Pilspetsar kan förklara kulturskiftet i Norrland

Medan jordbruket fick fäste i södra och mellersta Sverige för 4 000 år sedan levde man i norra Sverige som jägare och samlare i ytterligare 2 000 år. Då kom ett större kulturskifte som ännu inte förklarats i detalj. Ett sätt att få veta mer kan vara att söka källorna till bergarten kvartsit, som jägare och samlare använde till bland annat pilspetsar.

– För 4 000 år sedan kommer en ny typ av pilspetsar av framför allt kvartsit, boplatserna ändrar karaktär och den stora jakten på älg tycks upphöra tvärt. Och så börjar man använda mer metaller. Men utvecklingen ser lite olika ut i kust-, skogs- och fjällbygder, säger Mattias Sjölander som just dokorerat vid Umeå universitet på hur tillgången på stenmaterial speglar förändringar i bronsålderskulturen i Västerbotten.

Kvartsit kan vara svår att bedöma visuellt. Ändå är det vanligt att arkeologer med enbart synen försöker identifiera stenen i pilspetsar och annat som hittats gravar och boplatser. Om man i stället studerar stenen mikroskopiskt och kemiskt – samtidigt som man försöker identifiera platsen den hämtats från – kan man få bättre förståelse för hur olika grupper rörde sig och kanske handlade med varandra, menar Mattias Sjölander.

Kvartsit finns bland annat i fjällkedjan, men stora stycken bröts loss under istiden och fördes nedströms älvarna vilket gör det svårt att avgöra var den kommer ifrån. Än svårare är det för att väldigt få kvartsitbrott och brytplatser har hittats.

– Kvartsiten ser annorlunda ut på olika platser, även inom Västerbotten. Den har undersökts på ett fåtal platser, men jag ville se på det regionalt. Vi vet ännu ganska lite om hur olika typer är fördelade, säger Mattias Sjölander.

Han vill därför bygga en modell som bättre beskriver dynamiken i hur grupper rör sig i och mellan olika miljöer i fjällen, skogen och vid kusten.

Att utvecklingen från jägare och samlare till jordbrukare är betydligt senare i norra Sverige gör att den vanliga periodindelningen, med stenålder fram till 1 800 f.Kr. och bronsålder till 500 f.Kr. då järnåldern börjar, inte passar helt bra i norr. I stället föreslogs på 1990-talet att kalla perioden från 2 000 f.Kr. till 800 f.Kr. för epineolitikum, följd av tidig metallålder fram till 200 e.Kr. och därefter sen metallålder fram till 1 000 e.Kr.

– Kring 2 000 f.Kr. går jägarna och samlarna i inlandet från relativt hög bofasthet till att bli mer rörliga. Jägar- och samlarkulturen ser ut att leva längre där än vid kusten. Först under senare delen av epineolitikum kommer de första försöken med odling i kustlandet. Ändå talar de flesta om den traditionella periodindelningen, fast det inte alltid belyser de processer som sker här i norr. Det blir bara en tidsmässig indelning, inte en kulturell, säger Mattias Sjölander.

Att inlandsborna började röra sig mer mellan fjäll- och skogsbygderna kan ha flera orsaker, till exempel att bytesdjuret älg ersattes av ren. Det innebar att människorna började följa deras säsongsvandringar mot fjällbete på sommaren och bete ner mot kusten på vintern.

Men tillgången på stenmaterial kan också ha spelat in, tror Mattias Sjölander.

– Man kan ha hämtat råmaterial till pilar och stenverktyg i fjällen, och tagit med sig till boplatser i skogslandet. Genom att följa råmaterialet kan vi bättre förstå hur de olika typerna av miljöer utnyttjades i landskapet, säger Mattias Sjölander och fortsätter:

– Kan vi då se om människor rörde sig längs med älvarna, eller om de även rörde sig mellan olika älvdalar? Vad hade de för utbyten med andra? Det lägger vi nu grunden för att ta reda på, hoppas jag.