredning. Genom att avstå från att använda personnamn smiter KI undan ansvaret att aktivt motverka rasism och sexism inom akademin. Det liknar mer krishantering som syftar till att skydda ett varumärke, än en strategi för verklig förändring.

Nu har KI beslutat att man ska behålla befintliga namn med vissa nämnda undantag. Man ska också tillsätta en kommitté som ska föreslå principer för framtida namngivning. Beslutet kommer efter flera års debatt. Nu hoppas jag att KI ser möjligheten att verkligen gå vidare.

Konflikter som dessa ska man ta tag i. I stället för att överge personnamn bör man skapa nya referenser för värderingar och förebilder genom att hedra personer vars gärning representerar det man står för idag. Då blir symbolpolitiken ett redskap för att skapa inkluderande och demokratiska forsknings- och utbildningsmiljöer. Detta är en förutsättning för att det akademiska samtalet ska fortsätta att präglas av akademisk frihet och vara kritiskt granskande, relevant, och nyskapande.